Sann levnadsvisdom

Bhagavad-gita är en outtömlig källa till levnadsvisdom och konsten att leva.

Alla vill vi njuta av en behaglig och bekymmersfri tillvaro, och ändå blir vi ständigt frustrerade och besvikna i vår strävan efter lycka. Här börjar Herren Krishna förklara metoden för att verkligen uppnå en bestående frid i sinnet.

Han börjar med att förklara vad som är det grundläggande misstaget vi begår i vår strävan att uppnå frid och lycka; vi handlar alltid med avsikten att njuta resultatet av våra handlingar och arbete, och därmed beror en sådan s k "lycka" alltid på hur framgångsrikt vårt arbete är. En vis person agerar inte på det sättet. Han utför en handling helt enkelt för att den är en plikt som bör utföras så gott man nu kan, den vise är väl medveten om att arbetets eventuella succé eller misslyckande inte är något som vilar i hans händer. På så sätt förblir man alltid i en fridfull position, väl vetande att även om resultatet av ens strävan kanske inte alltid blev vad man föreställt sig, så har man ändå utfört sin plikt på ett hederligt sätt; man utför sitt arbete helt enkelt för att det skall utföras och inte för att till varje pris krama så mycket sinnesnjutning som möjligt ut ur tillvaron: "att tugga det som redan tuggats", som Veda kallar vår desperata jakt efter lyckan där den inte står att finna.

----------

Bhagavad-gitas andra kapitel, forts.

Kämpa för kämpandets skull, utan att ta hänsyn till varken lycka eller olycka, vinst eller förlust, seger eller nederlag. På så sätt kommer du aldrig att ådraga dig synd.

Nu säger Herren Krishna, rakt på sak, att Arjuna bör kämpa för kämpandets skull, ty Han önskar att slaget skall äga rum. När man handlar i Krishna-medvetande tar man inte hänsyn till varken lycka eller olycka, vinst eller förlust, seger eller nederlag. När man anser att allting bör utföras för Krishnas skull är man transcendentalt medveten. Av sådana handlingar följer inga materiella efterverkningar. Den som, av godhet eller lidelse, handlar för egen sinnesnjutning, utsätts för antingen goda eller dåliga återverkningar. Den, som emellertid helt överlämnat sig till Krishna och utför Krishna-medvetna handlingar, har inte längre några plikter gentemot någon. Ej heller står han i skuld till någon, vilket den som utför vanliga handlingar gör.

Det står skrivet: "Den som helt har överlämnat sig till Krishna, Mukunda, och gett upp alla andra plikter, står inte längre i skuld till någon. Han har inte heller några förpliktande band till varken halvgudar, siare, släktingar, förfäder eller människor i allmänhet." (SB 11.5.41)

Detta är en indirekt antydan till Arjuna,och saken kommer att förklaras tydligare i de närmast följande verserna.

Bg 2.38

Hittills har jag förklarat för dig sankhya-filosofins analytiska kunskap. Lyssna nu till kunskapen om yoga, som innebär att man arbetar utan att åtrå arbetets frukt. O Prithas son, när du handlar medels sådan intelligens, kan du befria dig från arbetets bojor.

Enligt det vediska lexikonet, Nirukti, betyder sankhya "det som förklarar fenomenen i detalj." Sankhya avser den filosofi som bekriver själens verkliga natur. Yoga går ut på att behärska sinnena. Arjunas förslag att inte kämpa var grundat på begär efter sinnesnjutning. Han glömde sin främsta plikt och ville sluta kämpa, ty han trodde att han skulle bli lyckligare av att inte döda sina släktningar, än av att njuta av kungariket efter att ha besegrat sina kusiner och bröder, dvs Dhritarastras söner. I båda fallen var grundprincipen begär efter sinnesnjutning. Både den lycka han skulle känna om han besegrade sina släktingar och den lycka han känner av att se dem vid liv grundar sig på personlig sinnesnjutning, ty han var beredd att göra avkall på både vishet och plikt. Krishna ville därför förklara för Arjuna att genom att döda sin farfaders kropp skulle han inte döda själva själen. Han förklarade att alla individuella personer, inklusive Herren Själv, är eviga individer. De var individer i det förlutna, de är individer nu, och de kommer att förbli individer i framtiden, ty alla är evigt individuella själar, och byter bara på olika sätt sin kroppsliga klädnad. Vi behåller faktiskt vår individualitet även efter befrielsen från den materiella klädnadens bojor. Herren Krishna har givit en mycket åskådlig analystisk förklaring av själen och kroppen. Denna beskrivande kunskap om själen och kroppen har här av Nirukti-lexikonet betecknats sankhya. Denna sankhya har inget samband med ateisten Kapilas sankhya-filosofi. Långt innan bedragaren Kapila lade fram sin sankhya-filosofi, hade sankhya-filosofin förklarats i Srimad-Bhagavatam av Herren Krishnas inkarnation, den sanne Kapila, som förklarade den för Sin mor Devahuti. Han har klart förklarat att purusa, den Högste Herren, är aktiv, och att Han skapar genom att skåda över prakriti. Detta har accepterats i Veda och Bhagavad-gita. Beskrivningen i Veda anger att Herren skådade över prakriti, naturen, och befruktade henne med atomiska individuella själar. Alla dessa individuella själar arbetar för sinnesnjutning i den materiella världen, och förtrollade av den materiella energin tror de att de njuter. Denna mentalitet påverkar den levande varelsen även då han är i det tillståndet att han önskar befrielse och vill bli ett med Herren. Detta är mayas (sinnesnjutningens illusion) sista snara. Det är bara efter många liv av sådana handlingar, styrda av begär efter sinnesnjutning, som stora själar underordnar sig Vasudeva, Herren Krishna, och därmed uppnår sitt efterlängtade mål, den slutgiltiga sanningen.

Arjuna har redan accepterat Krishna som sin andliga mästare genom att underordna sig Honom: sisyas te ham sadhi mama tvam prapannam. Följaktligen kommer nu Krishna att berätta för Arjuna hur buddhi-yoga, dvs karma-yoga, fungerar eller m a o hur man praktiserar hängiven tjänst enbart för att tillfredsställa Herrens sinnen. I tionde kapitlet, vers tio, står det tydligt förklarat att denna buddhi-yoga innebär omedelbar gemenskap med Herren, som dväljs som Paramatma i allas hjärtan. Utan hängiven tjänst kan man dock inte ha denna gemenskap. Den som därför engagerar sig i Herrens hängivna transcendentala kärleksfulla tjänst, med andra ord Krishna-medvetande, uppnår detta buddhi-yoga stadium genom Herrens speciella nåd. Herren säger därför att Han tilldelar endast dem, som av transcendental kärlek är engagerade i hängiven tjänst, den hängivna kärlekens rena kunskap. På detta sätt kan den hängivne lätt nå Honom i Hans evigt saliga rike.
.
Sålunda innebär den buddhi-yoga, som nämns i denna vers, gudhängiven tjänst. Ordet sankhya som nämns här har inget att göra med ateistisk sankhya-yoga förkunnad av bedragaren Kapila. Man får inte förväxla den sankhya-yoga som här omnämns, med den ateisitiska sankhya-filosofin. På den tiden hade den ateistiska Kapilas filosofi inget inflytande. Ej heller skulle Krishna bry Sig om att nämna en sådan gudlös spekulativ filosofi. Verklig sankhya-filosofi beskrivs av Herren Kapila i Srimad-Bhagavatam, men även den sankhya har inget att göra med det nu aktuella ämnet. Här innebär sankhya en analytisk beskrivining av kroppen och själen. Herren Krishna beskrev själen analytiskt för att för Arjuna till den punkt, då han kunde ta sig an buddhi-yoga, dvs bhakti-yoga. Herren Krishnas sankhya och Herren Kapilas sankhya, såsom den beskrivs i Srimad-Bhagavatam, är därför ytterst samma sak. De är båda bhakti-yoga. Krishna säger därför, att endast de ointelligenta skiljer mellan sankhya-yoga och bhakti-yoga.
Naturligtvis har ateisitisk sankhya-yoga inget med bhakti-yoga att göra, men ändå hävdar de ointelligenta att den ateistiska sankhya-yogan åberopas i Bhagavad-gita.

Man bör därför förstå att buddhi-yoga innebär att arbeta i Krishna-medvetande, i den hängivna tjänstens fulla lycksalighet och kunskap. Den som arbetar enbart för att tillfredsställa Herren, hur svårt det än är, arbetar efter buddhi-yogas principer, och han är alltid fylld av transcendental sällhet. Genom en sådan transcendental sysselsättning förvärvar man av Herrens nåd, automatiskt alla transcendentala egenskaper. På så sätt befrias man fullständigt, utan att man behöver göra extra ansträngningar att förvärva kunskap. Det är en stor skillnad mellan att arbeta i Krishna-medvetande och att arbeta i avsikt att njuta av arbetets frukter. Detta fruktbärande arbete syftar speciellt på familjelivets sinnesnjutning. Buddhi-yoga är därför den transcendentala kvaliteteten hos det arbete vi utför.
Bg 2.39
.
I denna strävan avtar inget och inget går förlorat. Även små framsteg på denna väg kan skydda mot den värsta fruktan.
.
Att handla i Krishna-medvetande, dvs att handla till Krishnas fördel utan att vänta sig sinnesnjutning, är det högsta transcendentala arbetet. Det är inte svårt att börja handla på detta sätt, och inte ens en liten början går någonsin förlorad. Allt arbete som påbörjats på det materiella planet måste avslutas, annars anses hela försöket misslyckat. Allt arbete som påbörjas i Krishna-medvetande har dock en permanent verkan, även om det inte avslutas. Den som påbörjar sådant arbete är därför aldrig en förlorare även om hans arbete i Krishna-medvetande inte slutförs. Resultatet från endast en procent utfört i arbete i Krishna-medvetande är permanent, så att nästa början är från två procent, medan materiella handlingar är värdelösa utan hundra procent framgång. Ajamila utförde sin plikt med endast några få procent Krishna-medvetande, men det slutgiltiga reslutatet som han kunde glädjas åt var, av Herrens nåd, hundra procent lyckat.
.
I anslutning till detta finns det en fin vers i Srimad-Bhagavatam:

tyaktva sva-dharman caranambujam harer
bhajan na pakko tha patet tato yadi
yatra kva vabhadram abhud amusya kim
ko vartha apto bhajatam sva-dharmatah
.
"Om någon försakar sinnesnjutning och arbetar i Krishna-medvetande, men sedan faller ned på grund av att han inte avslutat sitt arbete, vad har han då förlorat? Och vad har den vunnit, som utför sina materiella gärningar perfekt?"(SB 1.5.17) Eller som de kristna säger: "Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin eviga själ?"
.
Materiella handlingar och deras resultat upphör med kroppen. Krishna-medvetna handlingar för dock en person åter till Krishna-medvetande, även efter det att han förlorat kroppen. Det är åtminstone säkert att man i nästa liv har möjligheten att åter födas som människa, antingen i en högt kultiverad brahmana-familj, eller i en rik aristokratisk familj, viket innebär ytterligare möjligheter till framsteg. Detta är det Krishna-medvetna arbetets unika egenskap.
Bg 2.40
.
De som går denna väg är beslutsamma i sitt syfte, och deras mål är ett. O Kuruättens älskade barn, de obeslutsammas intelligens har många grenar.

En stark övertygelse att man genom Krishna-medvetande kommer att upphöjas till livets högsta fulländning kallas vyavasayatmika-intelligens. I Caitanya-caritamrita står det:

sraddha sabde visvasa kahe sudrdha niscaya

krsne bhakti kaile sarva-karma krta haya

Tro innebär orubblig tillit till något sublimt. När man är engagerad i Krishna-medvetna plikter, behöver man inte längre handla i förhållande till den materiella världen, med dess förpliktelser gentemot familjetraditioner, mänskligheten och nationen. Fruktbärande handlingar är den sysselsättning som orsakas av återverkningar från tidigare goda eller onda handlingar. I ett vaket Krishna-medvetet tillstånd behöver man inte längre sträva efter goda resultat i sitt handlande. När man är i Krishna-medvetande är alla handlingar på det absoluta planet, ty de är inte längre underkastade dualiteter som gott och ont. Den högsta fulländingen i Krishna-medvetande är försakelsen av den materiella livsuppfattnignen. Detta tillstånd uppnås automatiskt genom progressivt Krishna-medvetande. En Krishna-medveten persons beslutsamhet beror på att han vet att Vasudeva, dvs Krishna, är alla manifesterade orsakers orsak (vasudevah sarvam iti sa mahatma sudurlabhah). Om man häller vatten på trädets rot fördelas det automatiskt till grenarna och löven. På samma sätt kan man genom Krishna-medvetande göra alla - nämligen självet, familjen, samhället, landet, mänskligheten, osv - den högsta tjänsten. Om Krishna är nöjd med ens handlande, blir alla tillfredsställda.
.
Krishna-medveten tjänst praktiseras emellertid bäst under en andlig mästares kunniga ledning. Den andliga mästaren är Krishnas bona fide representant, som känner lärjungens natur och kan leda honom i Krishna-medvetande. För att bli Krishna-medveten måste man handla bestämt och lyda Krishnas representant, och man måste acceptera den bona fide andliga mästarens instruktioner som sitt livs mission. Srila Visvanatha Cakravarti Thakur lär oss följande i sina berömda böner till den andliga mästaren:

yasya prasadad bhagavat-prasado
yasyaprasadanna gatih kuto pi
dhyayam stuvams tasya yasas tri-sandhyam
vande guroh sri-caranaravindam

"Genom att tillfredsställa den andliga mästaren, blir Gudomens Högsta Personlighet tillfredsställd. Om man inte tillfredsställer den andliga mästaren, har man ingen möjlighet att upphöjas till det Krishna-medvetna planet. Därför bör jag meditera och be om hans nåd tre gånger om dagen, och frambära mina respekfullaste vördnadsbetygelser till honom, min andliga mästare."
.
Allt hänger dock på om man har fullkomlig kunskap om att själen är skild från kroppen. Denna kunskap får inte bara vara teoretisk utan måste också vara praktisk, vilket innebär att ens begär efter sinnesjutning inte längre kan ta sig uttryck i fruktbärande handlingar. Den som inte har ett stadigt sinne förleds av olika slags fruktbärande handlingar.
Bg 2.41
.
Män med ringa kunskap är mycket fästa vid Vedas blomsterspråk, vilket förespråkar en mångfald fruktbärande handlingar: hur man upphöjs till de himmelska planeterna, hur man blir mäktig och hur man får en god födsel m m . Eftersom de önskar sinnesnjutning och rikedom i livet, säger de: "Det finns inget annat än detta."
.
Folk i allmänhet är inte särskilt intelligenta. På grund av okunnighet är de mest attraherade till de fruktgivande handlingar, som förespråkas i Vedas karma-kanda-del. De vill bara veta hur man kan njuta av ett sinnligt liv i himlen, där det finns tillgång till vin och kvinnor, och där materiell rikedom är mycket vanlig. I Veda förordas många offerhandlingar, särskilt jyotistoma-offren. I själva verket står det att de som önskar att upphöjas till de himmelska planterna måste utföra dessa offer, och män av ringa kunskap tror att detta är den vediska visdomens enda syfte. Det är mycket svårt för sådana oerfarna personer att beslutsamt handla i Krishna-medvetande. På samma sätt som dårar attraheras av giftiga blommor, utan att känna till följderna av en sådan attraktion, fänglsas ointelligenta människor av himmelsk rikedom och dess sinnesfröjd.
.
I Vedas karma-kanda-del står det att de som utför fyramåndersboten får möjligheten att dricka somarasa-drycken och på så vis bli odödliga och evigt lyckliga. Även på jorden finns det somliga som är mycket angelägna att dricka somarasa så att de kan bli friska och starka och njuta av sinnena. Sådana människor tror inte på befrielse från det materiella slaveriet, och de är mycket fästa vid de vediska offrens praktfulla ceremonier. Vanligtvis är de sinnliga människor som inte önskar något annat än livets himmelska njutningar. På de himmelska planeterna finns det s k nandana-kanana-trädgårdar, i vilka man har goda möjligheter att umgås med änglalika, vackra kvinnor, och man har riklig tilllgång på somarasa-vin. Sådan kroppslig lycka är utan tvivel sinnlig. De som anser sig vara herrar över den materiella världen är därför attraherade enbart till materiell, temporär lycka.
Bg 2.42-43
.
I sinnet hos den, som är alltför fäst vid sinnesnjutning och materiell rikedom, och som förvirras av dessa ting, uppkommer inte den gudshängivna tjänstens fasta beslutsamhet.
.
Samadhi betyder "fixerat sinne". I det vediska lexikonet, Nirukti, står det: samyag adhiyate sminn atmatattva-yathamyam. "Det tillstånd då sinnet är fixerat på att förstå självet kallas samadhi." Samadhi är aldrig möjligt för de personer som söker materiell sinnesnjutning, eller för dem som förvirras av temporära ting. De är mer eller mindre dömda att behärskas av den materiella energin.
Bg 2.44
.
Veda behandlar i huvudsak det som angår den materiella naturens tre kvaliteter. Höj dig över dessa kvaliteter, O Arjuna. Bli transcendental till dem alla. Bli fri från alla motsatser och från alla oro för tillgångar och trygghet, och bli förankrad i Självet.
.
Alla materiella aktiviteter innebär handlingar och återverkningar i den materiella naturens tre kvaliteter. Dessa är ämnade att leda till fruktbärande resultat, vilka orsakar slaveri i den materiella världen. Veda behandlar i huvudsak fruktbärande handlingar för att gradvis upphöja folk i allmänhet från sinnesnjutningens plan till det transcendentala planet. Som Krishnas lärjunge och vän rådes Arjuna att höja sig till Vedanta-filosofins transcendentala plan, vilket börjar med brahma-jijnasa, frågor angående den Högsta Transcendensen. Alla levande varelser i den materiella världen kämpar mycket hårt för tillvaron. Efter att ha skapat den materiella världen, gav Herren dem den vediska visdomen, genom vilken Han ger råd om hur man skall leva för att bli fri från den materiella träldomen. När avsnittet om sinnesnjutning, dvs karma-kanda-kapitlet, är avslutat, ges möjligheten till andligt förverkligande i form av Upanisaderna, vilka förekommer i olika Veda-skrifter. Bhagavad-gita är en del av den femte Veda, dvs Mahabharata. Upanisaderna markerar början till transcendentalt liv.
.
Så länge den materiella kroppen existerar, förekommer handlingar och återverkningar i de materiella kvaliteterna. Man måste lära sig tolerans gentemot dualiteter som lycka och olycka och värme och kyla, och genom att tolerera sådana dualiteter blir man fri från oro över vinst och förlust. Denna transcendentala position uppnås i fullt Krishna-medvetande när man är helt beroende av Krishnas välvilja.
Bg 2.45
.
Alla syften som tjänas av en liten brunn, kan också tjänas av de stora vattnen. På samma sätt kan alla veda-skrifters syften gagna den som känner avsikten bakom dem.
.
De ritualer och offer som omnämns i Vedas karma-kanda-del är till för att uppmuntra en gradvis utveckling mot självförverkligande. Målet med självförverkligande förklaras tydligt i Bhagavad-gitas femtonde kapitel (15.15): "Syftet med att studera Veda är att lära känna Herren Krishna, alltings ursprungliga orsak." Självförverkligande innebär alltså att förstå Krishna samt ens eviga förhållande till Honom. De levande varelsernas förhållande till Krishna omnämns också i Bhagavad-gitas femtonde kapitel. De levande varelserna är delar av Krishna. Därför är den levande varelsens återupplivande av Krishna-medvetande det högsta fullkomliga stadiet i vedisk kunskap. Detta bekräftas på följande sätt i Srimad-Bhagavatam (3.33.7): "O min Herre, den person som sjunger Ditt heliga namn befinner sig på självförverkligandets högsta nivå, även om han skulle vara född i en candala-familj (hundätare). En sådan person måste ha utfört alla slags botgörningar och offerhandlingar enligt de vediska ritualerna och studerat den vediska litteraturen många gånger om efter att ha tagit sitt bad vid de heliga pilgrimsorterna. En sådan person anses var den bästa aryan."
.
Man måste alltså vara intetelligent nog att förstå Vedas syfte, och inte bara vara fäst vid ritualerna, och man får inte önska upphöjelse till de himmelska rikena för att där kunna njuta av en högre form av sinnesnjutning. Det är inte möjligt för en vanlig människa i denna tidsålder att följa alla de vediska ritualernas regler och föreskrifter samt Vedantas och Upanisadernas ålägganden. För detta krävs mycket tid, energi, kunskap och tillgångar. Därför är det knappast möjligt i denna tidsålder. Man tjänar emellertid den vediska kulturens syfte bäst genom att sjunga Guds heliga namn såsom rekommenderats av Herren Caitanya, alla fallna själars frälsare. En gång tillfrågades Herren Caitanya av en mäktig Veda-kännare (Prakasananda Sarasvati) varför Han sjöng Guds heliga namn likt en sentimentalist i stället för att studera Vedanta-filosofi. Herren svarade då att Hans andliga mästare ansåg Honom vara en stor dumbom och att han därför bad Honom sjunga Herren Krishnas heliga namn, vilket Han gjorde, och blev extatisk som en galning. I denna Kalis tidsålder är den största delen av befolkningen dåraktig och inte tillräckligt utbildad för attt förstå Vedanta-filosofi. Man tjänar bäst Vedanta-filosofins syfte genom att utan förseelser sjunga Guds heliga namn. Vedanta är den vediska visdomens sista ord, och författaren och kännaren av Vedanta-filosofin är Herren Krishna; och den största Vedanta-filosofen är den stora själ som glädjer sig åt att sjunga Guds heliga namn, vilket är den slutgiltiga avsikten i all vedisk mystik.
Bg 2.46
.
Du har rätt att utföra din ålaga plikt, men du har inte rätt till dina gärningars frukter. Anse dig aldrig vara orsak till dina gärningars följder, och fäst dig aldrig vid att inte göra din plikt.
.
Tre saker tages här i beaktande: föreskrivna plikter, nyckfullt arbete och overksamhet. Föreskrivna plikter syftar på de handlingar man utför medan man är under inflytande av den materiella naturens kvaliteter. Nyckfullt arbete innebär handlingar utan auktoritativt bifall, och overksamhet innebär att inte utföra sina föreskrivna plikter. Herren råder Arjuna att inte vara overksam, utan att utföra sin ålagda plikt utan att vara fäst vid dess följder. Den som är fäst vid sitt arbetes resultat är också orsak till handlingen. Således är han den som njuter eller lider av sådana handlingars reslutat.
.
Vad det gäller föreskrivna plkter, kan de indelas i tre grupper, nämligen rutinarbete, nödarbete och önskade handlingar. Rutinarbete enligt skrifteras åläggande utförs utan begär efter resultat. Förpliktande arbete innebär arbete i godhetens kvalitet, eftersom man måste utföra det. Arbete som utförs med begär efter dess frukter är förslavande; därför är sådant arbete olycksbringande. Alla har sina egna föreskrivna plikter, men man bör handla utan att vara fäst vid resultatet. Sådana obligatoriska plikter, utförda utan självintresse, leder onekligen till befrielse.
.
Herren tillrådde därför Arjuna att kämpa för pliktens skull, utan att vara fäst vid resultatet. Att inte deltaga i slaget är bara en annan form av materiell böjelse. En sådan böjelse leder aldrig till frälsning. Varje böjelse, positiv såväl som negativ, orskar slaveri. Overksamhet är syndfullt. Att kämpa för pliktens skull var därför den enda lyckobringande vägen emot frälsning för Arjuna.
Bg 2.47
.
Var stadig uti yoga, o Arjuna. Utför din plikt och överge varje band till framgång och misslyckande. Ett sådant sinneslugn kallas yoga.
.
Krishna säger till Arjuna att han bör handla i yoga. Vad är yoga? Yoga innebär att koncentrera det inre sinnet på den Högste genom att behärska de ständigt störande yttre sinnena. Vem är den Högste? Den Högste är Herren. Eftersom Han Själv uppmanar Arjuna att kämpa har Arjuna inget att göra med följderna av kriget. Nederlag eller seger är Krishnas angelägenhet; Arjuna tillrådes helt enkelt att handla enligt Krishnas order. Verklig yoga är att följa Krishnas order, och detta tillämpas i den process som kallas Krishna-medvetande. Enbart genom Krishna-medvetande kan man ge upp äganderättskänslan. Man måste bli Krishnas tjänare eller tjänare till Krishnas tjänare. Detta är det rätta sättet att fullgöra sin plikt i Krishna-medvetande, vilket är den enda vägen som kan hjälpa var och en att handla i yoga.
.
Arjuna är en ksatriya, och som sådan är han del av varnasrama-dharma institutionen. Det står i Visnu Purana att hela syftet med varnasrama-dharma är att tillfredsställa Visnu. Ingen bör tillfredsställa sig själv, såsom sker i den materiella världen, utan man bör tillfredsställa Krishna. Om man inte tillfredsställer Krishna kan man alltså inte på rätt sätt efterleva varnasrama-dharma principerna. Indirekt tillråddes Arjuna att handla enligt Krishnas order.
Bg 2.48
.
O Dhananjaya, befria dig från alla fruktgivande handlingar genom hängiven tjänst, och underkasta dig helt detta medvetande. De som vill njuta av sitt arbetes frukter kallas gnidare.
.
Den som i sanning förstått sin verkliga natur som Herrens eviga tjänare avslutar allt engagemang med undantag av arbete i Krishna-medvetande. Såsom tidigare förklarats innebär buddhi-yoga transcendental kärleksfull tjänst till Herren. Sådan hängiven tjänst är den levande varelsens rätta handlingssätt. Enbart gnidare önskar njuta av sitt eget arbetes frukt men invecklas därmed bara djupare i det materiella slaveriet. Alla handlingar med undantag av arbetet i Krishna-medvetande är avskyvärda, ty de binder ständigt arbetaren till kretsloppet av födsel och död. Man bör därför aldrig önska att vara arbetets orsak. Allt bör utföras i Krishna-medvetande för att tillfredsställa Krishna. Gnidare vet inte hur de skall använda de rikedomar som de förvärvar genom gott öde eller hårt arbete. Man bör använda all sin energi till att arbeta i Krishna-medvetande, och på så sätt blir ens liv framgångsrikt. Liksom gnidarna använder inte missgynnade personer sin mänskliga energi i Herrens tjänst.
Bg 2.49
.
En människa som arbetar i hängiven tjänst befriar sig från både goda och onda handlingar redan i detta liv. Sträva därför efter yoga, o Arjuna, vilket är arbetandets konst.
.
Sedan urminnes tider har varje levande varelse samlat på sig en mångfald återverkningar på goda och onda handlingar. Sålunda förblir man ständigt okunnig om sin verkliga natur. Ens okunnighet kan undanröjas av Bhagavad-gitas instruktioner, vilka lär en att i alla avseenden underordna sig Herren Sri Krishna och bli fri från att liv efter liv ständigt plågas av handling och återverkan. Arjuna tillrådes därför att handla i Krishna-medvetande, vilket är den metod genom vilken man renas från handlingars återverkningar.
Bg 2.50
.
De vise, som handlar i hängiven tjänst, tar sin tillflykt till Herren och frigör sig från kretslopppet av födelse och död genom att försaka handlingens frukter i den materiella världen. På detta sätt kan de nå det tillstånd som ligger bortom alla lidanden.
.
De befriade levande varelserna söker den plats där det inte finns några materiella lidanden.
I Bhagavatam står det: "Herren är den kosmiska manifestationens tillflykt, och Han är känd som Mukunda, dvs den som skänker mukti. För den, som har tagit skydd i Hans lotusfötters båt, är denna materiella världs ocean likt vattnet som ryms i en kalvs klövavtryck. Målet är param padam, den plats där det inte finns några materiella lidanden, dvs Vaikuntha, och inte den plats där fara hotar vid varje steg."
.
På grund av okunnighet vet man inte att denna materiella värld är en eländig plats där faror hotar vid varje steg. Enbart av okunnighet försöker mindre intelligenta människor anpassa sig till situationen genom fruktgivande handlingar i den tron att frukterna från sådana handlingar kommer att göra dem lyckliga. De vet inte att det inte finns någon materiell kropp någonstans i universum som kan skänka ett liv utan lidande. Livets lidanden, nämligen födelse, död, ålderdom och sjukdom, finns överallt inom den materiella världen. Den som emellertid förstår sin ursprungliga ställning som Herrens eviga tjänare och sålunda känner till den Personliga Gudens ställning, engagerar sig i Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst. Som en följd därav vinner han tillträde till Vaikuntha-planeterna, där det varken finns materiellt, eländigt liv eller inflytande från tiden och döden. Att förstå sin ursprungliga position innebär också att förstå Herrens sublima ställning. Den som felaktigt tror att den levande varelsen och Herren är på samma nivå, anses vandra i mörker och därför oförmögen att engagera sig i Herrens hängivna tjänst. Han blir själv herre och banar således väg mot upprepad födelse och död. Den som emellertid förstår att hans ställning är att tjäna och som överlämnar sig i Herrens tjänst, äger genast tillträde till Vaikunthaloka. Att tjäna Herrens sak kallas karma-yoga eller buddhi-yoga, eller enklare, gudshängiven tjänst.
Bg 2.51
.
När din intelligens har kommit ut ur villfarelsens täta skog, skall du bli likgiltig för allt vad har hört och kommer att få höra.
.
Det finns många bra exempel bland de stora gudshängivna på personer som enbart pga gudshängiven tjänst blev likgiltiga för de vediska ritualerna. När en person verkligen förstår Krishna samt sitt förhållande till Honom, blir han automatiskt helt likgiltig för de fruktgivande handlingarnas ritualer, även om han är en erfaren brahmana.
.
Sri Madhavendra Puri, en stor hängiven och acarya i lärjungesuccessionen, säger:
"O Herre, i mina böner tre gånger om dagen, lov och pris till Dig. Då jag tar mitt bad, betygar jag Dig min djupa vördnad. O halvgudar! O förfäder! Förlåt mig min oförmåga att vörda er. Varhelst jag sitter, kan jag nu komma ihåg Yadudynastins mäktiga ättling (Krishna), Kamsas fiende, och därmed bli fri från syndens bojor. Jag tror att detta är tillräckligt för mig."
.
De vediska ritualerna är obligatoriska för noviser. Dessa omfattar bl a att recitera olka böner tre gånger om dagen, att ta ett bad tidigt på morgonen, att recitera olika böner tre gånger om dagen och att betyga förfäderna sin aktning. När man emellertid är helt Krishna-medveten och engagerad i Hans transcendentala kärleksfulla tjänst, blir man likgiltig för alla dessa reglerande principer, ty man har redan uppnått fullkomlighet. När man kommit till insikt genom att tjäna den Högste Herren Krishna, behöver man inte längre utföra olika slags botgöringar och offerhandlingar som förordats i uppenbarelseskrifterna. Den, som inte förstått att syftet med Veda är att nå Krishna, slösar i onödan bort tiden genom att utföra ritualer, etc. Krishna-medvetna personer överskrider sabda-brahma-gränsen, dvs Vedas och Upanisadernas räckvidd.
Bg 2.52
.
När ditt sinne ej längre störs av Vedas blomsterspråk, och förblir försjunket i självförverkligandets trance, då har du uppnått det gudomliga medvetandet.
.
Att befinna sig i samadhi innebär att fullkomligt ha förverkligat Krishna-medvetande; dvs den som är i full samadhi har förverkligat Brahman, Paramatma och Bhagavan. Självförverkligandets högsta fullkomlighet är att förstå att man är Krishnas eviga tjänare och att ens enda uppgift är att fullgöra sina plikter i Krishna-medvetande. En Krishna-medveten person, dvs en ståndaktig gudshängiven, bör inte distraheras av Vedas blomsterspråk. Ej heller bör han utföra fruktgivande handlingar för att befordras till himmelriket. I Krishna-medvetande umgås man direkt med Krishna, och i detta transcendentala tillstånd kan man förstå alla Krishnas anvisningar. Medelst sådana handlingar kan man var säker på att nå resultat och uppnå slutgiltig kunskap. Man behöver bara utföra Krishnas, eller Hans representants, den andliga mästarens, order.
Bg 2.53