torsdag 11 oktober 2007

Rätten att ta liv - vad är det som gått fel?


Ack, så underligt det är, att vi är beredda att begå svåra synder, drivna av begär att njuta kunglig lycka.
Bg 1.44

Det har varit mycket våld i media de senaste dagarna, eller rättare sagt; ännu mer än vanligt.

Mopedgäng, dödsmisshandel och tortyr. Se där vår svenska vardag. Och i samtliga fall har det varit mycket unga människor inblandade. Läser man tidningar någorlunda regelbundet så borde man vid det här laget vara rätt så härdad, men det är förbluffande hur fort det går utför, hur antalet människor som saknar alla former av etiska och sociala spärrar för vad man kan göra blir allt fler.
Alla verkar vara så överraskade över vad som hänt, men det borde man egentligen inte vara, de senaste dagarnas händelser utgör i själva verket bara en obönhörligt logisk konsekvens på vad som sker i ett samhälle som gett upp sina värden. Värderelativism är det största hot som ett samhälle kan ställas inför. Man skall väl helst inte låta som en domedagsprofet men det gör jag i alla fall, för jag tror inte att utvecklingen komma leda mot något bättre.

Enligt de indiska Veda-skrifterna så lever vi i Kali-yuga, den mest problematiska av alla tidsåldrar. Ett symptom på Kalis tidsålder är att människan degenereras, fysiskt och inte minst psykiskt, frågan är väl om det någonsin har funnits så många människor med mer eller mindre grava psykiska problem som det gör nu.

När den oönskade befolkningen ökar, skapas en helvetisk situation, både för familjen och för dem som förstör familjetraditonen.
Bg 1.41

Religiösa urkunder bryr sig sällan om vad som är politiskt korrekt; alltså varnar Bhagavad-gita för vad som sker när sexualliberalismen får ta överhanden: En god befolkning i samhället är grunden för fred, välgång och andliga framsteg. En sådan befolkning är beroende av kvinnans kyskhet och trohet. ..... Oansvariga män framkallar också äktenskapsbrott och sålunda översvämmas samhället av oönskade barn, vilket leder till risk för krig och fördärv.

Kyskhet och trohet ja, de var en gång i tiden hedersbegrepp, ett eftersträvansvärt ideal. Så är det inte nu längre.

I Veda förklaras det att människan föds sudra, dvs okunnig och i behov av hjälp och ledning för att bli en civiliserad människa, och den ledningen kommer från de heliga skrifterna samt andligt framstående personer. Tar vi inte emot den hjälpen kommer vi att förbli som djur, och i ett djursamhälle är det bara att förvänta sig att somliga av djuren kommer att bli våldsamma och aggressiva, och utgöra ett hot för de andra.

I det moderna samhället tror man förstås inte på det här, utan har i stället allt mer kommit att överge religionens normer och regler för ett rättfärdigt leverne, och i stället propageras det att vi klarar oss alledes utmärkt på egen hand, utan vare sig Gud eller heliga skrifter; var och en kan gott själv skapa sig ett moralsystem efter eget tycke.

Några absoluta värden behövs liksom inte längre; inte heller någon absolut sanning.

Men stämmer det att vi klarar att skapa en etik själva, och vad händer när vi inte är överens i våra tolkningar av av vad som är etiskt riktigt, eller om det ens finns något behov av etik alls?

Tanken att det enda rättesnöret som behövs för våra handlingar är tillfälliga impulser och önskningar blir allt vanligare. Att alla handlingar har sina konsekvenser tycks allt fler få svårt att inse.

Inte ens den mest omedelbara och synbara konsekvensen: Det lidande vi orsakar andra.

På grund av de onda dåd, som utförs av familjetraditionens förstörare, ödeläggs alla familjeprojekt och sociala välfärdsprogram.
Bg 1.42

Familjen har i alla tider ansetts vara grunden för ett fungerande samhälle. Men familjeliv är ett begrepp som stämmer illa överens med egoismens ideal. Familjelivet kräver trots allt självkontroll, och en hel del uppoffringar. Skall en familj fungera så är det inte bara att ge sig av när det inte känns roligt.

För ett tag sedan pågick en rätt livlig debatt i media om abort. Abort är ju som vi alla vet ett heligt begrepp i Sverige i dag, så jag blev förvånad att en sådan debatt överhuvudtaget fick lov att förekomma i media. Det var beklämmande att läsa förespråkarnas argument, inte nog med att alla hävdar att ett foster egentligen inte skall anses vara en levande varelse; några gick längre och skrev om ofödda barn med avsky, nästan hatiskt. Det är intressant hur abortförespråkarna hela tiden försöker rättfärdiga sig med att ett foster egentligen inte är att betrakta som något levande, barnet börjar leva först i det ögonblick det kommer ut ur moderlivet. Simsalabim.

Resonemanget känns igen, det är ett tema som ständigt återkommer i historien: djuren har inte samma förnuft som vi, alltså har vi rätt att döda dem; människor från Afrika är ociviliserade, alltså har vi rätt att hålla dem som slavar; handikappade kan inte göra samma saker som vi, alltså har vi rätt att mobba och trakassera dem.

Några exempel på vad som sker när vi skall skapa oss vår egen moral.

Hur skall en familj kunna fungera om dess medlemmar ser varandra som utbytbara partners, eller t om som potentiellt oönskade individer som det åtminstone före födelsedatumet är helt ok att eliminera?

För att kunna rasera traditionella moralbegrepp så är det också nödvändigt att få människor att förlora sin tro på auktoriteter. Det är i och för sig inte så svårt i Kali-yuga, där de s k auktoriteterna, dvs andliga, politiska och sociala ledarfigurer, ofta visar sig vara minst sagt opålitliga. "Auktoritetstro" har kommit att bli ett negativt begrepp, men då glömmer man bort att måste lära sig skilja mellan goda och dåliga auktoriteter, eller snarare: äkta och falska sådana. Det är svårt att veta vem man kan lita på, men lyckligtvis så finns fortfarande de religiösa urkunderna där för att hjälpa oss, och det är med den kunskap som finns där som man i sin tur får bedöma vem som är en andligt förverkligad person.

Att uppsöka en andlig läromästare är ett grundläggande begrepp i andligt liv, men även för ett socialt fungerande samhälle; det finns många berättelser i Veda om hur även de mäktigaste politiker och samhällsledare uppsökte vismän för att få råd av dem. Vismännen var de enda som stod över kungen, och dög han inte som rikets ledare så hade de rätt att avsätta honom.

Människan behöver auktoriteter. Det lilla barnet behöver föräldrarnas stöd och beskydd för att kunna växa upp till en harmonisk människa. Elever behöver lärare som leder deras utbildning. Medborgarna behöver samhällsledare som beskyddar dem från inre och yttre fiender och ser till att samhället fungerar. Samhällsledarna behöver i sin tur kompetenta rådgivare, och rådgivarna behöver sina andliga läromästare.

Ingen är fri och oberoende att göra som man känner för, utan konsekvenser. Verklig frihet finns, om än inte i det materiella universum, men den materialistiska tanken om frihet bygger på en illusion. Förkastandet av auktoriteter är livsfarligt, det lämnar människan ensam med sin egen skröplighet. Resultatet blir hjälplösa människor som gradvis och med stigande okunnighet trasslar in sig i allt vanvettigare handlingar, utan några begrepp om rätt eller fel.

Än så länge finns det många som inte känner sig riktigt nöjda med detta. Många blir upprörda när vansinnesdåd inträffar, de inser att det finns handlingar som är moraliskt förkastliga, och de vill att ledarna tar itu med detta. Det är inget att hoppas på. Någon myntade begreppet "hjälplöshetens elit"; det är en bra beskrivning på våra samhällsledare.

Familjen som hotades av mopedgänget lär ha ringt flera gånger efter polis och bett om hjälp. Hjälpen kom aldrig.
.
Alla vet att pojkarna som torterade ihjäl en man snart kommer att vara ute på gatorna igen.
.
Det är så vårt samhälle fungerar.

Det är omöjligt att förhindra desssa oseder enbart genom lagstiftning och polisövervakning, men det är möjligt att bota det inre sinnets sjuka tillstånd med den rätta medicinen, nämligen att förespråka den brahminska kulturens principer, dvs principerna för självtukt, renlighet, barmhärtighet och sannfärdighet.
SB 1.17.24
.
Det är en svår tidsålder att leva i, men allt är ändå inte förlorat. Det finns fortfarande andligt engagerade människor, som förhoppningsvis i framtiden - kanske först när situationen i samhället har blivit outhärdlig - kommer att få ett större inflytande. Och som sagt, den andliga litteraturen finns fortfarande kvar, för att befria oss från allt lidande. Det enda som behövs är viljan att ta till sig vad den har att säga.

Mafuka


Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare


1 kommentar:

Anonym sa...

bra skrivet