onsdag 31 december 2008

Slutsats - försakelsens fulländning


Ur Bhagavad-gitas artonde och sista kapitel.

Den Högste Herren befinner Sig i hjärtat på alla levande varelser, o Arjuna, och Han leder deras vandringar, där de sitter som på en maskin bestående av materiell energi.

Arjuna är inte allvetande och hans beslut att inte strida var begränsat av hans eget omdöme. Herren Krishna lär att individen inte är allenarådande utan att Han Själv, i skepnad av den lokaliserade Översjälen, befinner Sig i allas hjärtan varifrån han leder alla levande varelser. När vi byter kropp glömmer vi bort våra tidigare handlingar, men Översjälen, som känner både förfluten tid, nutid och framtid, bevittnar alla våra handlingar. På så sätt leds alla väsen av Översjälen. Den levande varelsen får vad han förtjänar, och under Översjälens ledning bärs han av den av materiell energi skapade kroppen. Så snart en levande varelse placeras i en viss kropp, tvingas han handla i enlighet med den kroppens betingelser. En människa i en racerbil åker fortare än en i en långsammare bil, trots att de levande varelserna, förarna, är jämställda. Beordrad av Översjälen skapar på samma sätt den materilla naturen en viss kropp för att en viss varelse skall kunna handla enligt sina tidigare önskningar. Den levande varelsen är inte oberoende. Ingen kan anse sig vara oberoende av Gudomens Högsta Personlighet. Individen är alltid under Hans kontroll. Därför är det individens plikt att överlåta sig till Herren, vilket Han också befaller i nästa vers.
Bg 18.61

O Bharatas ättling, överlämna dig helt åt Honom. Genom Hans nåd kommer du att nå transcendentala frid och den högsta och eviga boningen.

En levande varelse bör överlämna sig til Gudomens Högsta Personlighet som befinner Sig i allas hjärtan, och detta befriar honom från den materilla tillvarons alla lidanden. När man helt överlåter sig, befrias man inte bara från allt lidande utan man når till slut också den Högste Guden. I Veda-skrifterna beskrivs den transcendentala världen som tad visnoh paramam padam. Etersom hela skapelsen är Guds rike är egentligen allt materiellt andligt, men paramam padam syftar speciellt på den eviga boningen, kallad den andliga världen eller Vaikuntha.
I Bhagavad-gitas femtonde kapitel står det: sarvasya caham hridi sannivistah. "Herren befinner Sig i allas hjärtan." När man därför rekommenderas överlåta sig till Översjälen i hjärtat, betyder det således att man bör överlåta sig åt Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Krishna har redan accepterats av Arjuna såsom den Högste. I tionde kapitlet sägs Han vara param brahma param dhama. Arjuna accepterade Krishna som den Högste Personlige Guden och alla varelsers tillflykt inte bara därför att det var hans egen erfarenhet, utan också därför att stora auktoriteter som Narada, Asita, Devala och Vyasa vittnade om samma sak.
Bg 18.62
.
Sålunda har Jag förklarat för dig den förtroligaste av all kunskap. Begrunda detta noga och gör sedan vad du önskar.
.
Herren har redan förklarat kunskapen om brahma-bhuta för Arjuna. Den som befinner sig i brahma-bhuta- tillståndet är alltid glad; han känner varken sorg eller begär. Detta beror på att han besitter förtrolig kunskap. Krishna avslöjar också kunskapen om Översjälen, vilken också är kunskap om Brahman, men högre än brahma-bhuta.
.
Krishna säger här åt Arjuna att han kan göra vad han vill: Gud inkräktar inte på den levande varelsens begränsade fria vilja. I Bhagavad-gita har Herren utförligt förklarat hur man kan höja sig till en högre nivå. Det bästa råd Arjuna erhåller är att han skall överlåta sig till Översjälen i hjärtat. Gott omdöme tar sig uttryck i att man går med på att handla enligt Översjälens order. Detta hjälper en att ständigt befinna sig i Krishna-medvetande, människolivets högsta fulländing. Arjuna beordras att kämpa av Gudomens Högsta Personlighet Själv. Det ligger i de levande varelsernas eget intresse att överlämna sig åt Gud. Det är inte för Guds skull som de råds att överlämna sig åt Honom. Innan man överlåter sig har man friheten att begrunda detta ämne så långt intelligensen räcker: detta är det bästa sättet att acceptera den Högste Personlige Gudens anvisningar. Sådana instruktioner kommer oss också tillhanda genom Krishnas representant, den andliga mästaren.
Bg 18.63

Då du är Min kära vän, uppenbarar Jag för dig denna kunskapens allra mest förtroliga del. Hör om detta från Mig, ty det är till din fördel.

Herren har givit Arjuna förtrolig kunskap om Översjälen i allas hjärtan, och nu uppenbarar Han den mest förtroliga delen av denna kunskap: överlåt dig till Gudomens Högsta Personlighet. I slutet av nionde kapitelt sade Han: "Tänk alltid på Mig". Samma instruktion upprepas är för att betona Bhagavad-gitas innersta lära. Denna instruktion upprepas här för att betona Bhagavad-gitas innersta lära. Denna innersta lära kan inte förstås av vanliga människor, utan man måste vara Krishna verkligt kär, en ren Krishna-hängiven. Detta är den viktigaste läran i hela Veda-litteraturen. Vad Krishna säger i detta sammanhang utgör det väsentligaste av all kunskap och bör efterföljas, inte bara av Arjuna, utan av samtliga levande varelser.
Bg 18.64

Tänk alltid på Mig och bli Min hängivne, dyrka Mig och betyga mig din vördnad. Sålunda kommer du ofelbart attt nå Mig. Dettta kan Jag lova dig, ty du är Min mycket kära vän.

Kunskapens mest förtroliga del är attt man bör bli en ren Krishna-hängiven och alltid tänka på och handla för Honom. Det tjänar ingenting till att bli en "mode-imitatör". Ens liv bör vara så utformat attt man alltid har en möjlighet att tänka på Krishna. Man bör alltid handla så att alla ens gärningar har något att göra med Krishna. Man bör planera sitt liv så att man inte kan tänka på något annat än Krishna dygnet runt. Herren lovar attt den som på detta sätt är Krishna-medveten utan tvekan återvänder till Krishnas boning, där han kan engagera sig i Krishnas omedelbara närhet. Krishna avslöjar denna mest förtroliga del av kunskapen för Arjuna därför attt han var Krishnas käre vän. Alla som följer i Arjunas fotspår kan också bli Krishnas vänner och uppnå samma fulländning som Arjuna gjorde.
.
Versen betonar attt man bör koncentrera sitt sinne på Krishna - den blåaktiga pojken med underskönt ansikte och påfågelsfjädrar i håret, och vars två händer håller en flöjt. Beskrivningar av Krishna finns i Brahma-samhita såväl som i andra skrifter. Man måste fästa sitt sinne på Krishna, Gudomens ursprungliga skepnad, och man bör inte ens avleda sin uppmärksamhet till Herrens andra gestalter. Herren har många gestalter som t ex Visnu, Narayana, Rama och Varaha, men en hängiven bör fästa sitt sinne på den gestalt som stod framför Arjuna. Det inre sinnnets koncentration på Krishnas gestalt utgör kunskapens mest förtroliga del och den avslöjas för Arjuna därför att han är Krishnas käraste vän.
Bg 18.65


Överge alla olika slags religioner och överlåt dig till Mig allena. Jag skall befria dig från alla syndfulla återverkningar. Frukta ej!

När Krishna nu sammanfattar Bhagavad-gita, råder Herren Arjuna att ge upp alla de olika metoder som förklarats för honom och enbart överlåta sig till Herren. Denna överlåtelse kommer att rädda Arjuna från alla syndfulla återverkningar, ty Herren lovar att personligen beskydda honom.
.
I sjunde kapitlet sades att den som är helt fri från syndfulla återverkningar kan börja dyrka Krishna. Man kan således få den uppfattningen att man inte kan börja dyrka Krishna förrän man är helt fri från alla syndfulla återverknigar. För att stilla sådana tvivel sägs det här att även om inte är fri från syndfulla återverkningar, befrias man automatiskt i och med att man överlämnar sig till Sri Krishna. Det krävs inga ansträngande bemödanden för att befria sig från synd. Utan att tveka bör man acceptera Krishna som alla varelsers högsta frälsare och överlämna sig åt Honom med tro och kärlek.Enligt läran om hängiven tjänst bör man acceptera sådana religiösa principer som ytterst leder en till gudshängiven tjänst. Man kan utföra sin plikt allt efter social ställning, men om detta inte leder till Krishna-medvetande är alla ens handlingar värdelösa. Allt som inte leder till det högsta stadiet av Krishna-medvetande skall undvikas. Man måste vara övertygad om att Krishna under alla omständigheter skyddar en från alla svårigheter. Man behöver inte fundera på hur man skall hålla kropp och själ samman : Det säger Krishna till. Man skall alltid anse sig vara hjälplös och betrakta Krishna som den enda grunden till ens framsteg i livet. Man befrias från den materiella världens besmittelse så snart man i fullt Krishna-medvetande allvarligt engagerat sig i hängiven tjänst. Det finns så många olika religioner och reningsmetoder, som t ex kunkapens väg (jnana-yoga) och det åttafaldiga yoga-systemet (astanga-yoga), men den som överlåter sig åt Krishna behöver inte följa dessa metoder. Detta enkla överlåtande räddar honom från att kasta bort tid i onödan. Man kan således gör alla framsteg på en gång och befria sig från alla syndfulla återverkningar.
.
Krishna är mycket vacker och Han heter Krishna därför att Han är den fullkomligt attraktive. Den som attraheras av Krishnas vackra, allsmäktiga gestalt kan skatta sig lycklig. Det finns många olika slags transcendentalister - en del attraheras av den opersonliga Brahman, andra attraheras av Översjälen, men den, som attraheras av den Högste Personlige Gudens gestalt, och framför allt då Krishnas gestalt, är den mest fulländade av alla transcendentalister. Den mest förtroliga delen av kunskapen är m a o den hängivenhet som med fullt medvetande ägnas Krishna, och detta är det väsentligaste i hela Bhagavad-gita. Karma-yogis, jnana-yogis, astanga-yogis och hängivna (bhakti-yogis) kallas alla för transcendentalister, men en ren hängiven är den bäste av alla. De mycket betydelsefulla orden som används i detta sammanhang är ma sucah dvs "frukta ej, tveka inte, oroa dig inte." Man kan vara förbryllad över hur man skall kunna överge alla slags religioner för att överlämna sig till Krishna, men sådan oro tjänar ingenting till.
Bg 18.66

Denna förtroliga kunskap får inte förklaras för dem som inte är hängivna eller övar självtukt eller är engagerade i hängiven tjänst, och inte heller för dem som avundas Mig.

Personer, som inte har gått igenom den religiösa självtukten, som aldrig har försökt sig på hängiven tjänst, i Krishna-medvetande, som inte har tjänat en ren hängiven, och i synnerhet de som anser Krishna vara en historisk personliget eller som avundas Krishnas storhet, de bör inte undervisas om denna mest förtroliga del av kunskapen. Vi finner emellertid ibland att demoniska människor, som avundas Krishna och dyrkar Honom på ett annat sätt, förtjänar sitt levebröd på att tolka och förklara Bhagavad-gita på sitt eget sätt. Den som verkligen önskar förstå Krishna måste undvika sådana tolkningar av Bhagavad-gita. Egentligen kan Bhagavad-gita inte förstås av dem som är sinnliga. Även om man inte är sinnlig, utan mycket strängt följer den disciplin som Veda föreskriver, kan man inte förstå Krishna om man inte är en hängiven. Man kanske ger sig ut för att var en Krishna-hängiven, men om man inte handlar Krishna-medvetet kan man inte förstå Krishna. Det är många som avundas Krishna därför att Han har förklarat i Bhagavad-gita att Han är den Högste och att det inte finns någon som är högre eller jämställd med Honom. För sådana människor bör man inte förklara Bhagavad-gita ty de kan inte förstå. Det finns ingene möjlighet för trolösa människor att förstå Bhagavad-gita och Krishna. Har man inte förstått Krishna med en ren hängivens hjälp, skall man inte försöka tolka Bhagavad-gita.
Bg 18.67

Den, som förklarar den högsta hemligheten för de hängivna, garanteras hängiven tjänst, och vid slutet återvänder han förvisso till Mig.

Man bör diskutera Bhagavad-gita enbart bland hängivna, ty de som inte är hängivna kommer varken att förstå Krishna eller Bhagavad-gita. De som inte förstår Krishna som han är, eller Bhagavad-gita som den är, bör inte försöka förklara Bhagavad-gita efter egna nycker och därmed begå förseelser. Bhagavad-gita skall förklaras för dem som är färdiga att acceptera Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Bhagavad-gita är enbart ämnad för de hängivna och inte för de intellektuella grubblarna. Den, som emmelertid allvarligt försöker presentera Bhagavad-gita som den är, kommer att göra framsteg i hängivna kvaliteter och uppnå det rent hängivna tillståndet. Som ett resultat av denna rena hängivenhet återvänder han förvisso hem till Gudomen.
Bg 18.68

Det finns ingen tjänare i denna värld som är Mig mer kär än han, inte heller kommer någon att någonsin vara Mig kärare.
Bg 18.69

Och Jag betygar, att den som studerar detta heliga samtal dyrkar mig medels sin intelligens.
Bg 18.70

Och den, som utan avund lyssnar med tro, blir befriad från syndfulla återverkningar och når planeterna där de fromma dväljs.I detta kapitels sextiosjunde vers förbjöd Herren uttryckligen att Bhagavad-gita förkunnades för dem som hyser avund mot Honom. Bhagavad-gita är m a o enbart för de hängivna. Ibland händer det dock att en gudshängiven håller föredrag som är öppna för allmänheten, där alla åhörare inte förväntas vara hängivna. Varför håller då en hängiven dessa föredrag? Det förklaras här, att även om inte alla är hängivna, finns det i alla fall många människor som inte hyser avund mot Krishna. De tror på Honom såsom Gudomens Högsta Perosnlighet. Om en sådan människa hör en ren hängiven berätta om Herren, renas han omedelbart från alla syndfulla återverkningar och når därefter de planetsystem där fromma människor dväljs. Därför kan t om en person som inte ens strävar ett bli en ren hängiven, erhålla resultaten av fromma handlingar genom att enbart lyssna till Bhagavad-gita. Herrens rena hängivna ger således alla en chans att bli gudshängivna.
.
Vanligtvis är de som är befriade från syndfulla återverkningar fromma människor. Sådana människor har lätt för att ta upp Krishna-medvetande. Ordet punya-karmanam är betydelsefullt i sammanhanget. Det syftar på utförandet av stora offerhandlingar. De som är fromma och utför hängiven tjänst men som inte är ren, kan nå polstjärnans planetsystem, dvs Dhruvaloka. Där härskar Dhruva Maharaja som är en mycket framstående gudshängiven.
Bg 18.71

O Arjuna, vinnare av rikedom, har du lyssnat noga till detta med vaket sinne? Och är din okunnighet och dina illusioner nu skingrade?

Herren fungerade som Arjunas andliga mästare. Det var därför Hans plikt att fråga Arjuna om han hade förstått hela Bhagavad-gita i dess rätta perspektiv. Hade han inte förstått var Herren beredd att ytterligare förklara en viss punkt, eller om så skulle behövas, hela Bhagavad-gita. I själva verket finner den som hör Bhagavad-gita från en bona fide andlig mästare som Krishna eller hans representant, att all hans okunnighet är skingrad. Bhagavad-gita är inte en vanlig bok skriven av en poet eller romanförfattare; den talas av Gudomens Högsta Personlighet. Vem som helst som har den stora turen att höra denna lära från Krishna eller Hans bona fide andliga representant, kan vara säker på att uppnå befrielse och ta sig ut ur okunnighetens mörker.
Bg 18.72

Arjuna sade, Min kära Krishna, o Du ofelbare, min illusion är nu borta. Genom Din nåd har jag återfått mitt minne, och jag är nu samlad och fri från tvivel och beredd att handla enligt Dina instruktoner.

Den levande varelsens verkliga natur är att handla efter den Högste Herrens anvisningar. Den levande varelsen är menad att utföra självtukt. Sri Caitanya Mahaprabhu säger att den levande varelsens egentliga natur är att vara den Högste Herrens tjänare. När den levande varelsen glömmer detta, betingas han av den materiella naturen, men när han tjänar den Högste Herren blir han Guds befriade tjänare. Den levande varelsens verkliga natur är alltså att vara tjänare; antingen tjänar han illusionen, maya, eller också tjänar han den Högste Herren. I sitt normala tillstånd tjänar han den Högste Herren, men skulle han föredra att tjäna den yttre illusoriska energin, kommer han förvisso att förslavas av denna. Under illusion tjänar den levande varelsen i denna materiella värld. Han är bunden av lusta och begär, och ändå ser han sig själv som världens herre. Detta kallas illusion. När en människa befrias och hans illusion är borta, överlämnar han sig frivilligt till den Högste för att handla enligt Hans önskningar. Den sista illusionen, mayas sista snara, är tanken att den levande varelsen är identisk med Gud. Han tror att han inte längre är en betingad själ utan Gud. Han är så ointelligent att han inte inser att om han vore Gud, hur skulle han då kunna tvivla? Detta är alltså mayas sista snara. Att faktiskt bli fri från den illusoriska energin innebär att man förstår Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, och samtycker till att handla enligt Hans anvisningar. I versen är ordet mohah mycket viktigt. Mohah syftar på det som är motsatsen till kunskap. I själva verket innebär verklig kunskap att man förstår att varje varelse är Herrens eviga tjänare, men i stället för att se sig själv som tjänare, anser de levande varelsen att han är världens härskare, ty han vill behärska den materiella naturen. Detta är hans illusion. Man kan övervinna denna illusion genom Guds nåd. När illusionen är över samtycker man till att handla i Krishna-medvetande.
.
Krishna-medvetande betyder att handla efter Krishnas anvisningar. En betingad själ som är vilseledd av den yttre energin, dvs materia, vet inte att den Högste Herren är mästaren som är fylld med kunskap och alltings ägare. Vad Han än önskar kan Han förläna Sina hängivna; Han är allas vän, och är speciellt välvilligt stämd mot Sina hängivna tjänare. Han är den materiella naturens, såväl som alla levande varelsers härskare. Han behärskar också den outtröttliga tiden, och Han är fylld av alla krafter och majestätiska attribut. Gudomens Högsta Personlighet kan tom ge Sig Själv till den hängivne. Den som inte känner Honom är förtrollad av maya; han blir inte en gudshängiven utan blir mayas tjänare. Efter att ha hört Bhagavad-gita från Gudomens Högsta Personlighet, befriades emellertid Arjuna från all illusion. Han kunde förstå att Krishna inte bara var hans vän, utan också Gudomens Högsta Personlighet. Och han såg Krishna som Han är. Att studera Bhagavad-gita innebär alltså att lära sig förstå Krishna som Han är. När en människa besitter full kunskap, överlämnar hon sig naturligt till Krishna. När Arjuna förstod att det var Krishnas plan att stoppa befolkningsexplosionen, gick han med på att kämpa som Krishna önskade. Åter tog han upp sina vapen - sina pilar och sin båge - för att kämpa enligt den Högste Personlige Gudens anvisningar.
Bg 18.73

Sanjaya sade: Sålunda har jag hört samtalet mellan två mäktiga själar, Krishna och Arjuna. Och så underbart är detta budskap, att håret reser sig på min hjässa.

I Bhagavad-gitas början frågade Dhritasrastra sin sekreterare Sanjaya vad som hände på Kuruksetras slagflält. Hela konversationen förmedlades till Sanjayas hjärta genom hans andliga mästares, Vyasadevas, välsignelse. Således förklarade han vad som försiggick på slagfältet. Samtalet var underbart, därför att aldrig tidigare hade en så viktig konversation ägt rum mellan sådana mäktiga själar och aldrig skulle det ske igen. Det är underbart därför att Gudomens Högsta Personlighet talar om Sig Själv och Sina energier för den levande varelsen Arjuna, Herrens stora hängivne. Om vi följer i Arjunas fotspår för att förstå Krishna, blir vårt liv lyckligt och framgångsrikt. Sanjaya förstod detta och när han började förstå, relaterade han konversationen för Dhritarastra. Nu dras slutsatsen att segern är varhelst Krishna och Arjuna befinner sig.
Bg 18.74

Genom Vyasas nåd har jag hört dessa högst förtroliga samtal direkt från mystikens mästare, Krishna, som personligen talade till Arjuna.

Vyasa var Sanjayas andliga mästare, och Sanjaya erkänner att det var genom hans nåd som han kunde förstå Gudomens Högsta Personlighet. Detta betyder att man inte kan förstå Krishna direkt, utan att man måste gå genom den andliga mästaren, som fungerar som ett medium. Den andliga mästaren är det genomskinliga mediet, även om det är sant att upplevelsen är direkt. Detta är mysteriet med lärjungesuccessionen. Är läromästaren bona fide kan man höra Bhagavad-gita lika direkt som Arjuna hörde den.
.
Det finns många mystiker och yogis spridda över hela världen, men Krisna är alla yoga-systems mästare. Krishnas instruktion är direkt uttryckt i Bhagavad-gita: "Överlämna dig till Mig." Den som gör det är den högsta yogin, vilket bekräftas i sjätte kapitlets sista vers: yoginam api sarvesam.Narada, Vyasas andliga mästare, är en direkt lärjunge till Krishna, och därför är han lika bona fide som Arjuna, ty han tillhör lärjungesuccessionen. Sanjaya är Vyasas direkta lärjunge och han kunde se och höra Krishna direkt därför att han genom Vyasas nåd hade fått sina sinnen renade. Den som hör Krishna direkt kan förstå denna konfidentiella kunskap. Tillhör man inte lärjungesuccessionen kan man inte höra Krishna och därför är ens kunskap alltid ofullkomlig åtminstone vad beträffar förståelsen av Bhagavad-gita.
.
I Bhagavad-gita förklaras alla yoga-system: karma-yoga, jnana-yoga och bhakti-yoga. Krishna är mästaren av all sådan mystik: Arjuna hade den stora lyckan att direkt höra Krishna tala, men vi skall veta att genom Vyasas nåd kunde Sanjaya också höra Krishna direkt. Det är i själva verket ingen skillnad mellan att höra direkt från Krishna och att höra direkt från Krishna via en bona fide andlig mästare, som t ex Vyasa. Den andliga mästaren är också Vyasadevas representant. På den andliga mästarens födelsedag är det en vedisk sed att lärjungarna utför en ceremoni kallas Vyasa-puja.
Bg 18.75

O konung, när jag gång på gång återkallar denna förunderliga och heliga dialog mellan Krishna och Arjuna, ryser jag av välbehag i varje ögonblick.

Bhagavad-gitas förståelse är så transcendental att den, som blir bevandrad i skildringarna av Krishna och Arjuna, blir rättfärdig och kan aldrig glömma dessa samtal. Detta ligger i det transcendentala livets natur. Den som m a o hör Bhagavad-gita från den rätta källan, direkt från Krishna, uppnår fullt Krishna-medvetande. Resultatet av Krishna-medvetande är att man blir mer och mer upplyst, och man njuter av livet med hänförelse, inte bara för ett kort ögonblick, utan ständigt.
Bg 18.76

O konung, när jag erinrar mig Herren Krishnas underbara gestalt, grips jag av än större förundran och erfar en ständigt pånyttfödd glädje.

Det verkar som om Sanjaya genom Vyasas nåd också kunde se den världsomfattande skepnaden som Krishna visade Arjuna. Visserligen har det sagts att Herren Krishna aldrig tidigare har visat en sådan skepnad. Den visades bara för Arjuna, men ändå kunde en del stora hängivna också se denna skepnad när den visades för Arjuna, och Vyasa var en av dem. Han är en av Herrens stora hängivna och anses vara en mäktig inkarnation av Krishna. Vyasa visade denna skpenad för sin lärjunge Sanjaya, som nu minns den underbara gestalt som Krishna visade Arjuna, varigenom han om och om igen erfar glädje.
Bg 18.77

Varhelst Krishna, alla mystikers mästare, och varhelst Arjuna, den suveräna bågskytten finns, där finns förvisso också majestät, seger, sällsynt makt och moral. Detta är min åsikt.

Bhagavad-gita började med en fråga från Dhrtarastra. Han hoppades att hans söner, som hade hjälp av mäktiga krigare som Bhisma, Drona och Karna, skulle bli segerrika, och han frågade sin sekreterare Sanjaya vad som hände på slagfältet. Efter att ha beskrivit scenen på slagfältet sade dock Sanjaya till konungen: "Du hoppas på seger, men min åsikt är, att där Krishna och Arjuna är närvarande, där finns också alla lyckobringande omständigheter." Han bekräftade genast att Dhritarastra inte kunde vänta sig seger för de sina. Det var säkert att segern skulle bli Arjunas, ty Krishna var där. Att Krishna accepterade rollen som Arjunas körsven var en uppvisning av en annan aspekt av Hans majestät. Krishna besitter alla majestätiska attribut, varav oberördhet räknas som ett. Krishna visar många exempel på oberördhet, ty Han är oberördhetens mästare.
.
Kampen stod egentligen mellan Duryodhana och Yudhisthira, och Arjuna kämpade för Yudhisthira, som alltså kunde vara säker på seger, eftersom både Krishna och Arjuna var på hans sida. Slaget ägde rum för att fastställa vem som skulle härska över världen, och Sanjaya förutspådde att makten skulle överföras till Yudhisthira. Han förutspådde också att Yudhisthira, efter att ha vunnit slaget, skulle gå en framgångsrik tid till mötes, ty han var inte bara from och rättfärdig utan också en sträng moralist. Han hade aldrig yttrat en lögn under hela sitt liv.
.
Det finns många ointelligenta människor som anser att Bhagavad-gita inte är något annat än en berättelse om två vänner, som på ett slagfält diskuterar olika ämnen. En dylik bok skulle dock inte kunna betraktas som en helig skrift. Somliga protesterar mot att Krishna uppmanar Arjuna att kämpa, vilket de anser vara omoraliskt. De verkliga situationen framgår dock klart: Bhagavad-gita är den högsta undervisningen i moral. I nionde kapitlets trettiofjärde vers finner vi den högsta moraliska principen: manmana-bhava mad-bhaktah. Man måste bli en Krishna-hängiven. Essensen av alla religiösa läror är att man skall överlämna sig till Krishna, vilket i Bhagavad-gita uttrycks på följande sätt: sarva-dharman parityajya mam ekam saranam vraja. Andra andliga vägar kanske är renande och de kanske leder till denna punkt. Bhagavad-gitas slutgiltiga instruktion är dock sista ordet om moral och religion: "Överlåt dig till Krishna!"Detta är artonde kapitlets budskap.
.
Av Bhagavad-gita kan vi förstå att meditation och filosofiskt tänkande är vägar som leder till självförverkligande, men att den högsta fulländningen består i att överlåta sig till Krishna. Detta utgör kärnan av Bhagavad-gitas lära.Varnasrama-systemets reglerande principer och religiösa ritualer kan vara en konfidentiell väg till kunskap endast om de religiösa ritualerna är konfidentiella, men man är ändå inblandad i meditation och odlandet av kunskap. Detta utgör kärnan av Bhagavad-gitas lära. Den mest konfidentiella instruktonen är den som uppmanar oss attt överlåta oss till Krishna och hängivet tjäna Honom i klart Krishna-medvetande.
I Bhagavad-gita framkommer också att den Högsta Absoluta Sanningen är Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna. Den Absoluta Sanningen förverkligas i tre aspekter: den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma och Gudomens Högsta Personlighet, Bhagavan Sri Krishna. För att ha fullständig kunskap om den Absoluta Sanningen måste man alltså ha fullständig kunskap om Krishna. Om man förstår Krishna har man även kunskap om de lägre aspekterna. Krishna är transcendental, ty Han påverkas aldrig av den yttre, materiella energin, utan finns alltid i Sin eviga inre energi. De levande varelserna indelas i två grupper: evigt betingade och evigt fria. De levande varelserna är oräkneliga och anses vara fundamentala delar av Krishna. Den materiella energin manifesteras i tjugofyra ämnen. Skapelsen utlöses av den eviga tiden, och den skapas och förintas av den yttre energin. Den materiella världen är ibland manifesterad och ibland inte.
.
Fem primära ämnen har diskuterats i Bhagavad-gita: Gudomens Högsta Personlighet (isvara), den materiella naturen (prakriti), de levande varelserna (jiva), den eviga tiden (kala) samt alla slags aktiviteter (karma). Alla dessa är beroende av Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Om man förstår Krishna, så förstår man också den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma samt alla andra transcendentala aspekter. Ytligt betraktat tycks kanske den Högsta Personlige Guden, den levande varelsen, den materiella naturen och tidsfaktorn vara skilda från varandra, men i själva verket är ingenting skilt från den Högste. Den Högste är emellertid alltid skild från allt annat. Herren Caitanyas filosofi kallas acintya-bheda-abheda-tattvam - samtidig enhet och åtskillnad. Detta filosofiska system utgör den fullkomliga kunskapen om den Absoluta Sanningen.
.
Den levande varelsen är egentligen ren andesjäl, en atomisk partikel av den Högsta Själen. Han tillhör emellertid Herrens marginella energi, vilket innebär att han har en benägenhet till förbindelse med antingen den materiella eller den andliga energin. Den levnade varelsen är m a o belägen mellan Herrens två energier, och eftersom han är en del av Herren har han en smula fri vilja. Om han använder denna fria vilja rätt, kommer han under Krishnas omedelbara ledning och upplever då sin verkliga natur i den glädjegivande energin.
Bg 18.78

Sålunda slutar Bhaktivedantas förklaringar av Srimad Bhagavad-gita.

Konst med mening


Det är egentligen svårt att veta vad som är konst idag. Det går att ställa ut precis vad som helst på ett galleri: några färgklickar på en duk, en säng med skrynkliga lakan och några smutsiga underkläder slängda ovanpå, ett tvättställ, eller vad du vill. Så kallad konst som inte säger någonting. Kanske är det därför som många anser konst vara fullständigt ointressant.
.
Inom Krishnamedvetande är det inte så, där är inte konst avsedd att vara enbart dekorativ eller ett uttryck för konstnärens ego. För en gudshängiven har konsten en mening och funktion; den är avsedd för att höja betraktarens medvetande till en högre nivå. En Krishnamedveten konstnär arbetar som sagt inte för att tillfredsställa det egna egot, för att provocera eller för att bli omtalad och berömd. Han arbetar enbart efter bästa förmåga för att tillfredsställa Krishna. Resultatet blir ett konstverk som - även om det kanske inte är perfekt utfört - inspirerar betraktaren, gör henne filosofiskt stämd, eller får henne att glädjas åt Guds skönhet och Hans lekar med Sina hängivna. Den konst som hjälper en att avancera i Gudsmedvetande är den främsta av alla. Resten kan i bästa fall vara underhållande eller imponera för tillfället, men sedan blir den förr eller senare glömd. Liksom konstnären som målade den.
.
You don't want to be a great artist to satisfy the senses of the public. ... Yesterday, I have been in a Unitarian church and there I saw two pictures of only logs and bamboos, and I was explained by our great artist Govinda dasi that these are modern abstract arts. Anyway, I couldn't see in them nothing but combination of logs and bamboos. There was nothing to impel my Krishna consciousness.
(Srila Prabhupada, Letter 8th April, 1968)
.
Bilden ovan kan man titta på länge tycker jag. Jag tycker det är så fantastiskt med Krishnamedvetande, detta att Gud låter oss komma så nära Honom, att Han, som besitter all makt och styrka, låter Sig tas om hand av Sina hängivna som om Han vore beroende av dem, eller leker med dem som en vän.

fredag 5 december 2008

Vrindavana

Vardag i Vrindavana. Livet har inte förändrats så mycket under seklernas gång.
Några kor och en bit mark är tillräckligt för att täcka livets nödtorft, resten av tiden går till att dyrka Krishna.
.


Krishna-Balarama Mandir, ISKCONs tempel i Vrindavana, Indien.



Tyvärr så ville man inte att folk skulle fotografera därinne, så jag fick nöja mig med att ta några foton från gatan.


Observera alla blomstergirlander som dekorerar byggnaderna!


Vi hade turen att komma precis på Srila Prabhupadas bortgångsdag, så många av Srila Prabhupadas lärjungar var där och berättade sina minnen av honom. Det var speciellt ett uttalande som gjorde intryck på mig: "Prabhupada is as close to us as we allow him", dvs Prabhupada är alltid där för att hjälpa oss, att han fysiskt inte längre är närvarande gör ingen skillnad; vi kan fortfarande umgås med honom genom att läsa hans böcker, lyssna till inspelningar av hans föredrag, och genom att minnas hans instruktioner.
.
All hjälp finns där, om vi bara är villiga att ta emot den.
.
Gatuliv i Vrindavana.


När vi anlände myllrade gatorna av pilgrimer och besökare; förutom att det var årsdagen till minne av Prabhupadas bortgång, så var det också söndag, och många lediga Delhi-bor passade på att besöka Vrindavana. Det var också månaden för Kartika (okt-nov), som är en mycket lyckobringande tid för att besöka Vrindavana, så mängder av pilgrimer kommer dit för att besöka templen och vandra till heliga platser kring Vrindavana.

Srila Prabhupadas Samadhi Mandir var den plats som gjorde djupast intryck på mig, det var en mycket speciell känsla att bara sitta där och lyssna till de hängivna som sjöng Hare Krishna-maha-mantrat. Mitt annars så motsträviga sinne gav plötsligt upp sitt motstånd, och för en kort välsignad stund kände jag hur Krishnas namn omgav mig, uppfyllde mitt sinne. Det var en märklig upplevelse, svår att beskriva i ord.
.
Det kändes svårt att behöva gå därifrån, jag hade gärna suttit kvar i timmar.





Mathura


Det vandrar boskap överallt i Mathura! :) Överhuvudtaget var det slående hur många djur man ser i Indien, kor, hundar, kameler, grisar, apor, påfåglar, hästar och åsnor, alla lever de till synes fredligt i människans närhet. T om de vilda hundarna verkade förvånansvärt lugna.



Mathura är staden där Krishna uppenbarade Sig för 5 000 år sedan. Hans föräldrar, Devaki och Vasudeva, var fängslade av den ondskefulle kungen Kamsa, eftersom han hade varnats för att deras åttonde son skulle komma att döda honom. Redan första natten, då Krishna uppenbarat Sig som ett litet barn, utförde Han Sina första mirakel: de låsta fängelseportarna öppnades sig plötsligt och Vasudeva kunde fly med det lilla barnet Krishna. Han gömde Krishna i den närbelägna byn Vrindavana och återvände sedan till fängelset.

Jag besökte tre tempel i Mathura: Birla, Dwarakadish och Shri Krishna Janmabhoomi. Tyvärr så är det inte tillåtet att fotografera i något av templen.



Det här är Birla-templet, en vacker och fridfull plats. Templet byggdes 1946.
.
Inne på tempelområdet finns en pelare där hela Bhagavad-gita är ingraverad.


Utanför Birla-templet. Det var eftermiddag och dags för korna att återvända hem.



Gatuförsäljning i Mathura.



Solen började sjunka vid horisonten, och vi tog en båttur på floden Yamuna. Här hördes inget motorbuller; alla båtar roddes för hand. Trots alla människor, kor, hundar och mängder av apor så var det märkvärdigt tyst och stilla. Båten passerade framför Vishram Ghat, där Krishna sågs ha vilat Sig efter att ha dödat demonen Kamsa. Människor samlades där för att dyrka Yamuna.



Inne i Mathuras labyrintartade centrum, nära Dwarakadish-templet, som är en av Mathuras mest populära tempel.

Det sista templet jag besökte var Sri Krishna Janmabhoomi, som sägs vara beläget där Sri Krishna uppenbarade Sig. Situationen här är något komplicerad eftersom templet ligger sida vid sida av en stor moské, ett minne från den aggressiva islamiseringskampanj som de muslimska härskarna bedrev på 15-1600-talet, då de flesta hinduiska och buddistiska tempel som fanns i området totalförstördes. För att visa sin makt hände det att den muslimske härskaren lät bygga en moské på ruinerna.

Eftersom myndigheterna är rädda för oroligheter så bevakar den indiska armén området dygnet om, och alla besökare måste genomgå en rigorös säkerhetskontroll.

I närheten av Sri Krishna Janmabhoomi finns en stor damm; det sägs att Krishnas första kläder tvättades där.

söndag 23 november 2008

Ur Bhagavad-gita


Efter en mångfald födslar överlåter sig den som besitter verklig kunskap till Mig, ty han vet att Jag är alla orsakers orsak och allt som är. En sådan mäktig själ är mycket sällsynt.

Efter att i många, många liv ha utfört hängiven tjänst eller transcendentala ritualer, kan kanske den levande varelsen erhålla den rena transcendentala kunskapen om att Gudomens Högsta Personlighet är sjävförverkligandets yttersta mål. I början, medan man försöker avsäga sig sina band till den materiella världen, dras man åt opersonlighetsfilosofin, men när man senare gör ytterligare framsteg, kan man förstå att handlingar förekommer i den andliga världen och att hängiven tjänst består av dessa handlingar. När man förstår detta attraheras man till Gudomens Högsta Personlighet och underordnar sig Honom. I det ögonblicket kan man förstå, att allting är Herren Sri Krishnas nåd, att han är alla orsakers orsak och att denna materiella manifestation inte är oberoende av Honom. Man inser att den materiella världen är en snedvriden spegelbild av den andliga mångfalden och att allt har ett förhållande till den Högste Herren Krishna. Således ser man allting i relation till Vasudeva, dvs Sri Krishna. Genom en sådan universell syn kommer man snart till den punkt då man helt underordnar sig Herren Sri Krishna och accepterar Honom som det yttersta målet. En sådan överlåten själ är mycket sällsynt.

Denna vers förklaras på ett mycket fint sätt i Svetasvatara Upanisadens tredje kapitel: "Denna kropp har förmåga att tala, se, höra, tänka, känna, vilja, osv. Dessa förmågor är emellertid inte viktiga såvida de inte knyts till den Högste Herren. Eftersom Vasudeva är alltgenomträngande, och allting är Vasudeva, överlämnar sig den hängivne i full kunskap." (jmf Bhagavad-gita 7.17 och 11.40)
Bg 7.19

A C Bhaktivedanta Swami:Bhagavad-gita Som Den Är

lördag 22 november 2008

Indien!

Indien.

Landet där Krishna valde att uppenbara Sig, landet som var centrum för den stora vediska kulturen; ett land där man än idag kan finna filosofi och gudsmedvetande på högsta nivå.
Jag har haft kontakt med Krishna-medvetande i många år, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag åkt till Indien. Men för några veckor sedan kom jag äntligen iväg.

Det kändes väldigt speciellt att efter så många år få besöka Mathura, Krishnas födelseplats, och framför allt Vrindavana, där Krishna uppenbarade Sina mest förtroliga lekar tillsammans med Sina hängivna.

Först besökte jag dock ISKCONs tempel i Hare Krishna Hill, Delhi.



Detta tempel var det enda bland alla de jag besökte som tillät att man fotograferade inne i tempelrummet. Tyvärr är de flesta indiska tempel strikta på den här punkten: inga kameror!

Varför det är så lyckades jag aldrig riktigt få förklarat för mig, men tydligen finns det någon tanke om att "fotograferande skulle förta det heliga".




Pushpa Arati, ISKCON Hare Krishna Hill, Delhi



Srila Prabhupada ville hålla en mycket hög standard av dyrkan i sina tempel, observera alla hundratals blommor som smyckar altaret! Det finns tre sådana stora altare i templet helgade åt Radha-Krishna, Gaura-Nitai och Sita-Rama.



ISKCONs tempel är en stor anläggning, där man bland annat kan besöka utställningar om Herren Caitanyas liv, multi-media föreställning om Bhagavad-gitas budskap m m.



A C Bhaktivedanta Swami (Srila Parbhupada), ISKCONs grundare, som förde budskapet om Krishna-medvetande till väst.

Jag stod därinne i det vackra tempelrummet och såg den högklassiga dyrkan av Gudsgestalterna, och jag kom att tänka på hur Srila Prabhupada, på sin andlige mästares order, anlände i USA 1965. Alledes ensam, med 20 dollar på fickan samt en låda med böcker: hans översättning av Srimad-Bhagavatams första volym. Detta, och några få personliga tillhörigheter, var allt han ägde.



Srila Prabhupada var lärjunge till den framstående vaishnavan Srila Bhaktivedanta Sarasvati Thakura, och den ende som tog hans önskan om att sprida Krishna-medvetande över hela världen på allvar. Hans starka tilltro till sin andliga mästare gav resultat: idag finns Krishnarörelsen i de flesta länder i världen, och vi har möjlighet att besöka sådana praktfulla tempel som t ex detta i Hare Krishna Hill.





Ur Bhagavad-gita


Man måste utöva yoga med en aldrig sviktande beslutsamhet och tro. Alla materiella begär, vilka stammar från det falska egot, måste ovillkorligen överges. Sålunda kan man med det inre sinnet behärska de yttre sinnena åt alla håll.

Den som utövar yoga måste vara beslutsam och tålmodig, och han får inte avvika från den rätta vägen. Man får inte bli besviken och ge upp om det går långsamt att göra framsteg I stället måste man vara uthållig och övertygad om att man kommer att lyckas till slut. Den som strängt följer principerna kommer med säkerhet att lyckas. Angående bhakti-yoga, säger Rupa Gosvami följande : "Man kan med framgång utöva bhakti-yoga, om man handlar helt i godhetens kvalitet, umgås med gudshängivna och följer de föreskrivna plikterna med helhjärtad entusiasm, uthållighet och beslutsamhet."

Vad gäller beslutsamhet, bör man som förebild ha sparven, som av havets vågor berövades sina ägg: En sparv lade sina ägg vid havsstranden, men det vida havets vågor spolade bort äggen. Sparven blev mycket upprörd och bad att havet skulle återlämna äggen. Havet brydde sig dock inte om hennes vädjan. Därför beslöt sparven att tömma havet. Hon började bära bort vattnet i sin lilla näbb, och alla skrattade åt henne för att hon var så belsutsam att fullfölja denna omöjliga prestation. Nyheten om hennes agerande spred sig, och till slut nådde den Garuda, Herren Visnus jättelika fågelbärare. Han kände medlidande för sin lilla systerfågel, och därför kom han för att träffa sparven. Garuda gladdes åt att se den lilla sparvens belsutsamhet, och han lovade att hjälpa henne. Således beordrade Garuda havet att genast återlämna sparvens ägg, annars skulle han själv hjälpa henne att tömma det. Dessa ord skrämde havet, som genast återlämnade äggen. Sålunda blev sparven lycklig genom Garudas nåd.

Det kan tyckas vara mycket svårt att utöva yoga, särskilt bhakti-yoga i Krishna-medvetande. Om man dock med stark beslutsamhet följer principerna, kommer Herren med säkerhet att hjälpa, ty Gud hjälper dem som hjälper sig själva.
Bg 6.24

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

torsdag 20 november 2008

Ur Bhagavad-gita


Vilseledd av de tre kvaliteterna (godhet, lidelse och okunnighet) känner världen icke Mig, som står över kvaliteterna och som är outtömlig.

Hela världen är förtrollad av den materiella naturens tre kvaliteter. De som är förvillade av dessa kvaliteter kan inte förstå att den Högste Herren Krishna är transcendental till denna materiella värld. I denna värld står alla varelser under dessa tre gunas inflytande och är således förvillade.

Naturen har försett de levande varelserna med speciella kroppar och speciella psykiska och biologiska handlingsmönster. Fyra slags människor verkar i naturens tre kvaliteter. De som helt och hållet befinner sig i godhetens kvalitet kallas brahmanas. De som helt tillhör lidelsens kvalitet kallas ksatriyas. De som tillhör både lidelsens och okunnighetens kvaliteter kallas vaisyas, och de som helt är under okunnighetens kvalitet benämns sudras. De som är lägre än så tillhör djuren eller djurlivet. Dessa beteckningar är emellertid inte eviga. Jag kan vara en brahmana, ksatriya, vaisya eller vad som helst - detta liv är i alla fall temporärt. Trots att livet är temporärt och att vi inte har en aning om vad för slags kropp vi kommer att få i vårt nästa liv, betraktar vi oss, under den illusoriska energins påverkan, ändå som svensk, indier, ryss, brahmana, hindu eller muslim, osv. Detta beror på att vi identifierar oss med den materiella kroppen. Blir vi intrasslade i den materiella naturens kvaliteter, glömmer vi Gudomens Högsta Personlighet som står bakom dessa kvaliteter. Herren Krishna säger alltså att människor som är vilseledda av dessa kvaliteter inte förstår att den Högsta Gudomen står bakom den materiella världen.

Det finns många olika slags levande varelser - människor, halvgudar, djur, etc - och de står alla under den materiella naturens inflytande och har således glömt den transcendentala Högsta Gudomen. De som befinner sig i lidelsens och okunnghetens kvalitet, ja, även de som tillhör godhetens kvalitet, kan inte tränga bortom uppfattningen att den Absoluta Sanningen är den opersonliga Brahman. De står förvirrade inför den Högste Herren, i hans personliga gestalt, som besitter all skönhet, rikedom, kunskap, styrka, ryktbarhet och oberördhet. När inte ens de som tillhör godhetens kvalitet kan förstå, vad kan då de som tillhör lidelsens och okunnighetens kvaliteter hoppas på? Krishna-medvetnade är transcendentalt till den materiella naturens tre kvaliteter, och de, som i sanning är etablerade i Krishna-medvetande är verkligt befriade.
Bg 7.13


Denna Min gudomliga energi, bestående av den materiella naturens tre kvaliteter, är mycket svår att betvinga. Men de som har överlämnat sig till Mig kan lätt tränga bortom den.

Gudomens Högsta Personlighet har oräkneliga energier, och alla är gudomliga. Trots att de levande varelserna tillhör hans energier, och därmed är gudomliga, så täcks deras ursprungliga högre kraft när de kommer i kontakt med den materiella energin. Täckta av materiell energi har de ingen möjlighet att ta sig ur dess grepp. Eftersom både de materiella och andliga energierna är utflöden från den Högste Herren är de eviga. De levande varelserna tillhör Herrens eviga högre natur, men pga att de besmittats av den lägre naturen, dvs materia, är deras illusion också evig. Den betingade levande varelsen kallas därför nitya-baddha, evigt betingad. Ingen kan spåra den tidpunkt då han betingades av den materiella naturen. Trots att den materiella naturen är en lägre energi, är det mycket svårt för själen att befrias från den materiella naturens grepp, ty den materiella energin behärskas ytterst av den högsta viljan, som den levande varelsen inte kan betvinga. Den lägre materiella naturen definieras här som gudomlig beroende på dess gudomliga förbindelse med den gudomliga viljan, som manipulerar den. Styrd av den gudomliga viljan, verkar den materiella naturen, trots att den är en lägre energi, på ett underbart sätt när den det gäller att bygga upp och förstöra den kosmiska manifestationen. Veda bekräftar detta på föjande sätt: "Maya (illusion) är falsk och temporär, men den högste illusionisten, som står bakom henne är Gudomens Personlighet, Mahesvara, den högsta härskaren."

Guna har en annan betydelse, nämligen rep. Vi skall veta att den betingade själen är hårt bunden av illusionens rep. En man som är bunden till händer och fötter kan inte själv göra sig fri utan måste få hjälp av en obunden person. Då den bundne inte kan hjälpa andra bundna måste räddaren vara befriad. Därför är det bara Krishna och Hans representant, den andliga mästaren, som kan befria den betingade själen. Utan sådan högre hjälp kan man inte befrias från den materiella naturens slaveri. Hängiven tjänst, dvs Krishna-medvetande, kan hjälpa en människa att erhålla denna befrielse. Krishna, den illusoriska energins herre, kan beordra denna oövervinnerliga energi att släppa den betingade själen. Han gör detta av Sin orsakslösa barmhärtighet och av Sin faderliga kärlek till den levande varelsen som ursprungligen är Herrens älskade son. Det enda sättet att bli fri från den materiella naturens starka grepp är därför att överlämna sig till Herren.
Bg 7.14

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Srila Prabhupada



His Givning the Morning Srimad-Bhagavatam Class

No matter what else he was doing, Srila Prabhupada put it in his schedule, even when he was ill. Wherever he traveled, he lived with the devotees and joined them to give the morning class.

Here was the opportunity to watch his gestures and expresseions as he spoke, absorbed in Srimad-Bhagavatam. A dull student might think that Prabhupada was saying the same things, using the same repertoire of verses, but Prabhupada was always quoting the verse to prove different points in different contexts. He was always discovering new lights. And he also said that repetition was necessary to thoroughly learn. For most devotees in the later years, this was the one sure time to be with him in his personal form, to sit and hear. It was formal, and one might wish for other situations in which to ask personal questions and do have a reply just for oneself, yet the lectures were great mercy, and to the receptive student they were also very personal. Devotees have testified how in a large audience, when Prabhupada said "Distribute books," they took it to heart and formed their lives on that order. And many testified that they found Prabhupada looked at them and spoke especially to them in his lecture, even though they knew he was speaking to everyone else as well.

This was the time for all to be with him. Each morning without fail he would begin, looking at the verse and speaking, like entering a sacred river, immersing himself at once in Srimad-Bhagavatam. He hardly ever chose another literature to speak in the morning. What an example, that the Srimad-Bhagavatam contains all else and is perfect for all our days!

He sat in one place, in the traditional posture of the guru - legs crossed, sitting on the vyasasana - with spectacles, with book in hand, with microphone, gesturing and looking up. He was a hundred percent Vyasasdeva's representative, giving us the transcendental wisdom. Seeing Srila Prabhupada's personal example even today, by means of movies or tape recordnings, all the devotees of the Krishna consciousness movement may adopt the same procedures and also do as he showed. Like him, we can precede the class by singing "Jaya Radha Madhava," with karatalas, and then reciting om namo bhagavate vasudevaya, then the Sanskrit, synonyms, translation, purport - we have no need to invent something new. After he showed us hundreds and hundreds of times, how can we fail to grasp the instruction - that we should continue the morning tradition of sitting together and hearing and speaking?

A devotee once told Srila Prabhupada that many disciples slept during classes, and Srila Prabhupada replied that he knew. He said that his classes were for advanced students. Srila Pabhupada gave untiringly as the loving instructor, but it was up to his disciples to benefit. I confess, I was one of those who sometimes was sleeping during Srimad-Bhagavatam class. Once I even asked Srila Prabhupada what to do about my sad plight. At first he replied by making a joke. He said there is an atheistic joke in India, "Srimad-Bhagavatam is a sure cure for insomnia." When Srila Prabhupada said this, I laughed, but I didn't want it to be true of me. Sometimes when Prabhupada found a devotee sleeping in his class, he would tell him to stand up and go to the rear. Srimad-Bhagavatam class was for his advanced students, but he kept givng us chances to become more advanced.

Srila Prabhupada spoke with rhetorical power and emotions, straight from his deep convictions. He had great oratorical skill, making emphasis with aesthetic effects, but none of it was done for show or with lack of realization, not like the rasa-dance talks of bogus Bhagavatam reciters. Srila Prabhupada wrote Bhagavatam purports and he lived the life of the Bhagavatam. He was also the Bhagavatam's ideal preacher - and so when he spoke, the emotions were always right.

Srila Prabhupada kindly gave all of those classes, and now, by tape recording, we hear them still, even as wake in the morning, while taking prasadam, or driving the car, or flying in the plane, in sick bed or death bed; these matchless gits continue in our ears, to cleanse our hearts and remind us that we are his sisya, and we are followers of the Srimad-Bhagavatam.

Satsvarupa dasa Goswami
Prabhupada Nectar Volume 4

onsdag 19 november 2008

Ur Bhagavad-gita



Arjuna sade: Vad händer med en människa, som har tro men som ej är ståndaktig, som vandrar vägen mot självförverkligande men avviker pga att hon är världsligt sinnad och som därför inte uppnår fulländning i yoga.

Självförverkligande, dvs mystikens, väg beskrivs i Bhagavad-gita. Självförverkligandets grundprincip är kunskapen om att den levande varelsen ej är identisk med den materiella kroppen, utan att hans verkliga natur är evig, fylld av lycksalighet och kunskap. Denna natur är transcendental; den ligger bortom kropp och sinne. Det finns tre vägar, som leder till självförverkligande: kunskapens väg (jnana-yoga), den åttafaldiga yogans väg (astanga-yoga) samt den hängivna tjänstens väg (bhakti-yoga). Alla dessa vägar innebär att man måste förverkliga den levande varelsens verkliga natur, hans förhållande til Gud samt de gärningar med vilka han kan återupprätta den förlorade länken med Gud och uppnå den högsta fulländningen i Krishna-medvetande. Om man följer någon av dessa tre vägar, kommer man säkerligen, förr eller senare, att nå det högsta målet. Detta försäkrade Herren i andra kapitlet: även om man gör mycket små framsteg på den transcendentala vägen, har man stor chans att befrias. Av dessa tre yoga-vägar är bhakti-yoga särskilt lämpad för denna tidsålder, ty den är den direktaste vägen till gudsförverkligande. För att vara säker på at han har förstått rätt, ber Arjuna Krishna bekräfta sitt tidigare uttalande. Det åttafaldiga yoga-systemet och kunskapens väg är vanligtvis mycket svåra att följa i denna tidsålder. Därför är det möjligt, att man av olika anledningar misslyckas, trots att man är allvarlig i sin strävan. För det första är det svårt att veta om man verkligen följer den rätta vägen. Att vandra den transcendentala vägen innebär att man, mer eller mindre, förklarar krig mot den illusoriska energin, dvs maya. Om en person försöker fly undan mayas klor, försöker maya besegra honom genom att presentera allehanda frestelser. En betingad själ har redan en gång fängslats av den materiella energins kvaliteter, och det finns stor risk att han fängslats igen, även om han vandrar den transcendentala vägen. Arjuna är intresserad av att veta vad som händer med den som avviker från vägen mot självförverkligande.
Bg 6.37

O Du starkt beväpnade Krishna, förgås inte en sådan människa, som har avvikit från transcendensens väg, som ett rivet moln, utan ställning i någon sfär.

Det finns två slags framsteg - materiella och andliga. Materialisterna är inte intresserade av transcendensen, dvs det andliga. Vad som intresserar dem är ekonomiska framsteg, sinnesnjutning somt gärningar, som kan orsaka att de upphöjs till högre, himmelska planeter. När man vandrar Transcendensens väg, måste man ge upp alla materiella handlingar och avstå från all slags s k materiell lycka. Om den uppåtsträvande transcendentalisten misslyckas sker det inom båda områdena. Han kan m a o inte glädjas åt varken materiell lycka eller andliga framsteg Han är som ett rivet moln, utan ställning i någon sfär. Ett moln på himlen avviker ibland från ett litet moln för att ansluta sig till ett större. Om det emellertid inte förmår att ansluta sig till det stora molnet, blåses det bort av vinden och försvinner i den vida rymden.
Brahmanah pathi är Transcendensens väg. Den innebär transcendetalt förverkligande genom att man vet sig vara av andlig natur, del av Gud, som manifesteras som Brahman, Paramatma och Bhagavan. Herren Sri Krishna är Bhagavan, den fullständigaste uppenbarelsen av den Högsta Absoluta Sanningen. Den som överlåter sig till den Högsta Personen är därför en framgångsrik transcendentalist. Att nå detta mål genom Brahman- och Paramatma-förverkligande tar många, många liv. Det högsta andliga förverkligandet är därför bhakti-yoga, dvs Krishna-medvetande - den direkta metoden.
Bg 6.38

Den Heliga Herren sade. O Prithas son, en transcendentalist, som utför lyckobringande gärningar, kommer ej att möta undergång, varken i denna värld eller i den andliga; den som gör gott, Min vän, besegras aldrig av ondska.

"Den som överger alla materiella plikter och tar sin tillflykt till Gudomens Högsta Personlighet, han förlorar aldrig något, ej heller går han mot förfall. Men en icke-hängiven vinner ingenting, även om han noga utför alla sina plikter."
(S B 1.5.17)

En transcendentalist förväntas ge upp alla materiella aktiviteter för att kunna göra framsteg i andligt liv, dvs Krishna-medvetande. Det finns de som hävdar, att man genom Krishna-medvetande visserligen kan nå den högsta fulländningen men att man misslyckas både materiellt och andligt, om man avviker innan man nått dit. Det står i skrifterna, att om man inte fullgör sina föreskrivna plikter, måste man lida av återverkningarna därav; så om man misslyckas i sina transcendentala gärningar, underkastas man dessa materiella återverkningar. Bhagavatam försäkrar dock , att den transcendentalist, som misslyckas, inte har någon anledning att oroa sig. Även om man utsätts för återverkningarna från ofullbordade föreskrivna plikter, har ingenting gått förlorat, ty de lyckobringande Krishna-medvetna gärningarna går aldrig till spillo, och så småningom kommer man att återuppta dem, även om man föds i en lägre stående familj i nästa liv. Å andra sidan är det inte säkert, att den som strängt följer de föreskrivna plikterna kommer att nå verklig framgång och lycka, om han inte är Krishna-medveten.

Människorna kan delas in i två grupper; nämligen de, som lever ett reglerat liv och de, som vägrar följa reglerande principer. De som tillhör den senare gruppen lever ett djuriskt liv för sinnesnjutning; de vet inte att det finns ett liv efter detta, och de vet inte heller att man bör sträva efter att uppnå sin verkliga andliga natur och sålunda befrias från materia. Dessa människor har en mängd djuriska böjelser, vare sig de är civiliserade eller ociviliserade, bildade eller obildade, starka eller svaga. Deras gärningar är aldrig lyckobringande, ty eftersom de bara följer sina djuriska böjelser - äta, sova, försvara sig och föröka sig - förblir de i den materiella tillvaron, som är fylld av lidande. Den första gruppen utgörs av dem som följer de i skrifterna nedlagda principerna och föreskrivna plikterna. De gör förvisso framsteg i livet, ty de upphöjs gradvis till Krishna-medvetande. De människor som lever ett reglerat liv kan delas in i tre avdelningar: 1 De som följer skrifternas regler och föreskrifter för att kunna njuta av materiell välfärd. 2 De som söker befrielse från den materiella tillvaron 3 Gudshängivna i Krishna-medvetande. De som följer skrifternas regler och föreskrifter för att nå materiell lycka kan ytterligare delas in i två grupper: de som åtrår frukterna, samt de inte åtrår några frukter för sinnesnjutning. De som åtrår frukterna för sinnesnjutning kan upphöjas till ett högre livsplan - ja, även till högre planeter. Eftersom de inte är fria från den materiella tillvaron, följer de dock inte den sant lyckobringande vägen. De enda lyckobringade gärningarna är de som leder till befrielse. De handlingar, som inte är avsedda att leda till självförverkligande eller befrielse från den kroppsliga, materiella livsuppfattningen, är inte alls lyckobringande. Krishna-medvetna handlingar är de enda lyckobringande handlingarna, och den, som frivilligt utsätter sig gör svår självtukt för att göra framsteg i Krishna-medvetande, är fulländade transcendentalister. Det åttafaldiga yoga-systemet avser också att leda till Krishna-medvetande, och därför är det också lyckobringande att utöva. Den som är allvarlig och gör sitt bästa behöver därför inte vara rädd att falla ned.
Bg 6.40

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

tisdag 18 november 2008

Ur Bhagavad-gita


Man måste utföra sitt arbete som ett offer till Vishnu, annars blir man av arbetet bunden till denna materiella värld. Därför bör du, o Kuntis son, fullgöra dina plikter för att tillfredsställa Honom, och på så vis kommer du alltid att förbli obunden och fri från träldom.

Eftersom man måste arbeta för att kunna livnära kroppen, har de föreskrivna plikterna för varje särskild social ställning utformats på ett sådant sätt att det syftet kan uppfyllas. Yajna betyder Herren Vishnu, eller offer. Alla offer är också avsedda attt tillfredsställa Herren Vishnu. Därför måste man arbeta för att tillfredsställa Vishnu. Allt annat arbete som utförs i denna materiella värld kommer att orsaka slaveri, ty både gott och ont arbete har återverkningar, och varje återverkning binder den som handlar. Därför måste man arbeta i Krishna-medvetande för att tillfredsställa Krishna (dvs Vishnu); och medan man utför sådana handlingar befinner man sig på ett befriat stadium. Detta är handlandets stora konst. I början kräver denna metod en mycket skicklig ledning. Man bör därför handla mycket plikttroget, under en Krishna-hängivens skickliga ledning, eller under direkt ledning av Herren Krishna Själv (vilket Arjuna hade tillfälle att göra). Ingen ting bör utföras för sinnesnjutning, utan allting bör göras för att tillfredsställa Krishna. Genom detta handlande räddas man inte bara från arbetets återverkningar, utan man upphöjs också gradvis till Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst, vilket är det enda sättet att nå Guds rike.
Bg 3.9
.
AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

måndag 17 november 2008

Samhällsledare i Kali-yuga

.
I de vediska skrifterna förklaras det att i tidigare tidsåldrar så var samhället uppdelat i fyra samhällsskikt - brahmana, ksatriya, vaisya och sudra, dvs den intellektuella klassen, den administrativa klassen, den merkantila klassen, samt arbetarklassen. Vilken klass man tillhörde bestämdes av ens personliga egenskaper.

Dessa fyra samhällsskikt levde i fredlig samexistens, med förståelse och respekt för vars och ens uppgift i samhället.

Samhället styrdes av ksatriyas, den administrativa klassen, som hade ansvaret för samhällets styrelse och försvar, och från denna klass kom således landets politiker och militär. Det var en uppgift som man inte tog lätt på, den styrande ledaren uppfattades verkligen som en fader, vars plikt det var att beskydda sina underlydande, och att styra dem på ett rättvist och korrekt sätt. Av en samhällsledare förväntades att han skulle besitta en hög karaktär, med egenskaper som mod, sinne för rättvisa, självbehärskning, intelligens, barmhärtighet. Skötte han inte sin uppgift så hade brahmanas rätt att avsätta honom.

I Veda förklaras också att vi för närvarande lever i den epok som kallas för Kali-yuga, som är den sämsta av alla tidsepoker. I Kali-yuga lever vi kortare tid jämfört med de tidigare yugas, vi plågas i mycket högre grad av fysiska och psykiska sjukdomar, och människans karaktär och intelligens försämras mycket. Kali-yuga kallas för hyckleriets och grälets tidsålder, där människor hamnar i stridigheter för i stort sett ingenting.

Något som också avspeglar sig bland dem som satts till att styra våra samhällen:



.

Ur Bhagavad-gita


O Bharatas ätttling (Arjuna), o fiendens betvingare, överväldigade av motsatsparet begär och hat, föds alla levande varelser i illusion.

Den levande varelsens verkliga natur är att vara underordnad den Högste Herren som är ren kunskap. När man lockas attt skilja sig från denna rena kunskap behärskas man av den illusoriska energin och kan inte förstå Gudomens Högsta Personlighet. Den illusoriska energin uppenbaras i motsatsparet begär och hat. Det är begär och hat som gör att en okunnig människa vill bli ett med den Högste Herren och som gör att han avundas Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Rena hängivna, som inte är förvillade eller besmittade av begär och hat, kan förstå att Krishna framträder genom Sina inre krafter, medan de som är förvillade av dualism och okunnighet tror att den Högste Personlige Guden har skapats av materiella energier. Däri ligger grunden till deras stora olycka. Typiskt för dessa förvillade människor är att deras sinne är upptaget av motsatsparen ära och vanära, lidande och lycka, kvinna och man, gott och dåligt, glädje och smärta osv. De tänker att "detta är min fru; det är mitt hus, jag är husets herre, jag är den kvinnans man." Dessa utgör illusionens motsatspar, och de som vilseleds av dem är dåraktiga och kan därför inte förstå den Högste Personlige Guden.
Bg 7.27


Människor som i detta och tidigare liv har handlat fromt, vars syndfulla gärningar helt har utplånats och som är befriade från illusionens motsatspar, engagerar sig med beslutsamhet i Min tjänst.

I den här versen omnämns de som strävar attt höja sig till den transcendentala positionen. För dem som är syndfulla, ateistiska, dåraktiga och svekfulla är det mycket svårt att höja sig över motstsparen begär och hat. Enbart de som levt efter religionens reglerande principer, som har handlat fromt och som har besegrat syndfulla reaktioner, kan acceptera gudshängiven tjänst och därmed erhålla ren kunskap om Gudomens Högsta Personlighet. Sedan kan de gradvis, i trance, meditera över den Högste Personlige Guden. På detta sätt etablerar man sig på det anliga planet. Att höja sig på detta sätt är möjligt i Krishna-medvetande i umgänge med rena gudshängivna som kan befria en från illusion.Det står i Srimad-Bhagavatam att om man verkligen strävar efter befrielse, måste man tjäna de gudshängivna. Den som umgås med materialistiskt sinnade människor befinner sig på vägen som leder till tillvarons mörkaste regioner. Alla Herrens hängivna vandrar över världen med det enda syftet att rädda de betingade själarna undan illusionen.Opersonlighetsfilosofen vet inte att de begår det värsta brottet mot Guds lag när de glömmer bort sin verkliga natur som Herrens underordnade. Det är inte möjligt att förstå den Högsta Personligheten och tjäna Honom med beslutsamhet förrän man blir medveten om sin verkliga natur.
Bg 7.28
AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita


Min Käre Arjuna, den som tjänar Mig i ren hängivenhet, som är fri från intellektuellt spekulerande och tidigare handlingars besmittelse, och som är vänlig mot varje levande varelse, kommer säkerligen till Mig.
.
Den som vill komma till den Högsta av alla Gudomens Pesonligheter, som finns på Krishna-loka-planeten i den andliga världen, och vara intimt förbunden med denna Högsta Personlighet, Krishna, måste tillämpa denna metod. Den Högste Själv förordar detta. Denna vers anses vara kontentan av Bhagavad-gita. Bhagavad-gita är en bok som vänder sig till de betingade varelser om försöker härska över naturen och som inte känner till det verkliga, andliga livet. Bhagavad-gita avser att visa hur man kan förstå sin andliga natur och sitt eviga förhållande till den Högsta Andliga Personligheten. Boken lär också hur man återvänder hem till Gudomen. Detta är den vers som tydligt förklarar hängiven tjänst, dvs den metod genom vilken man når framgång i andligt liv.När det gäller arbete, bör man helt och hållet överflytta hela sin energi till att utföra Krishna-medvetet arbete. Ingen människa bör därför utföra något arbete som inte är sammankopplat med Krishna. Detta kallas Krishna-karma.
.
Man kan vara sysselsatt på många olika sätt, men man bör inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan arbetet måste utföras för Krishna. Detta är att arbeta för Krishna. I stället för att bygga en skyskrapa för sin egen sinnesnjutning, kan han låta bygga ett vackert tempel för Krishna och låta Krishnas Gudsgestalt installeras samt ordna för Gudsgestaltens dyrkan, såsom de auktoriserade bhakti-skrifterna föreskriver. Allt detta är Krishna-karma. Man bör alltså inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan resultatet bör offras till Krishna. Man bör också acceptera som prasadam den mat som offrats till Krishna. Om man emellertid inte har möjlighet att bygga ett tempel åt Krishna, kan man sysselsätta sig med att göra rent i Krishnas tempel; detta är också Krishna-karma. Man kan också odla en trädgård. Alla som äger mark (åtminstone i Indien äger även fattiga människor lite jord) kan använda detta i Krishnas tjänst, genom att plantera blommor som kan offras till Honom. Man kan odla tulasi-växter, ty tulasi-blad är mycket viktiga vid dyrkan. Krishna har nämnt detta i Bhagavad-gita. Krishna vill att man skall offra till Honom antingen ett blad, en blomma eller lite vatten - då blir Han tillfredsställd. Med blad avses speciellt tulasi-blad. Man kan alltså odla tulasi och sköta om växten genom att vattna den, etc. På detta sätt kan även en mycket fattig människa tjäna Krishna.
.
Dessa är några exempel på hur man kan arbeta för Krishna.Ordet mat-paramah syftar på den som anser att livets fulländning är att umgås med Krishna i Hans höga boning. En dylik person önskar inte bli upphöjd till högre planeter som månen, solen, himmelska planeter eller ens til Brahmaloka, den högsta planeten i detta universum. Han lockas inte av detta. Han önskar bara bli förflyttad till den andliga världen.Väl i den andliga världen, nöjer han sig inte med att uppgå i den skimrande brahmajyoti-glansen, ty han önskar tillträde till den högsta andliga planeten. Krishnaloka eller Goloka Vrindavana. Han har full kännedom om denna planet, och därför är han inte intresserad av någon annan. Som ordet mad-bhaktah antyder, är en sådan person helt och hållet upptagen av gudshängiven tjänst, dvs av de nio metoderna av hängivet engagemang: att höra, att sjunga, att minnas, att dyrka, att tjäna Herrens lotusfötter, att be, att utföra Herrens order, att bli vän med Honom och att överlåta allt till Honom. Man kan anamma alla nio metoderna, eller åtta, eller sju, eller åtminstone en; och genom detta kommer man säkerligen att nå fulkomlighet.

Uttrycket sanga-varjitah är mycket betydelsefullt. Man bör inte umgås med personer som är emot Krishna. Det är inte bara ateisterna som är emot Krishna, utan också de som är benägna för fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. Hängiven tjänst i dess renaste form beskrivs i Bhakti-rasamrita-sindhu: anyabhilasita-sunyam jnana-karmady-anavritam anukulyena krsnanusilanam bhaktir uttama. Tydligt och klart beskriver Srila Rupa Gosvami i denna vers att om man vill utföra ren, oförfalskad hängiven tjänst, måste man vara fri från alla slags materiell besmittelse. Man får inte umgås med personer som är begivna på fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. När man är obesmittad av materiella begär och fri från sådant oönskat umgänge och när man gynnsamt odlar kunskap om Krishna, kallas det ren hängiven tjänst. Anukulyasya sankapah pratikulyasya varjanam. Man måste tänka på, och handla för Krishna i ett gynnsamt sinnelag - inte ogynnsamt. Kamsa var Krishnas fiende. Från första början av Krishnas liv planerade Kamsa på många olika sätt att döda Krishna, och eftersom han alltid misslyckades, var han alltid medveten om Krishna. Han var alltid Krishna-medveten på alla sätt, när han arbetade, när han åt och när han sov, men detta Krishna-medvetande var inte gynnsamt, och därför ansågs han vara en demon och dödades således till slut av Krishna, trots att han tänkte på Krishna tjugofyra timmar om dygnet. Den som dödas av Krishna blir naturligtvis omedelbart befriad, men detta är knappast en ren hängivens mål. En ren hängiven önskar inte frälsning. Han vill inte ens bli förflyttad till den högsta planeten, Goloka Vrindavana, utan hans enda mål är att tjäna Krishna varhelst han befinner sig.

En Krishna-hängiven är vänlig mot alla. Därför sägs det här att han inte har någon fiende. Hur kommer det sig? En hängiven som befinner sig i Krishna-medvetande vet att det bara är hängiven tjänst till Krishna som kan befria en person från livets alla problem. Han har personlig erfarenhet av detta, och därför vill han introducera detta system, Krishna-medvetande, i människosamhället. Det finns många exempel i världshistorien, på hur de gudshängivna har riskerat sina liv för att sprida gudsmedvetande. Det bästa exemplet är Herren Jesus Kristus. Han korsfästes av de icke-hängivna och offrade sitt liv för att sprida gudsmedvetande. Det är naturligtvis fel att tro att han verkligen dog. I Indien finns det också många liknande exempel, som t ex Thakur Haridasa. Varför ta en sådan risk? Därför att de ville sprida Krishna-medvetande, och det är svårt. En Krishna-medveten människa vet att om en person lider så beror det på att han har glömt sitt eviga förhållande till Krishna. Den största tjänst man kan göra människosamhället är därför att befria sin nästa från alla materiella problem. En ren hängiven är på detta sätt engagerad i Herrens tjänst. Vi kan föreställa oss hur barmhärtig Krishna måste vara mot dem som tjänar Honom och riskerar allt för Honom. Det är därför säkert att sådana personer når den högsta planeten efter att ha lämnat kroppen.
Bg 11.55
AC Bhakitvedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

söndag 16 november 2008

Ur Bhagavad-gita


Jag uppenbarar Mig aldrig för de dåraktiga och ointelligenta. För dem är Jag täckt av Min eviga skapande kraft (yoga-maya), och därför känner den förvillade världen inte mig, som är ofödd och ofelbar.

Man kan fråga sig varför Krishna inte visar Sig nu, när han visade Sig för alla då Han nedsteg på jorden. Egentligen uppenbarade Han sig inte för alla. Det vara bara ett fåtal som förstod att han var Gudomens Högsta Personlighet när Han var närvarande på jorden. Det var bara Pandava-bröderna och några få andra som visste vem Krishna var, ty Han uppenbarade Sig inte för de icke-hängivna och folk i allmänhet. Därför säger Krishna i Bhagavad-gita att alla, med undantag av Hans rena hängivna, anser Honom bara vara en av dem. Det var bara för Hans hängivna som Han uppenbarade Sig som all glädjes källa; för de andra var Han täckt av Sin eviga kraft.

I det avsnitt i Srimad-Bhagavatam som handlar om Kuntis böner (S B 1.8.18-19) sägs det att Herren är täckt av en ridå bestående av yoga-maya, viket är orsaken till att folket i alllmänhet inte kan förstå Honom. Kunti ber: "O Herren, Du är hela universums vidmakthållare, och den högsta religiösa pincipen består i att tjäna Dig i hängivenhet. Jag ber därför att Du också skall uppehålla mig,: Din transcendentala gestalt är täckt av yoga-maya, dvs den täckande inre energin, brahmajyoti. Var vänlig och avlägsna denna glänsande strålglans som hindrar mig från att se Din sac-cid-ananda-vigraha, dvs Din eviga gestalt av lycksalighet och kunskap."Denna yoga-maya-ridå omnämns också i Bhagavad-gitas femtonde kapitel. Gudomens Högsta Personlighet i Sin transcendentala gestalt av lycksalighet och kunskap täcks av brahmajyotis eviga kraft, och därför kan de mindre intelligenta opersonlighetsfilosoferna inte se den Högste.Gudomens Högsta Personlighet, Herren Krishna, är inte bara ofödd, utan Han är också avyaya, outtömlig. Han eviga gestalt består av lycksalighet och kunskap och alla Hans energier är outtömliga.
Bg 7.25

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

fredag 17 oktober 2008

Prabhupada Nectar


When Srutakirti was serving as Prabhupadas personal servant, he often felt embarrassed by the tremendous demonstrations of love which the devotees offered to Prabupada, whereas Srutakirti himself felt a lack of love. He thought that all these devotees were dancing and chanting, and here he was, walking beside Srila Prabhupada, but had no feeling, no real love. And this began to disturb his mind.

One day during massage, Srutakirti expressed it to Prabhupada.

"Srila Prabhupada, all these devotees have such love for you. It makes me feel so bad, I have none of this love. When I am with you, I can see everyone dancing and chanting and crying. But I have so much association, and yet I do not feel that this is there." He was hoping that Prabhupada would say something or do something, but Prabhupada said nothing. So his servant went on massaging and finished. Then Prabhupada went and bathed. After putting on his tilaka and chanting his Gayatri Prabhupada called Srutakirti into the room.

"So, do you like serving me?" said Prabhupada.

"Oh, yes, Prabhupada," said Srutakirti. "I like serving you very much."

"Then," said Prabhupada, "that is love. Everyone can do so many things... singing, dancing, jumping up and down. But you are actually doing something. Is not this love?"

"I guess so, Srila Prabhupada."

"So you just do your service," said Prabhupada. "That is all that is neccessary. That is what love means - to do service."


Prabhupada Nectar

torsdag 16 oktober 2008

Srila Prabhupada


His Indifference and Detachment

Prabhupada was never indifferent or uninterested in anything connected with the Krishna consciousness movement. If he sometimes would not respond to a disciples question, that was his gravity, instructing us by ignoring us.

He was indifferent to his own health. In his desire to spread Krishna consciousness, he did not rest as should have for someone his age. He continued traveling because he could not be indifferent to the fallen souls and to his disciples.

Prabhupada was detached from the bad names people used against Krishna consciousness i newspaper accounts, mostly because he saw the bright side of it, the fact that the newspapers were mentioning the name Krishna.

Although much money came in, Prabhupada was not concerned to keep any of it. He said his authors royalties for writing so many books was to take two chapatis a day.

He was certainly indifferent to womens charms. He saw his female disciples as daughters and granddaughters, and he respected their service to him. He was not interested in sitting with women or looking at them for enjoyment.

He was indifferent to any kind of invitations to take tours in different cities he visited. He preferred a simple room with a low desk, where he could speak to guests and be among devotees for the best furthering of Krishna consciousness.

He was indifferent to the fact that his first disciples very sinful before becoming devotees. He was indifferent to a place being holy or unholy, as long as he was able to preach.

He kept a simple diet and was not interested in special foods as the special cooking which the Italians could offer, or the French, or the Americans. Even within the Indian diet, which was his preference, he was not interested in fancy things, but in simple rice, dal, chapatis and sabji.

He was indifferent to clothes and would not sport any bright scarves or colourful chadars or special shoes or coats or hats. His simple sannyasi dress he kept constant. But he liked bright clothes for the Deities in the temples and opportunities to spend money to build wonderful buildings and new ways to spread Krishna consciousness, and he liked and appreciated the best quality in book printing and colour reproduction of paintings. In these things, Srila Prabhupada was a connoisseur, a keen appreciator of quality, and he asked his devotees to get the best deal and the best product for use in service to Krishna.

Prabhupada Nectar

måndag 13 oktober 2008

Srila Prabhupada


His Chanting
.
Like Prabhupadas preaching, his chanting was constant. While talking in his room with professors in Toronto, Prabhupada silently chanted the Hare Krisha mantra in between their academic words.
.
When Prabhupada encouraged his disciples to chant Hare Krishna while sitting with them during a prasadam feast, one of the devotees replied, "But Swamiji, how can we chant and eat at the same time?"
"Chant in between bites," said Srila Prabhupada.
.
We can hear Srila Prabhupadas japa on a recording: He chants quickly, and he said that sixteen rounds of japa could be done in one and a half to two hours. During an initiation lecture, he commented that it should take five or six minutes to chant a round, although he admitted that it might not be possible in the beginning.
.
When a devotee said that it was hard to chant and keep awake, Prabhupada replied that they should do like he does, as he walks in his room in the afternoon while chanting japa.
.
In the early morning, after completing his dictation of Srimad-Bhagavatam translations at maybe four or five A.M., Srila Prabhupada would sit back and chant japa. He did not chant very loudly, but from the other room one could sometimes hear, especially the words "Rama, Rama".
Then in the afternoon sometimes he would remark that he had a few extra rounds to chant, and he would move the counting beads. We took it that Prabhupadas statements about his own chanting of prescribed rounds was for our own benefit, but it was encouraging for our own regulative habit.
.
Often he would spontaneously utter the words "Hare Krishna", or he would state harer nama, harer nama, harer namaiva kevalam, with great feeling and expression.
.
When in the course of a lecture Prabhupada would say the words of the Hare Krishna mantra, the whole audience of devotees would repeat it word for word in unison with him. He did not ask them to do this, but it was a spontaneous response. The devotees could not resist the chance to chant along with him.
.
On airplanes he would often chant for long periods, silently or barely audibly moving his lips, and intently fingering the beads, sometimes shaking them within the bag. Or sometimes during morning walks, instead of talking, he would chant, and everyone would eagerly join with him.
.
Prabhupadas speaking about chanting was also another type of chanting. He recommended the chanting of Hare Krishna, and sometimes he would become surcharged with emotion, and his voice would rise in volume. "We are simply asking everyone, "Please chant Hare Krishna!
At times like that, when Srila Prabhupada put all his energy into the request that everyone should chant, we could understand that the Hare Krishna mantra was the summum bonum of life. Therefore often in a lecture he would state it loudly, "Please chant Hare Krishna!" And yet he would often follow this by saying that people were so unfortunate that they could not do this simple thing.
.
Srila Prabhupadas japa beads were brown tulasi. He asked that his saffron bead bag be changed and a clean one given to him regularly. He gave his servants the blissful service of changing his counter beads and transferring them to the new bag. He was certainly a master at chanting Hare Krishna, and Prabhupadas followers were always eager to take part with him in his pure, empowered activities of chanting Hare Krishna and distributing it to others.
.
Prabhupada Nectar, Volume 3