tisdag 8 januari 2008

Siksastakabönerna


Srila Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande summering av detta tjugonde kapitel. Sri Caitanya Mahaprabhu tillbringade Sina nätter med att smaka Siksastaka-bönernas innebörd i Svarupa Damodara Gosvamis och Ramananda Rayas sällskap. Ibland reciterade Han verser ur Gita-govinda, ur Srimad-Bhagavatam, ur Sri Ramananda Rayas Jagannatha-vallabha-nataka eller ur Sri Bilvamangala Thakuras Krishna-karnamrita. På detta sätt blev Han försjunken i hänryckta känslor. Under de tolv år Sri Caitanya Mahaprabhu bodde i Jagannahta Puri avnjöt Han smaken i recitation av sådana transcendentala verser. Herren var närvarande i denna materiella värld i fyrtioåtta år. Efter att ha gett en antydan om Herrens försvinnande ger Caitanya-caritamritas författare en kort beskrivning av hela Antya-lila och avslutar därefter sin bok.

Caitanya-caritamirta
Antya-lila Kapitel 20




I stor glädje sade Sri Caitanya Mahaprabhu:"Min käre Svarupa Damodara och Ramananda Raya! Vet från Mina ord att sjungandet av de heliga namnen utgör den mest verksamma metoden för befrielse i denna Kalis tidsålder."

"I denna Kalis tidsålder utgörs metoden för att dyrka Krishna av att utöva offer genom att sjunga Herrens heliga namn. Den som gör detta är förvisso ytterst intelligent, och han uppnår skydd vid Krishnas lotusfötter."

"I Kalis tidsålder utför intelligenta personer gemensamt lovsjungande för att dyrka Gudomens inkarnation, som ständigt sjunger Krishnas namn. Trots att Hans hy inte är svart, är Han Krishna Själv. Han åtföljs av Sina följeslagare, tjänare, vapen och intimt förbundna."

"Genom att helt enkelt sjunga Krishnas heliga namn kan man befrias från alla icke önskvärda vanor. Detta är metoden för att uppväcka all god lycka och inleda flödet av vågor av kärlek till Krishna."

"Låt all seger tillfalla sjungandet av Herren Krishnas heliga namn, som rengör hjärtats spegel och utsläcker lidandet från den materiella tillvaron."

"Genom att utföra gemensamt sjungande av Hare Krishna-mantrat kan man förinta den materiella tillvarons syndfulla tillstånd, rena det smutsiga hjärtat och uppväcka alla slag av gudshängiven tjänst."

"Resultatet av detta lovsjungande är att man uppväcker sin kärlek till Krishna och smakar transcendental lycksalighet. Slutligen uppnår man Krishnas umgänge och engagerar sig i Hans hängiven tjänst, precis som om man nedsänkte sig själv i ett stort hav av kärlek."



Klagan och ödmjukhet upväcktes inom Sri Caitanya Mahaprabhu, och Han började recitera ytterligare en av Sina egna verser. Genom att höra betydelsen av denna strof kan man glömma all olycka och beklagan.

"Min Herre, o Högsta Personliga Gudom! I Ditt heliga namn bor all god lycka för den levande varelsen och Du har därför många namn, såsom Krishna och Govinda, genom vilka Du utvidgar Dig Själv. I dessa namn har Du inrymt alla Dina krafter, och det finns inga stränga regler för hur man skall minnas dem. Min käre Herre, trots att Du har förlänat de fallna, betingade själarna en sådan barmhärtighet genom att frikostigt lära ut Dina heliga namn, är Jag så drabbad av olyckan att Jag begår förseelser då Jag sjunger dem. Jag kan därför inte erhålla någon smak för att sjunga dem."

"Eftersom människor har olika önskningar har Du i Din nåd spridit olika heliga namn."

"Oavsett tid eller plats uppnår den som sjunger det heliga namnet, till och med då han äter eller sover, all perfektion."

"Du har ingjutit Dina fulla krafter i vart och ett av de heliga namnen, men Jag är så olyckligt lottad att Jag inte känner någon dragning till att sjunga Dina heliga namn."



Sri Caitanya Mahaprabhu fortsatte:"O Svarupa Damodara Gosvami och Ramananda Raya, hör från Mig om kännetecknen på hur man bör sjunga Hare Krishna-maha-mantrat för att mycket lätt kunna uppväcka sin slumrande kärlek till Krishna."

"En person som betraktar sig själv som lägre än ett grässtrå, som är mer tolerant än ett träd och som inte förväntar sig någon ära för egen del, utan ständigt är beredd att visa all respekt inför andra, kan med lätthet oavbrutet sjunga Herrens heliga namn."

"Detta är kännetecknen på en person som sjunger Hare Krishna-maha-mantrat. Trots att han är mycket upphöjd betraktar han sig själv som lägre än grässtrået på marken, och precis som trädet tolererar han allt på två sätt."

Ett träd protesterar inte när det huggs ner, och även om det dör av torka, ber det inte någon om vatten."

"Trädet skänker sin frukt, sina blommor och vad det än äger till vem som helst. Det utstår brännande hetta och hällande regn och ger ändå sitt skydd till andra."

"Trots att en vaisnava är den mest upphöjda av alla personer är han fri från stolthet, och han visar sin respekt inför alla levande varelser, väl medveten om att de alla utgör Krishnas boning."

"Den som på detta sätt sjunger Herren Krishnas heliga namn kommer med säkerhet att uppväcka sin slumrande kärlek till Krishnas lotusfötter."



Medan Herren Caitanya talade sålunda ökade Hans ödmjukhet, och Han började be till Herren Krishna att Han skulle kunna utföra ren gudshängiven tjänst.

Det naturliga symptomet på ett förhållande i gudskärlek, varhelst detta uppvisas, är att den hängivne inte betraktar sig själv som en gudshängiven. Han tänker istället alltid att han inte äger en enda droppe kärlek till Krishna.

"O universums Herre! Jag har ingen önskan att erhålla materiella rikedomar, materiellt sinnade anhängare, en vacker hustru eller fruktbringande handlingar beskrivna i blomsterrikt språk. Allt Jag önskar, liv efter liv, är hängiven tjänst till Dig utan några motiv."

"Min käre Herre Krishna, Jag önskar inte få några materiella rikedomar från Dig, och inte heller önskar jag anhängare, en vacker hustru eller resultaten av fruktbringande handlingar. Jag ber endast att Du i Din orsakslösa nåd skänker Mig ren hängiven tjänst till Dig, liv efter liv."



I stor ödmjukhet betraktande Sig Själv som en av den materiella världens betingade själar, gav Sri Caitanya Mahaprabhu åter uttryck för Sin önskan att bli förlänad tjänst till Herren.

"O Min Herre! O Krishna, Nanda Maharajas son! Jag är Din evige tjänare, men på grund av Mitt eget fruktbringande handlande har Jag fallit ned i denna okunnighetens fruktansvärda ocean. Visa Mig nu vänligen Din orsakslösa barmhärtighet och betrakta Mig som ett korn av stoftet vid Dina lotusfötter."

"Jag är Din evige tjänare, men Jag glömde Dig, o Herre. Nu har Jag fallit ned i okunnighetens ocean och blivit betingad av den yttre energin."

"Visa Mig Din orsakslösa barmhärtighet genom att skänka Mig en plats bland stoftpartiklarna vid Dina lotusfötter, så att jag på detta sätt kan engagera Mig i Din tjänst som Din evige tjänare, o Herre."



Därefter uppväcktes naturlig ödmjuket och iver i Herren Sri Caitanya Mahaprabhu. Han bad till Krishna om att bli i stånd att sjunga maha-mantrat i hänryckt kärlek.

"Min käre Herre! När kommer Mina ögon att förskönas av de ständigt strömmande tårar som fyller dem då Jag sjunger Ditt heliga namn? När kommer den stund, då Min röst inte längre bär och alla håren på Min kropp reser sig av transcendental lycka då Jag sjunger Ditt heliga namn?"

"Utan kärlek till Gudomen är Mitt liv värdelöst. Jag ber därför att Du skall godta Mig som Din tjänare och ge mig lönen bestående av hänryckt kärlek till Gud."



Saknaden efter Krishna uppväckte olika stämningar av svåra kval, klagan och ödmjukhet. Sålunda talade Sri Caitanya Mahaprabhu som en galning.

"O Govinda, Min Herre! På grund av skilsmässan från Dig betraktar Jag ett enda ögonblick som en hel tidsålder. Tårar flödar från Mina ögon som strida strömmar av regn, och Jag upplever hela världen som tom."

"I Min oro och upprördhet tar dagen aldrig slut, ty varje ögonblick tycks Mig lika långt som en tidsålder. Från Mina ögon, vilka är som regntidens moln, flödar en oupphörlig ström av tårar."

"Alla de tre världarna har blivit fullständigt tomma på grund av skilsmässan från Govinda. Jag upplever det som om Jag blev levande bränd i en svag eld."

"Bara för att pröva Min kärlek har Herren Krishna blivit likgiltig inför Mig, och Mina vänner säger:"Det är lika bra att Du ignorerar Honom."

Medan Srimati Radharani tänkte på detta sätt, uppvisades på grund av Hennes rena hjärta den naturliga kärlekens kännetecken.

Hänryckningens symptom avund, stor iver, ödmjukhet, hänförelse och bön uppvisades alla på en gång.

I denna stämning blev Srimati Radharanis sinne oroat, och Hon yttrade därför en vers i långt framskriden hängivenhet för Sina gopiväninnor.

Sri Caitanya Mahaprahbu reciterade denna vers i samma anda av hänryckning, och när Han gjorde detta blev Han Själv som Srimati Radharani.



"Låt Krishna hårt omfamna denna tjänarinna, som har fallit ned vid Hans lotusfötter. Låt Honom trampa på Mig eller krossa Mitt hjärta genom att aldrig visa Sig inför Mig. Han är när allt kommer omkring en vällusting och fri att göra vadhelst Han önskar, men trots detta är Han ingen annan än Mitt hjärtas dyrkansvärde Herre."

"Jag är en tjänarinna vid Krishnas lotusfötter. Han är förkoppsligandet av transcendental lycka och transcendentala stämningar. Om Han vill, kan Han omfamna Mig hårt och få Mig att känna enhet med Honom, eller också kan Han fräta sönder Mitt sinne och Min kropp genom att inte bevilja Mig Sin audiens. I vilket fall somhelst är Han Mitt livs Herre."

"Min kära vän, lyssna nu till Mitt sinnes beslut. Krishna är Herren över Mitt liv under alla omständigheter, oavsett om Han visar Mig tillgivenhet eller dödar Mig genom att göra Mig olycklig."
20.8-49

"Krishna är Mitt hela liv. Han är Mitt livs skatt. Sannerligen är Krishna själva livskraften i Mitt liv. Jag bevarar Honom därför alltid i Mitt hjärta och försöker tillfredsställa Honom genom att utföra tjänst. Detta är Min ständiga meditation."
20.58

Dessa uttalanden av Srimati Radharani visar de symptom på ren kärlek till Krishna som smakades av Sri Caitanya Mahaprahbu. I denna hänryckta kärlek blev Hans sinne ostadigt. Omvandlingar och transcendental kärlek spreds genom hela Hans kropp, och Han kunde inte upprätthålla kropp och sinne.

Den rena gudshängivna tjänsten i Vrindavana är precis som guldpartiklarna i floden Jambu. I Vrindavana återfinns inte ens en antydan till personlig sinnesnjutning. I syfte att förevisa sådan ren kärlek i denna materiella värld har Sri Caitanya Mahaprabhu skrivit den tidigare versen och förklarat dess innebörd.

Då Han på detta sätt var överväldigad av hänryckt kärlek talade Sri Caitanya Mahaprabhu likt en galen person och reciterade lämpliga verser.

Herren hade tidigare författat dessa åtta verser för att undervisa människor i allmänhet. Nu smakade Han Själv innebörden i dessa strofer, vilka kallas Siksastaka.

Om någon reciterar eller lyssnar till dessa Sri Caitanya Mahaprabus åtta undervisande strofer, kommer hans hänryckta kärlek och hängivenhet till Krishna att öka dag för dag.
20.61-65



Jag skriver denna bok genom barmhärtigheten hos lotusfötterna tillhörande Sri Govindadeva, Sri Caitanya Mahaprabhu, Herren Nityananda, Advaita Acarya samt andra hängivna och läsarna av denna bok, såväl som Svarupa Damodara Gosvami, Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, som är min andlige mästare, samt Sri Jiva Gosvami. Jag har också blivit särskilt gynnad av en annan Högsta Personlighet.

Murtin Sri Madana-mohana i Vrindavana har givit en order som gör att jag skriver. Trots att detta inte bör avslöjas, är jag inte i stånd att förbli tyst.

Om jag inte avslöjade detta, skulle jag göra mig skyldig till otacksamhet gentemot Herren. Jag ber er därför, mina kära läsare, att inte anse mig var alltför stolt eller var arga på mig.

Vadhelst jag har kunnat skriva om Sri Caitanya Mahaprahbu har varit möjligt endast på grund av att jag har framburit böner till lotusfötterna hos er alla.
20.98-101



Vrindavanas muriter Madana-mohana med Srimati Radharani, Govinda med Srimati Radharani samt Gopinatha med Srimati Radharani utgör Gaudiya-vaisnavernas hela liv.

I syfte att låta mina önskningar bli uppfyllda placerar jag lotusfötterna hos följande personer på mitt huvud: Herren Sri Caitanya Mahaprabhu tillsammans med Herren Nityananda, Advaita Acarya och Deras hängivna, såväl som Sri Svarupa Damodara Gosvami, Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, som är min andlige mästare, samt Srila Jiva Gosvami.

Barmhärtigheten hos deras lotusfötter är min andlige mästare, och mina ord är mina lärjungar som jag har fått att dansa på olika sätt.

Då den andlige mästaren har uppfattat lärjungarnas trötthet har han slutat få dem att dansa, och eftersom denna barmhärtighet inte längre förmår dem att dansa har mina ord nu stannat upp och tystnat.

Mina oerfarna ord känner inte till hur de skall kunna dansa på egen hand. Guruns barmhärtighet förmådde dem att dansa så länge som möjligt, och nu, efter att ha dansat, har de gått till vila.

Jag dyrkar nu alla mina läsares lotusfötter, ty genom deras barmhärtighet uppstår all god lycka.

Om en person lyssnar till beskrivningen av Herren Sri Caitanya Mahaprahbus lekar såsom den ges i Sri Caitanya-caritamrita, tvättar jag hans lotusfötter och dricker detta vatten.

Jag smyckar mitt huvud med stoftet från mina åhörares lotusfötter. Ni har nu alla druckit denna nektar och därför har mitt arbete krönts med framgång.

Genom att be vid Sri Rupas och Sri Raghunathas lotusfötter och alltid åstunda deras barmhärtighet, förtäljer jag, Krishnadasa, Sri Caitanya-caritamrita och följer i deras fotspår.

Caitanya-caritamrita är fylld av de handlingar som utförts av Sri Caitanya Mahaprahbu, som är den Högsta Personliga Guden själv. Den uppväcker all god lycka och förstör allt som är olycksbådande. Om någon med kärlek och tillit smakar Caitanya-caritamritas nektar, kommer jag att bli som en humla som smakar på honungen i form av transcendental kärlek från denna persons lotusfötter.

Denna bok, Caitanya-caritamrita, har skrivits för att tillfredsställa de rikaste bland muriter, Madana-mohanaji och Govindaji. Nu när den är fullbordad, låt den då bli offrad vid Sri Krishna Caitanyadevas lotusfötter.

Förverkligade gudshängivna är som humlor som berusas av sina egna stämningar vid Krishnas lotusfötter. Dessa lotusfötter skänker sin väldoft till hela världen. Vem är den förverkligade själ som skulle kunna överge dem?

Denna Caitanya-caritamrita har fullbordats i Vrindavna på den avtagande månens femte dag i Jyaisthas månad (maj-juni), en söndag, år 1537 i Sakabda-eran.
20.142-157


SLUTET PÅ CAITANYA-CARITAMRITA
.

Inga kommentarer: