måndag 11 februari 2008

De sex Gosvamierna Del 3


Sri Rupa Gosvami (1489-1564)

Det berättas att paret Kumaradeva och Revatidevi hade fem söner och en dotter. Utav dessa barn blev tre av bröderna, Sanatana, Rupa och Anupama, kända som rena hängivna. Familjen var bosatt i distriktet Jessore, i östra Bengalen.

Rupa och Sanatana hette från början Amara och Santosh, senare gav Herren Caitanya Mahaprabhu dem namnen Rupa och Sanatana.

Rupa och Sanatana gjorde sig tidigt kända för sin djupa hängivenhet, skarpa intellekt och strikta efterföljelse av de vediska principerna. På grund av utpressning kom dessa fromma bröder att engageras i den muslimske guvernörens tjänst. Nawab Hussain Shah hotade nämligen att låta mörda traktens hängivna om inte Rupa och Sanatana accepterade att tjänstgöra som hans ministrar. Sri Rupa och Sri Sanatana kom således att arbeta för guvernören och skötte sin tjänst så väl att han skänkte dem både hederstitlar och rikedomar.

De bosatte sig i byn Ramakeli i norra Bengalen, där de ägnade all sin fria tid till att dyrka Krishna, i hopp om att Herren Caitanya en dag skulle komma att befria dem från arbetet hos den muslimske guvernören och i stället engagera dem fullständigt i Hans tjänst.

"Den plats där Sri Sanatana Gosvami och Sri Rupa Gosvami bodde har blivit en pilgrimsort. den kallas allmänt för Gupta Vrindavna, dvs gömda Vrindavana. Där finns följande platser som ännu besöks: 1 Gudsgestalten Sri Madana-mohanas tempel 2 Keli-kamdamba-trädet under vilket Sri Caitanya Mahaprabhu om kvällarna träffade Sanatana Gosvami och 3 Rupasagara, en stor damm som utgrävdes av Sri Rupa Gosvami."(Adi 10.84)

År 1514 beslöt så Sri Caitanya Mahaprabhu att vandra till Vrindavana. På vägen stannade han till i Ramakeli speciellt för att träffa Sri Rupa och Sri Sanatana. Herren Caitanya omgavs på sin resa av en så stor mängd följeslagare som alla dansade och sjöng Herrens heliga namn, att bröderna fick tränga sig fram i mängden för att äntligen få sin önskan att träffa Sri Caitanya Mahaprabhu uppfylld.

Först träffade de Sri Nityananda Mahaprabhu och Haridasa Thakura som snabbt ordnade ett sammanträffande med Sri Caitanya Mahaprabhu. Det blev ett glädjefyllt möte.

De båda bröderna placerade som en symbol för sin ödmjukhet halmstrån mellan tänderna och föll ned inför Herren Caitanyas lotusfötter. De frambar sin böner till Herren och presenterade sig som de lägsta bland syndare. Herren Caitanya Mahaprabhu protesterade omedelbart och förklarade att Han läst breven de skickat Honom och förstått att de i själva verket var mycket avancerade hängivna. De var Hans eviga tjänare och deras namn skulle från denna dag vara Sri Rupa och Sri Sanatana.

Sri Rupa och den yngste av bröderna, Anupama, övergav sedan Ramakeli för livet som vandrande tiggarmunkar, medan Sri Sanatana tvingades stanna kvar ytterligare en tid i guvernörens tjänst.

Sri Rupa Gosvamis sätt att fördela sin förmögenhet har blivit en norm för hur alla vaisnavas bör ordna sin ekonomi. Han skänkte femtio procent till brahmanerna och vaisnaverna. Tjugofem procent skänkte han åt sina släktningar och de slutliga tjugofem procenten lämnade han i förvar hos en pålitlig brahmana, utifall han skulle hamna i rättsliga komplikationer på grund av att han lämnat sin tjänst hos guvernören. Dessutom deponerade han tiotusen guldmynt i förvar hos en bengalisk köpman. De användes senare av Sri Sanatana Gosvami för hans flykt ur fängelset.

Sri Rupa Gosvami och Sri Anupama hade sitt nästa möte med Sri Caitanya Mahaprabhu i Prayaga (Allahabad). Sri Caitanya hade besökt Vrindavana och var nu på väg tillbaka till Jagannatha Puri. Han gladdes mycket åt att än en gång träffa bröderna och undervisade Sri Rupa Gosvami och Anupama under tio dagar om hängiven tjänst.

I Caitanya-caritamrita berättas det:

"Därefter avslutade Sri Caitanya Mahaprabhu: "Jag har blott tillhandahållit en allmän överblick över den gudshängivna tjänstens stämningsförhållanden. Du kan begrunda hur detta kan anpassas och utvidgas."

"När man ständigt tänker på Krishna uppstår kärlek till Honom i hjärtat. Även om man är okunnig kan man tack vare Herren Krishnas barmhärtighet nå stranden till den transcendentala kärlekens ocean."

Efter att ha sagt detta omfamnade Sri Caitanya Mahaprahbu Srila Rupa Gosvami. Herren beslöt sedan att gå till staden Benares.

Följande morgon, när Sri Caitanya Mahaprabhu stigit upp och förberedde sin avfärd till Varanasi (Benares), gjorde Srila Rupa Gosvami följande uttalande vid Herrens lotusfötter.

"Om Du ger mig tillåtelse, skall jag följa med Dig, o Herre. Det är inte möjligt för mig att uthärda skilsmässans vågor.

"Sri Caitanya Mahaprabhu svarade: "Din plikt är att utföra Min order. Du har kommit nära Vrindavana, nu bör du gå dit."

"Senare kan du från Vrindavana gå genom Bengalen (Gauda-desa) till Jagannatha Puri, där kommer du att åter få träffa Mig."


Efter att ha omfamnat Rupa Gosvami steg Sri Caitanya Mahaprabhu ombord på en båt. Rupa Gosvami svimmade och föll till marken där han stod.

Brahmanan från Deccan tog Rupa Gosvami till sitt hem, och därefter gav sig de två bröderna iväg mot Vrindavana.
(Madhya 19.235-243)

Rupa och Anupama lydde Sri Caitanyas instruktioner och besökte Vrindavana, och sedan beslöt de sig för att återvända till Jagannatha Puri. Anupama avled under resan, och Sri Rupa Gosvami anlände således ensam till Jagannatha Puri.

Det var på den här resan som Rupa Gosvami för första gången började skriva dramatik. Han gjorde ett första utkast till en pjäs som skulle handla om Herren Krishnas lekar i Vrindavana och Dvaraka. En natt uppenbarade sig dock en vacker kvinna för honom i en dröm och bad honom skriva en pjäs speciellt för henne. Sri Rupa Gosvami förstod att kvinnan var Satyabhama, en av Herren Krishnas drottningar, och så blev det att han skrev två teaterpjäser; en om Krishnas lekar i Vrindavana och en om Hans lekar i Dvaraka.

Pjäsen om Vrindavanalekarna, Vidagdha Madhava, blev färdig 1532, och pjäsen om Dvaraka, Lalita Madhava, blev färdig först år 1546.




Det finns en fin berättelse i Caitanya-caritamrita om hur Herren Caitanya upptäckte Sri Rupa Gosvamis vackra poesi:

"Efter att ha skrivit denna vers på ett palmblad stoppade Rupa Gosvami in den någonstans i halmtaket och gick för att bada i havet.

Då kom Sri Caitanya Mahaprabhu dit för att träffa honom, och när Han såg bladet som var instoppat i taket och såg versen, började Han läsa den.

Efter att ha läst versen blev Sri Caitanya Mahaprabhu överväldigad av hänryckt kärlek. Just då återvände Rupa Gosvami efter att ha avslutat sitt bad i havet.

När han fick se Herren föll Sri Rupa Gosvami raklång till marken på gårdsplanen för att frambära sina vördnadsbetygelser. Herren gav honom en lätt kärleksfull örfil och sade följande.

"Mitt hjärta är mycket konfidentiellt, hur kunde du på detta sätt känna till vad som försiggick i Mitt sinne?" Efter att ha sagt detta gav Han Rupa Gosvami en kraftig omfamning.

Sri Caitanya Mahaprahbu tog versen och visade den för Svarupa Damodara för att han skulle granska den. Därefter ställde Herren frågor till honom.

"Hur kunde Rupa Gosvami förstå Mitt hjärta?" frågade Herren. Svarupa Damodara svarade."Jag kan förstå att Du redan har skänkt honom Din orsaklösa barmhärtighet."

"Ingen skulle annars kunna förstå denna innebörd. Jag kan därför gissa att Du tidigare förlänat Honom Din orsakslösa barmhärtighet."
(Antya 1.80-87)

Rupa Gosvami stannade 10 månader i Jagannatha Puri och mottog under den tiden ytterligare undervisning av Sri Caitanya Mahaprabhu angående vetenskapen om hängiven tjänst. Därefter lämnade han på Herren Caitanyas order Jagannatha Puri och återvände via Bengalen till Vrindavana för att där författa transcendental litteratur och återställa de förlorade heliga platserna, samt uppföra tempel. Resan tog tid, eftersom Sri Rupa tvingades tillbringa ett år i Bengalen för att ordna upp diverse formaliteter angående sina släktingar och förmögenhet.

Slutligen kom han fram till Vrindavana, men det var inte så lätt i början att utföra Sri Caitanyas order; intresset från lokalbefolkningen var magert. En dag satt Sri Rupa vid Yamunaflodens strand och funderade över sina svårigheter att uppfylla Herren Caitanyas önskan, när en liten pojke plösligt närmade sig honom och frågade varför han var så bekymrad. Sri Rupa Gosvami förklarade allt om Herren Caitanays order; hur han instruerats att konstruera tempel, författa transcendental litteratur och återställa de heliga platserna.

Efter att ha lyssnat till allt, gestikulerade den lille pojken åt Rupa Gosvami att komma med honom. Han ledde fram Rupa till en liten kulle. "Här inne", förklarade pojken," finns en gudsgestalt av Govindadeva begravd. Gudsgestalten har dyrkats i nästan femtusen år, men under den muslimska invasionen begravde byborna den här för att skydda gudsgestalten från att bli förstörd. Sedan glömdes platsen bort. Men varje dag kommer en stor ko hit och låter sin mjölk rinna över kullen. På så sätt får gudsgestalten Sin mat." När han sagt detta försvann pojken.



Nästa morgon såg Rupa Gosvami att kon verkligen kom och lät sin mjölk rinna över kullen, precis som pojken sagt. Han övertygade omedelbart några bybor att komma och hjälpa honom att gräva ut kullen, och efter en del hårt arbete så fann man sedan gudsgestalten. Sen dröjde det inte länge förrän ett tempel började byggas och att man började dyrka Sri Govindadeva.

Templet blev färdigt ca 1590. (Tyvärr så förstördes det till stora delar i början av 1700-talet, av muslimska invasionsstyrkor.)

Invånarna i Vrindavana var häpna och tacksamma över vad som hänt, och många blev Sri Rupa Gosvamis efterföljare. Sri Rupa skickade ett meddelande om det hela till Herren Caitanya som blev mycket nöjd och skickade flera hängivna för att hjälpa Sri Rupa Gosvami med hans missionsarbete.

Sri Rupa Gosvami var mycket produktiv som författare; han skrev en mängd volymer dramatik, poesi och filosofi. Utav hans verk anses sexton stycken vara speciellt betydelsefulla. Bland dem återfinns: Vidagdha Madhava, Lalita Madhava, Bhakti-rasamrita-sindhu, Ujjvala-nilamani, Upadesamrita, Dana-keli-kaumudhi och Laghu Bhagavatamrita.


Sri Rupa Gosvamis bhajana-kutira vid Sri Sri Radha Damodara-templet, Vrindavana.

Genom att tränga in i Rupa Gosvamis hjärta gav Sri Caitanya Mahaprabhu honom kraften att korrekt fasttälla alla sanningars slutsatser. Han gjorde honom till en erfaren gudshängiven, vars beslut direkt överensstämde med lärjungesuccessionens omdömen. Sålunda befullmäktigades Sri Rupa Gosvami personligen av Sri Caitanya Mahaprabhu.

Under tidens lopp hade de transcendentala nyheterna om Krishnas lekar i Vrindavana nästan gått förlorade. För att uttryckligt förkunna dessa transcendentala lekar befullmäktigade Sri Caitanya Mahaprabhu i Prayaga Srila Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami med Sin barmhärtighets nektar för att utföra detta arbete i Vrindavana.

Från första början var Srila Rupa Gosvami djupt attraherad till Sri Caitanya Mahaprahbus transcendentala egenskaper. Genom detta befriades han permanent från familjelivet. Srila Rupa Gosvami och hans yngre broder, Vallabha, välsignades av Sri Caitanya Mahaprabhu. Fastän Herren var transcendentalt belägen i Sin transcendentala, eviga form, berättade Han för Rupa Gosvami om transcendental, hänryckt kärlek till Krishna. Sedan omfamnade Herren mycket tillgivet Rupa Gosvami och skänkte honom all Sin barmhärtighet.

Sannnerligen var Srila Rupa Gosvami, vars käre vän var Svarupa Damodara, en exakt replika av Sri Caitanya Mahaprabhu, och han hölls mycket kär av Herren. Rupa Gosvami var av naturen mycket vacker, eftersom han var ett förkroppsligande av Sri Caitanya Mahaprabhus hänryckta kärlek. Han följde mycket noga de principer som Herren förkunnade, och han var kompetent nog att korrekt skildra Herren Krishnas lekar. Sri Caitanya Mahaprabhu utvidgade Sin barmhärtighet till Srila Rupa Gosvami, så att han skulle kunna utföra tjänst genom att skriva transcendental litteratur.
(Madhya 19.117, 119-121)



Srila Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami var föremål för kärlek och ära för alla Sri Caitanya Mahaprabhus trogna hängivna.

Om någon återvände till sitt land efter att ha sett Vrindavana brukade Herrens anhängare ställa frågor till honom.

De brukade fråga dem som återvänt från Vrindavana:"Hur mår Rupa och Sanatana i Vrindavana? Vad är deras verksamhet i försakelsens livsordning? Hur lyckas de äta?" Dessa var frågor som ställdes.

Herrens anhängare brukade också fråga."Hur kan Rupa och Sanatana vara engagerade i gudshängiven tjänst tjugofyra timmar om dygnet?" Då brukade personen som återvänt från Vrindavana prisa Srila Rupa och Sanatana Gosvami.

"Bröderna har faktiskt inte några bestämda boplatser. De vistas under träden - en natt under ett träd och nästa natt under ett annat."

"Srila Rupa coh Sanatana Gosvami tiggde lite mat från brahmanernas hem. Eftersom de försakar all form av materiell njutning, äter de bara lite torrt bröd och stekta kikärtor."

"De bär endast på vattenkrus, och de är klädda i trasiga filtar. De sjunger alltid Herren Krishnas heliga namn och samtalar om Hans lekar. De dansar också av stor glädje."

"Tjugofyra timmar om dygnet är de sysselsatta med att tjäna Herren. Vanligtvis sover de endast en och en halv timme, och vissa dagar, när de oupphörligt sjunger Herrens heliga namn, sover de inte alls."

"Ibland skriver de transcendental litteratur om gudshängiven tjänst, och ibland lyssnar de till berättelser om Sri Caitanya Mahaprahbu och tillbringar sin tid med att tänka på Herren."

När Sri Caitanya Mahaprabhus personliga följeslagare fick höra om Rupas och Sanatanas Gosvamis gärningar, brukade de säga:"Vad kan vara förunderligt för en person som har fått ta emot Herrens barmhärtighet?"

Srila Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami hade ingen bestämd boplats. De bodde under ett nytt träd varje dag och skrev mängder av transcendental litteratur. De skrev inte bara böcker utan sjöng, dansade, samtalade om Krishna och mediterade på Sri Caitanya Mahaprabhus lekar. Sålunda utövade de gudshängiven tjänst.
(Madhya 19.123-132)


Sri Rupa Gosvamis samadhi-mandira vid Radha Damodara-templet, Vrindavana.


Källor:

Caitanya-caritamrita

Steven Rosen: The Six Gosvamis of Vrindavan

Inga kommentarer: