söndag 27 april 2008

Kung Kamsas grymheter

.
När Vasudeva hade fjättrat sig själv med järnkedjorna som förut, stängdes alla fängelsets dörrar genom Yogmayas inflytande, och samma Yogamaya började sedan gråta som ett nyfött barn. Denna gråt väckte dörrväktarna, som omedelbart informerade Kamsa om att ett barn hade fötts av Devaki. När Kamsa hörde dessa nyheter skyndade han sig till det rum där barnet fötts, och trots Devakis böner att barnet skulle skonas, ryckte demonen med våld barnet ur hennes famn och kastade det mot en sten. Oturligt nog för Kamsa gled emellertid det nyfödda barnet ur hans händer, höjde sig över hans huvud och uppenbarade sig i Durgas åtta-armade gestalt. Durga sade till Kamsa"Den fiende som du mediterar på har redan fötts någon annanstans. Därför kommer din plan att förfölja alla barn att visa sig fruktlös."

Enligt förutsägelsen skulle Devakis åttonde barn döda Kamsa, och därför blev Kamsa oerhört förvånad när han såg att det åttonde barnet var en flicka och hörde att hans så kallade fiende hade fötts någon annanstans. Han beslöt sig för att befria Devaki och Vasudeva, och han medgav inför dem det felaktiga i hans grymheter. Han kastade sig framför Devakis och Vasudevas fötter för att be dem om förlåtelse, och han försökte övertyga dem att de inte skulle var olyckliga för att han hade dödat så många av deras barn, ty dessa händelser var föutbestämda. Devaki och Vasudeva, som till sin natur var mycket fromma, förlät omedelbart Kamsa för hans grymheter, och när Kamsa såg att hans syster och svåger var lyckliga återvände han till sitt hem.

När natten var till ända kallade emellertid Kamsa till sig sina ministrar och förklarade för dem vad som hade hänt. Ministrarna, som alla var demoner, rådde Kamsa att alla barn, som hade fötts de tio senaste dagarna i byarna i Kamsas kungarike, skulle dödas, eftersom Kamsas fiende redan hade fötts någonstans: Fastän halvgudarna alltid fruktade Kamsa, skulle de inte behandlas med fördragsamhet, eftersom de var fiender skulle Kamsa göra sitt bästa för att utrota dem. De demoniska ministrarna rekommenderade vidare att Kamsa och demonerna skulle behålla sin fientliga inställning gentemot Visnu, eftersom Visnu är den ursprungliga personen bland alla halvgudar. Brahmanerna, korna, Veda, självtukt, rättfärdighet, behärskning av sinnena och tankarna, trohet och barmhärtighet är olika delar av Visnus kropp, och Visnu är ursprunget till alla halvgudar, inklusive Brahma och Siva. Därför förordade ministrarna att halvgudarna, de heliga personerna, korna och brahmanerna systematiskt skulle förföljas. När Kamsas vänner, de demoniska ministrarna, hade uppmanat honom på detta kraftfulla sätt, gav han sitt samtycke till deras instruktoner och ansåg det vara välgörande att var avundsjuk på brahmanerna. På Kamsas order började demonerna därför utsätta hela Vrajabhumi för sina grymheter.
(Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 4)




Kala är egentligen ett annat namn för Gudomens Högsta Personlighet, när Han uppenbarar Sig enbart i avsikt att döda. När Krishna uppebarade Sig inför Arjuna i Sin världsomfattande skepnad, frågade Arjuna: "Vem är Du?", och Herren presenterade Sig då som kala, döden personifierad. Genom naturens lagar uppenbarar sig kala när en oönskad ökning av befolkningen har inträffat, och genom något arrangemang från Gudomens Högsta Personlighet, dödas folk i stora mängder på olika sätt, genom krig, epidemier, hungersnöd, osv. Under sådana tider går till och med ateistiska, politiska ledare till kyrkan, mosken eller templet för att få skydd av Gud eller gudar, och de säger undergivet: "Ske Guds vilja." Dessförinnan har de inte ägnat Gud någon uppmärksamhet, eller brytt sig om att lära känna Gud och Hans vilja, men när kala uppenbarar Sig säger de:"Ske Guds vilja." Döden är inte något annat än ännu en aspekt av den allenarådande kala, Gudomens Högsta Personlighet. Vid tiden för döden måste ateisten underkasta sig denna allenarådande kala, och därefter tar Gudomens Högsta Personlighet bort alla hans ägodelar och tvingar honom att anta en ny kropp. Ateisterna känner inte till detta, och även om de gör det struntar de i det, ty de vill kunna fortsätta med sitt vanliga liv.
S.B 10.4.3

En person, som är engagerad i tjänst till Herren utan avbrott och utan avtagande, anses vara belägen i sin ursprungliga, andliga status. När man har upphöjts till denna plattform, är man alltid i transcendental lycksalighet. I annat fall, så länge man befinner sig i den kroppsliga livsuppfattningen, måste man genomlida materiella tillstånd. Kroppen är utsatt för sina egna grundprinciper, nämligen födsel, död, ålderdom och sjukdom, men en person som är förankrad i andligt liv har ingen födelse, ingen död, ingen ålderdom och ingen sjukdom. Man kan invända att en person, som är andligt engagerad tjugofyra timmar om dygnet, ändå lider av sjukdomar ibland. I själva verket är han emellertid varken lidande eller sjuk. Om detta vore fallet skulle han inte kunna ägna sig åt andlig verksamhet tjugofyra timmar om dygnet. I detta sammanhang kan man ge exemplet med att smutsigt skum eller skräp ibland kan ses flyta på Ganges vatten. Men en person som beger sig till Ganges störs inte av skummet eller de smutsiga sakerna som flyter i vattnet. Med handen för han bort sådana otäcka saker, och därefter vadar han i Ganges och erhåller fördelaktiga resultat. En person som är belägen i sin andliga livsbetingelse är därför opåverkad av skum och skräp eller andra ytliga föroreningar. Det är därför förbjudet att betrakta gurun som en vanlig människa. Den andlige mästaren, acaryan, är alltid belägen i sin andliga livsbetingelse. Födsel, död, ålderdom och sjukdom påverkar honom inte. Den andliga kroppen är alltid opåverkad av materiella tillstånd.
S.B 10.4.20

Krishna är alla orsakers orsak, men en person som inte står i kontakt med Krishna störs av de omedelbara orsakerna och kan inte behärska sin tendens att se allting som skillnader eller olikheter. När en skicklig läkare behandlar en patient, försöker han hitta den ursprungliga orsaken till sjukdomen och distraheras inte av symptomen på den ursprungliga orsaken. På liknande sätt störs en gudshängiven person aldrig av motgångar i livet. En gudshängiven person förstår, att när han är i trångmål beror detta på hans tidigare missgärningar nu har givit resultat, även om återverkningarna är mycket milda tack vare den Högste Personlige Gudens nåd. När en gudshängiven person, som står under den Högsta Personliga Gudens beskydd, lider på grund av tidigare missgärningar, drabbas han endast av en ringa mängd elände tack vare Herrens nåd. Trots att en gudshängiven persons sjukdom beror på tidigare misstag, samtycker han till att lida och tolererar sådant elände, och han litar fullständigt till Gudomens Högsta Perosnlighet. På detta sätt påverkas han aldrig av materiella tillstånd som beklagan, glädje, fruktan osv. En gudshängiven ser aldrig någonting som skilt från Gudomens Högsta Personlighet.
S.B 10.4.27

Personer som är hängivna Herren Visnu, Krishna, är suras, dvs devas, medan personer som motarbetar de gudshängivna kallas asuras. Gudshängivna personer utför skickligt alla i sina göromål. Därför kallas de kovida, vilket betyder "expert". Asuras är emellertid i själva verket dårar, fastän de på ytan visar upp en viss skicklighet när det gäller lidelsefull verksamhet. De är varken besinningsfulla eller skickliga. Vadhelst de gör är ofullkomligt. Enligt denna beskrivning av asuras, som ges i Bhagavad gita 9.12, kommer de vadhelst de gör att till slut att misslyckas.
SB 10.4.30

måndag 21 april 2008

Herren Krishnas födelse

.
Därefter, vid den lyckobringade tiden för Herrens framträdande, genomsyrades hela universum med alla egenskaper som godhet, skönhet och frid. Rohini-konstellationen framträdde jämte andra stjärnor, som Asvini. Solen, månen och de andra stjärnorna och planeterna var mycket fridfulla. I alla riktningar föreföll allt vara ytterst behagligt, och de vackra stjärnorna blinkade på den molnfria himlen. Prydd med städer, byar, gruvor och betesmarker verkade jorden alltigenom lyckobådande. Floderna flödade av klart vatten, och sjöarna och de stora vattensamlingarna, som var fulla av liljor och lotus, var utomordentligt vackra. I träden och de gröna växterna som var fulla av blommor och löv, och mycket tilltalande för ögat, satt fåglar, såsom gökar, samt svärmar av bin, och alla sjöng med vackra stämmor för halvgudarna. En ren bris började blåsa, behaglig för känselsinnet och bärande blommornas dofter, och när brahmanerna, som var sysselsatta med ritualistiska ceremonier, tände sina eldar i enlighet med de vediska principerna, brann eldarna stadigt, utan att störas av brisen. När således den Ofödde Herren Visnu, Gudomens Högsta Personlighet, just skulle uppenbara Sig, kunde helgonen och brahmanerna, som alltid hade störts av demoner som Kamsa och hans män, känna frid i hjärtat, och pukor ljöd samtidigt från de övre planetsystemen.

Kinnaras och Gandharvas började sjunga lyckobringande sånger, Siddhas och Caranas frambar lyckobringande böner och Vidyadharis, i sällskap med Apsaras, började dansa av glädje.

Lyckliga till sinnes lät halvgudarna och mäktiga heliga personer det regna blommor, och himlen fylldes av moln, vars milda muller likande ljudet från havets vågor. Därefter uppenbarade Sig Gudomens Högsta Personlighet, Visnu, som är belägen i allas hjärtan, från Devakis hjärta i nattens täta mörker, precis som fullmånen stiger vid den östra horisonten, ty Devaki var av samma kategori som Sri Krishna.

Därefter såg Vasudeva det nyfödda barnet, som hade mycket underbara lotusliknande ögon, och som i Sina fyra händer bar de fyra vapnen sankha, cakra, gada och padma (snäcka, klubba, diskus och lotusblomma). På Hans bröst fanns Srivatsa-märktet och på halsen den strålande Kaustubha-juvelen. Klädd i gult, med kroppen svart som ett mörkt moln, med Sitt långa hår utslaget och med Sin hjälm och Sina örringar sällsynt gnistrande med den värdefulla Vaidurya-juvelen, var barnet, som var smyckat med strålande armband, bälten, ankelringar och andra prydnader, mycket vackert att skåda.

När Vasudeva såg sin märklige son slogs hans ögon av häpnad. I transcendental glädje samlade han i sitt sinne ihop tiotusen kor och delade ut dem bland brahmanerna som en transcendental festival.


Vasudeva kunde förstå att detta barn var Gudomens Högsta Personlighet, Narayana. När han utan att tveka hade dragit denna slutsats blev han fri från fruktan. Han bugade sig ner med händerna ihop och koncentrerade sin uppmärksamhet, och han började frambära böner till barnet, som lyste upp Sin födelseplats genom Sitt naturliga inflytande. Han tilltalade Honom som den Högsta Personen, Parabrahman, Översjälen, som är höjd över dualitet och som är alltgenomträngande, såväl inuti som utanför. Herren, alla orsakers orsak, är höjd över materiell tillvaro, fastän Han är skaparen av denna materiella värld. När Han träder in denna värld som Paramatma, är Han alltgenomträngande, men ändå är Han transcendentalt belägen. För att skapa, upprätthålla och förinta denna materiella värld uppenbarar Sig Herren som guna-avatarerna - Brahma, Visnu och Mahesvara. Därför frambar Vasudeva till Gudomens Högsta Personlighet böner, som var fulla av betydelse. Devaki följde sin make genom att frambära böner, vilka beskrev Herrens transcendentala natur. Eftersom hon var rädd för Kamsa och önskade att Herren inte skulle förstås av ateister och materialistiska icke-hängivna, bad hon att Herren skulle dra tillbaka sin transcendentala fyrarmade gestalt, och uppenbara Sig som ett vanligt barn med två händer.

Herren påminde Vasudeva och Devaki om två andra inkarnationer, i vilka Han hade framträtt som deras son. Detta var nu tredje gången Han framträdde som son till Devaki, för att uppfylla deras önskan. Herren beslöt Sig sedan för att lämna Vasudevas och Devakis bostad, som var inrymt i Kamsas fängelse, och just vid det ögonblicket föddes Yogamaya som dotter till Yasoda. Genom Yogamayas arrangemang var det möjligt för Vasudeva att lämna fängelset och rädda barnet från Kamsas händer. När Vasudeva förde Krishna till Nanda Maharajas hus såg han att Yasoda, såväl som alla andra, sov djupt, vilket hade orsakats av Yogamayas arrangemang. Således bytte han ut barnen genom att ta Yogamaya från Yasodas famn och lägga dit Krishna istället. Därefter återvände Vasudeva till sin egen boning med Yogamaya som sin dotter. Han lade Yogamaya på Devakis säng och gjorde sig iordning för att vara fånge som tidigare. I Gokula kunde Yasoda inte förstå huruvida hon hade fått en pojke eller en flicka.
(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 3)


söndag 20 april 2008

Halvgudarnas böner till Herren Krishna i moderlivet

.
Beskyddad av sin svärfar, Jarasandha, och med hjälp av sina demoniska vänner började Kamsa förtrycka medlemmarna i Yadu-dynastin. Därför lämnade Yadu-dynastins medlemmar sina hem och endast ett fåtal av dem stannade hos Kamsa och utgav sig för att vara hans vänner.


När Kamsa hade dödat sad-garbhas, Devakis sex söner, trädde Anantadeva in i Devakis moderliv och förflyttades till Rohinis moderliv genom Yogamayas manipulation, som utfördes på befallning av Gudomens Högsta Personlighet. Herren Själv, som snart skulle framträda som Devakis åttonde son, befallde Yogamaya att födas ur Yasodadevis moderliv. Eftersom Krishna och Hans kraft, Yogamaya, som broder och syster, är världen full av vaisnaver och saktas, och det finns sannerligen en viss grad av rivalitet mellan dem. Vaisnaver dyrkar den Högste Herren, medan saktas dyrkar Yogamaya i olika gestalter. Yogamaya följde befallningen från Gudomens Högsta Personlighet och flyttade Baladeva, Sankarsana, Devakis sjunde barn, från Devakis moderliv till Rohinis moderliv. Eftersom Sankarsana uppenbarar Sig i syfte att öka kärleken till Krishna, är Han känd som Baladeva. Man kan dra nytta av den lyckobringande styrka som emanerar från Honom och i kraft av denna bli Herrens hängivne, och därför kallas Han också Balabhadra.



När Yogamaya hade flyttat över Devakis sjunde barn till Rohinis moderliv, framträdde Gudomens Högsta Personlighet i Vasudevas hjärta och förflyttade Sig Själv till Devakis hjärta. Eftersom Herren var närvarande i hennes hjärta, verkade det som hon strålade under graviditeten. När Kamsa såg denna strålglans blev han mycket ängslig, men han kunde inte skada Devaki på grund av deras släktskap. Således började han indirekt tänka på Krishna och blev fullkomligt Krishnamedveten.

Eftersom Herren var närvarande i Devakis moderliv, kom alla halvgudarna för att frambära sina böner till Honom. De sade, att Gudomens Högsta Personlighet för evigt är den Absoluta Sanningen. Andesjälen är viktigare än den grova kroppen, och Översjälen, Paramatma, är ännu viktigare än själen. Den Högsta Gudomen är fullständigt oberoende, och Hans inkarnationer är transcendentala. Halvgudarnas böner lovprisar och upphöjer de gudshängivna, och förklarar vidare vilket öde som väntar dem, som ytligt betraktar sig som befriade från den materiella naturens betingelser. En gudshängiven person är alltid trygg. När en gudshängiven till fullo överlämnar sig till Herrens lotusfötter blir han fullständigt befriad från den materiella tillvarons fruktan. Genom att förklara varför Gudomens Högsta Personlighet nedstiger, bekräftar halvgudarnas böner mycket tydligt Herrens uttalande i Bhagavad-gita (4.7):

yada yada hi dharmasya
glanir bhavati bharata
abhyutthanam adharmasya
tadatmanam srijamy aham

"Närhelst och varhelst religionsutövandet avtar, o Bharatas ättling, och irreligiositeten dominerar mer och mer - vid den tidpunkten stiger Jag ned."




De sex barnen som Kamsa dödade hade tidigare varit Maricis söner, men eftersom de hade förbannats av en brahmana var de tvungna att födas som sonsöner till Hiranykasipu. Så snart Devakis söner hade dödats skulle de återvända till sin ursprungliga position. (SB 10.2.4-5)

I detta sammanhang kan man fråga sig hur Gudomens Högsta Personlighet, som alltid är transcendentalt belägen, kunde träda in i Devakis moderliv, vilket tidigare hade beträtts av sex asuras, sad-garbhas. Srila Visvanatha Cakravarti Thakura ger följande svar.

Hela skapelsen, inklusive dess individuella delar, är en utvidgning av den Högsta Personliga Gudens energi. Därför är det så, att fastän Herren träder in i den materiella världen, gör Han egentligen inte det.

Allting är en utvidgning av Brahman, Gudomens Högsta Personlighet, och ändå är allting inte den Högsta Gudomen, och Han finns heller inte överallt. Allting vilar på Honom, samtidigt som det inte vilar på Honom. Detta kan förklaras endast genom acintya-bhedabheda-filosofin. Sådana sanningar kan emellertid inte förstås om man inte är en ren gudshängiven, ty Herren säger i Bhagavad-gita (18.55): "Man kan förstå den Högsta Personligheten som Han är enbart genom hängiven tjänst." Fastän Herren inte kan förstås av vanliga personer, bör man förstå denna princip utifrån sastras uttalanden.

Symboliskt var moder Devakis ständiga fruktan för Kamsa renande för henne. En ren gudshängiven skall alltid frukta materiellt umgänge, och på detta sätt kan alla det materiella umgängets asuras dödas, såsom sad-garbhasuras dödades av Kamsa. Det konstateras att Mairci framtäder ur sinnet. Med andra ord är Marici en inkarnation av sinnet. Marici har sex söner: Kama, Krodha, Lobha, Moha, Mada och Matsarya (lusta, vrede, girighet, illusion, galenskap och avundsjuka). Gudomens Högsta Personlighet uppenbarade Sig ur Devakis moderliv, och därför är hon en symbolisk representation av bhakti, medan Kamsa är en symbolisk representation av materiell fruktan. När en ren gudshängiven alltid fruktar materiellt umgänge manifesteras hans verkliga ställning i bhakti, och han blir på ett naturligt sätt ointresserad av materiella njutningar. (SB 10.2.8)

En ren gudshängiven är alltid rädd för den materiella tillvaron. Ingen vet vad som kommer att hända härnäst, ty man kan tvingas byta sin kropp i nästa ögonblick. Medveten om detta faktum agerar en ren hängiven på så sätt, att han aldrig behöver låta sitt liv gå til spillo genom att vara tvungen att acceptera en annan kropp och underkasta sig den materiella tillvarons svårigheter. Detta är bhayam, fruktan. Denna fruktan beror på den materiella tillvaron. I klartext bör var och en alltid frukta och vara på sin vakt mot den materiella tillvaron, men fastän alla har en tendens att påverkas av okunnigheten i den materiella tillvaron, är Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, alltid beredd att beskydda Sina hängivna. Krishna är så vänlig och tillgiven mot Sina hängivna, att Han hjälper dem genom att med ge den intelligens de behöver för att existera i den materiella världen utan att glömma Honom ens för ett ögonblick.

Ordet yoga betyder"länk". Alla yoga-system är försök att återupprätta vårt avbrutna förhållande med Gudomens Högsta Perosonlighet. Det finns olika slag av yoga, och av dem är bhakti-yoga den främsta. I andra yoga-system måste man underkasta sig olika processer innan man uppnår fulländning, men bhakti-yoga verkar direkt. (SB 10.2.6)

Kunskap är avsedd att vidarebefordras. Indien har Bhagavad-gitas kunskap, men olyckligtvis, av en eller annan anledning, har inte denna sublima kunskap om Giud förmedlats över världen, fastän den var avsedd för hela mänskligheten. Därför har nu rörelsen för Krishnamedvetande upprättats för att förmedla denna kunskap som den är, utan förvrängning. Fastän det tidigare har förekommit försök att förmedla denna Bhagavad-gitas kunskap, har dessa försök inneburit förvrängningar och kompromisser med världslig kunskap. Men rörelsen för Krishnamedvetande förmedlar nu Bhagavad-gita som den är, utan kompromisser med det världsliga, och människor får möjligheten att gagnas genom att uppväcka Krishnamedvetande och bli hängivna till Herren Krishna. (SB 10.2.19)

Mänskligt liv är avsett för gudsförverkligande, men olyckligtvis betonar den materialistiska civilisationen endast kroppens sinnen, och den saknar kunskap om den levande kraften i kroppen. I Bhagavad-gita förklaras mycket tydligt att inne i kroppen finns kroppens ägare, livskraften, vilken är viktigare. Men människosamhället har blivit så degraderat att människor istället för att förstå livskraften i kroppen, är upptagna med ytliga ting. Detta är en misshällighet i de mänskliga plikterna. Personer av Kamsas sort är därför mycket rädda och upptagna med att försöka stoppa denna rörelse, särskilt i västvärlden. I denna tidsålder har Krishna uppenbarat Sig som Hare Krishna-maha-mantrat. Rörelsen för Krishnamedvetande sprids som en skogsbrand över hela världen, och den kommer att fortsätta att göra det. Personer som Kamsa är mycket rädda för att rörelsen gör framsteg och tas emot av den yngre generationen, men precis som Krishna inte kunde dödas av Kamsa, kan denna rörelse inte hejdas av personer av Kamsas sort. Denna rörelse kommer att fortsätta att växa mer och mer, förutsatt att rörelsens ledare förblir strikt Krishnamedvetna genom att följa de reglerande principerna och den grundläggande verksamheten att sjunga Hare Krishna-mantrat regelbundet. (S B 10.2.20)

Alla söker efter sanningen. Däri består det filosofiska sättet att leva. Den som blir fullständigt Krishnamedveten kan förverkliga den Absoluta Sanningen. Krishna är den Absoluta Sanningen. Relativ sanning är inte sanning i alla de tre stadierna av evig tid. Tid delas upp i förgången tid, nutid och framtid. Krishna är alltid sanningen, såväl i det förgångna som nu och i framtiden. I den materiella världen styrs allting av den överordnade tiden, i form av förgången tid, nutid och framtid. Men före skapelsen existerade Krishna, medan skapelsen upprätthålls vilar allting i Krishna, och när skapelsen förintas kommer Krishna fortfarande att existera. Därför är Han den Absoluta Sanningen under alla omständigheter. Om det finns någon sanning i denna materiella värld härstammar den från den Högsta Sanningen, Krishna. (S B 10.2.26)

lördag 19 april 2008

Herren Krishnas ankomst

.
En gång i tiden när hela världen tyngdes av en ökande militär makt, vilken innehades av demoner som uppträdde som kungar, antog moder jord formen av en ko och vände sig till Brahma för att få hjälp.



Full av förståelse för moder jords klagan tog Brahma, i sällskap av Siva och andra halvgudar, moder jord, som antagit formen av en ko, till mjölkoceanens strand. Han frambära böner för att tillfredsställa Herren Visnu, som fylld av transcendental hänryckning vilar på en ö i denna ocean. Därefter uppfattade Brahma meddelandet från Maha-Visnu, som sade att Han skulle framträda på jordens yta för att lätta bördan som skapats av demonerna. Halvgudarna, tillsammans med sina fruar, skulle framträda där som följeslagare till Herren Krishna i Yadu-familjen, i syfte att öka antalet söner och sonsöner i den dynastin. Genom Herren Krishnas vilja skule Anantadeva framträda först, i form av Balarama, och Krishnas kraft, yogamaya, skulle också framträda. Brahma informerade moder jord om detta, och därefter återvände han till sin egen boning.



När Vasudeva hade gift sig med Devaki och var på väg hem med henne på en vagn, som kördes av Devakis broder Kamsa, hördes en olycksbådande röst, som tilltalade Kamsa och varnade honom för att Devakis åttonde son skulle komma att döda honom. Då han hörde detta förebud gjorde sig Kamsa omedelbart beredd att döda Devaki, men på ett diplomatiskt sätt började Vasudeva undervisa honom. Vasudeva betonade att det inte skulle vara bra för Kamsa att döda sin yngre syster, särskilt inte vid tiden för hennes bröllop. Han påminde honom om att var och en som äger en materiell kropp måste dö. Varje levande varelse lever i en kropp under en tid för att därefter flyttas till en annan kropp, men olyckligtvis luras man att betrakta kroppen som själen. Om en person med denna felaktiga inställning önskar döda en annan kropp, betraktas han som helvetisk.

Eftersom Kamsa inte lät sig lugnas av Vasudevas instruktioner, tänkte Vasudeva ut en plan. Han erbjöd sig att föra Devakis alla barn till Kamsa så att han skulle kunna döda dem. Av vilken anledning skulle han då behöva döda Devaki nu? Kamsa var nöjd med detta förslag. När Devaki såsmåningom födde ett barn förde Vasudeva det nyfödda barnet till Kamsa som, när han såg Vasudevas storsinthet, slogs av häpnad. När Vasudeva gav barnet till Kamsa, visade Kamsa prov på en viss intelligens, och sade, att eftersom han skulle komma att dödas av det åttonde barnet, fanns det ingen anledning att döda det första. Även om Vasudeva inte litade på Kamsa, uppmanade denne honom att ta tillbaka barnet.



Senare, när Narada hade vänt sig till Kamsa och avslöjat för honom att halvgudarna framträdde i Yadu- och Vrisni-dynastierna och sammansvor sig för att döda honom, beslöt sig Kamsa för att döda alla barn i dessa familjer, och han bestämde sig också för att varje barn som föddes från Devakis moderliv måste dödas. Därför lät han fängsla både Devaki och Vasudeva, och han dödade sex av deras söner, den ena efter den andra. Narada hade också berättat för Kamsa, att Kamsa i sitt tidigare liv hade varit demonen Kalanemi, som dödades av Visnu. Följaktligen blev Kamsa en stor fiende till alla ättlingarna i Yadu-dynastin. Han lät till och med fängsla sin egen fader, Ugrasena, ty Kamsa ville ensam njuta av kungariket.
(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 1)




Det ostadiga sinnet jämförs med rörligt vatten som reflekterar solen och månen . Solen och månen, som reflekteras i vattnet, finns egenligen inte på vattenytan. Icke desto mindre återspeglas de i enlighet med vattnets rörelser. På liknande sätt vandrar vi, när vårt sinne är ostadigt, i olika materiella atmosfärer och erhåller olika sorters kroppar. Den levande varelsen kretsar upp och ner genom universum, ibland i de övre planetsystemen, ibland i de mellanliggande och lägre planetsystemen, ibland som en människa, ibland som en gud, en hund, ett träd osv. Allt detta beror på sinnets ostadighet. Sinnet måste därför vara fast förankrat. Man bör fästa sitt sinne vid Krishnas lotusfötter, och därmed kommer man att bli fri från sinnesrörelse. Det upprörda sinnet färdas till olika planetsystem då det är fäst vid olika slag av halvgudar, men det kan inte färdas till den Högsta Personliga Gudens boning genom dyrkan av halvgudar, ty det finns inget stöd för detta i någon vedisk litteratur. Människan gör upp ritningar för sin egen lycka. I detta människoliv har vi de resurser som behövs för att kunna förstå vår verkliga situation, och vi kan besluta huruvida vi ska vandra runt i universum för alltid eller återvända hem till Gudomen.

Det existerar inte något sådant som slump. När ett träd brinner i en skogsbrand och ett avlägset träd tar eld, trots att det närmaste trädet skonas, kanske detta verkar ske av en slump. På liknande sätt kanske det förefaller som man tilldelas olika slag av kroppar genom en slump, men egentligen erhåller man dessa kroppar på grund av sinnet. Sinnet växlar mellan godtagande och förkastande, och i enlighet med sinnets godtagande och förkastande erhåller vi olika slag av kroppar, fastän vi ytligt sett verkar erhålla dessa kroppar genom en slump.

Krishna är fullständig, det är aldrig frågan om att Han framträder delvis. Krishna är inte en delrepresentant av Visnu. Istället framträder Krishna i fullhet, och Han uppenbarar Sig delvis i Vaikunthaloka. Med andra ord är Herren Visnu en delrepresentation av Krishna; Krishna är inte en delrepresentation av Visnu. Ingen kan beskriva Krishna till fullo. Alla beskrivningar vi finner i Srimad-Bhagavatam förklarar Krishna endast delvs. En person som fullständigt har överlämnat sig till Krishna, är i sanning religiösa. Materialistiska personer vill få ut någon materiell vinst av att utföra hängiven tjänst, men detta är inte syftet med tjänst. Den hängivna tjänstens fulländning består i att fullständigt överlämna sig till Krishnas lotusfötter, utan att ha några materiella begär. En som överlämnar sig på detta sätt är redan befriad. En person, som alltid är upptagen med att tjäna Krishna, oberoende av vilket livstillstånd han befinner sig i, betraktas som befriad även i detta liv. En sådan person, en ren gudshängiven, behöver inte byta sin kropp. Förvisso äger han inte någon materiell kropp, ty hans kropp har redan förandligats. En järnstav som oavbrutet hålls i elden kommer så småningom att bli till eld, och vadhelst den berör kommer att börja brinna. På liknande sätt befinner sig en ren gudshängiven i den andliga tillvarons eld, och därför är hans kropp andlig, inte materiell, eftersom den rene gudshängivne inte har några begär förutom en transcendental önskan att tjäna Herren.

Herren är god under alla omständigheter. Det är Han känd för. Hans godhet är obegränsad och Han använder den i obegränsad utsträckning.

Att lovprisa Herren och att lovprisa Herrens hängivna är samma sak. Att lovprisa den gudshängivne är till och med viktigare än att lovprisa Herren direkt. Man kan inte befrias från materiell besmittelse utan att allvarsamt tjäna en hängiven till Krishna. Att sjunga det heliga namnet och lovprisa den Högste Herren är universalmedlet mot alla slag av lidanden i det materiella livet. Det är ingen skillnad mellan Herren Själv och de transcendentala ljudvibrationer som uttrycker Hans namn, ryktbarhet, gestalt, egenskaper och personliga tillhörigheter. Därför är den ljudvibration, som består av Herrens namn och lovprisandet av Honom, tillfredsställande för örat, och genom att förstå den absoluta naturen hos Herrens namn, gestalt och egenskaper blir den gudshängivne fylld av glädje. Eftersom lovprisandet av Herrens lekar är mycket tillfredsställande för den gudshängivnes öra och hjärta, utgör detta samtidigt hans medel och mål.

Fastän ljudvibrationen om Herrens transcendentala egenskaper är lika värdefull för alla, är den särskilt tillfredsställande för dem som är muktas, befriade. Eftersom de gudshängivna, som inte längre har några materiella begär, till fullo överlämnar sig till Herrens lotusfötter, absorberas de alltid i ett hav av lycksalighet då de sjunger eller hör Herrens heliga namn. Personer som önskar bli befriade är inte beroende av sinnenas njutningar. Istället koncentrerar de sig fullständigt på att bli befriade genom att sjunga Herrens heliga namn. På grund av vår kroppsliga livsuppfattning utsätts vi för bedrövelse, men en person som inte har denna kroppsliga livsuppfattning kan glädjas åt transcendentalt lyssnande och lovprisande. Därför är det förvisso så, att en person, som är helt absorberad i den kroppsliga livsuppfattningen, dödar sig själv genom att inte göra andliga framsteg. Särskilt utestängda från andligt liv är de som dödar djur. Sådana jägare är alltid olyckliga, både i detta liv och i nästa. Det förklaras därför att en djurmördare varken bör dö eller leva, ty för en sådan person är det plågsamt att både dö och leva. Jägare skiljer sig fullkomligt från vanliga karmier, och således har de utestängts från metoden att lyssna och lovsjunga. De kan inte träda in i den transcendentala lycksalighet, som erfars genom lovsjungandet av och lyssnandet till Herrens heliga namn.
(Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 1)

onsdag 16 april 2008

Krishna - Gudomens Högsta Personlighet

.
På den här bloggen kan man läsa om Herrens olika inkarnationer som Herren Rama, Matsya m m, men nu tänkte jag berätta lite om källan till alla dessa gudomliga inkarnationer: Sri Krishna, Gud Själv. Herren Krishna uppenbarar Sig i olika inkarnationer avsedda för vissa specifika syften, och Han uppvisar de av Hans otaliga krafter och egenskaper som syftet kräver.
.
Guds olika uppenbarelseformer och inkarnationer är ett mycket komplext och omfattande ämne, men mycket kortfattat kan man säga att de kan liknas vid brinnande ljus. Samtliga ljus har samma kraft och förmåga, men en av ljuslågorna är det ursprungliga; det var det ljuset som tände alla de övriga.
.
Vid enstaka tillfällen så beslutar Krishna att nedstiga i Sin ursprungliga och fullständiga form, för att glädja alla Sina hängivna. Han kommer inte ensam, utan tar med Sig Sina följeslagare, vapen, tillbehör osv. På denna jord uppenbarade Han Sig för 5000 år sedan, i Vrindavana, Indien.
.
A C Bhaktivedanta Swami har skrivit en fin biografi över Herren Krishna och Hans lekar: Boken Om Krishna - Gudomens Högsta Personlighet. Den är baserad på Srimad Bhagavatams tionde bok, som i nittio kapitel berättar om Den Högste Herren och de gärningar som Han uppvisade när Han uppenbarade Sig på jorden i egen person. Denna Srimad Bhagavatams tionde bok kallas för Summum Bonum, Det Högsta Goda, som fått ge namnet till den här bloggen. :)
.
AC Bhaktivedanta Swami förklarar i förordet till biografin vem Krishna är:
.
Krishna är Gudomens Högsta Personlighet. Och hur vet man det? Jo, genom att Krishnas person in i minsta detalj överensstämmer med den beskrivning vi fått av det Högsta Väsendet. Med andra ord, Krishna är Gud, därför att Han utövar oemotståndlig dragningskraft på allt och alla. Om Han inte vore oemotståndligt tilldragande, så skulle Han inte kunna kallas för Gud. Och hur kan man bli oemotståndligt attraktiv för allt och alla? Låt oss ta rikedom som exempel - en stor förmögenhet är ju alltid attraktiv. På samma sätt förhåller det sig med makt och inflytande. Den som besitter dessa attribut är ju också attraktiv. Samma gäller om den, som besitter skönhet, vishet eller oberördhet. Han blir också attraktiv. Genom praktisk erfarenhet kan vi sålunda konstatera, att man kan bli tilldragande på grund av 1 rikedom 2 makt 3 ryktbarhet 4 skönhet 5 vishet och 6 oberördhet. Den som i obegränsad mängd samtidigt besitter alla dessa sex attribut, han anses vara Gudomens Högsta Personlighet.
.
Vi har lärt känna mågna rika, mäktiga, berömda, vackra, lärda och oberörda personer, som inte är fästa vid materiella ägodelar. Men aldrig i mänslighetens historia har vi hört talas om någon, som samtidigt varit såväl rik som mäktig, berömd, vacker, lärd och oberörd i samma omfattning som Krishna.
.
Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, är en historisk person som kom till denna jord för 5000 år sedan. Han vistades här på jorden i 125 år och levde precis som en människa, men Hans gärningar saknar motstycke. Från tidpunkten för Hans ankomst till tidpunkten för Hans försvinnande är varje gärning som Han utförde oförliknelig i världshistorien, och av den anledningen kommer var och en, som förstår vad som menas med Gud, att erkänna Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Ingen kan göra samma saker som Gud, och ingen är mäktigare än Han. Detta är innebörden av det ofta använda uttrycket "den allsmäktige Herren".
.
Moderna historiker saknar bevis för händelser, som timat för mer än 5000 år sedan, och antropologerna påstår likväl att homo sapiens inte existerade på denna planet för 40 000 år sedan, därför att "evolutionen" inte nått så långt på den tiden. De vediska krönikorna Puranas och Mahabharata berättar dock om människans tillvaro för miljontals år sedan.
Av dessa skrifter kan vi få veta om Krishnas upprepade ankomst till och försvinnande från denna värld.
.
Eftersom Krishna attraherar allt, bör var och en veta, att alla ens önskningar bör riktas mot Krishna. I Bhagavad-gita förklaras, att individen är ägare och herre över kroppen, men i hjärtat hos var och en finns Översjälen, som är den högsta ägaren och den Högsta Herren över varje individuell kropp. Följaktligen, om vi inriktar vår benägenhet till kärlek helt och hållet på Krishna, så kommer automatiskt universell kärlek, enighet och frid att förverkligas. Om man vattnar trädets rot, ger man automatiskt vatten även till dess grenar, kvistar, blommor och blad. När man ger magen mat, förses alla kroppens delar med näring.
.
Konsten att rikta sin uppmärksamhet mot den Högste och skänka Honom vår kärlek kallas för Krishna-medvetande. Vi har grundat rörelsen för Krishna-medvetande, så att det skall vara möjligt för var och en att, genom att helt enkelt rikta sin sin kärlek på Krishna, tillfredsställa sin benägenhet att älska andra. Hela världen är angelägen om att tillfredsställa denna inneboende lust att älska sin nästa, men olika företeelser såsom socialism, kommunism, altruism, humanism, nationalism, och allt annat som verkar för fred och lycka på jorden, är alla gagnlösa och till besvikelse, eftersom de inte innehåller någon kunskap om konsten att älska Krishna. Ofta tror folk, att man kan finna lyckan genom att strängare hålla sig till moraliska principer och religiösa riter. Det finns också de som tror att lyckan nås genom ekonomisk utveckling, eller att den kan nås helt enkelt genom att tillfredsställa sina behov av sinnesnjutning. Men sanningen är den, att lyckan endast kan nås genom kärlek till Krishna.
.
I nionde kapitlet i Bhagavad-gita kallas denna kunskap om Krishnamedvetande för den kungliga visdomen, den kungliga hemligheten och den högsta vetenskapen om andligt förverkligande. Vi kan också utan svårighet direkt erfara resultatet av detta Krishna-medvetande, enär det är lätt att utöva och bereder stor glädje. Vårt Krishna-medvetande må var stort eller litet, men det kommer för evigt att räknas oss tillgodo i våra liv, eftersom det är oförgängligt under alla omständigheter.
Ur Boken Om Krishna, Förord

måndag 14 april 2008

Herren Ramacandra


Idag är det Herren Ramas uppenbarelsedag! Herren Rama är kanske den mest välkände och älskade av Herren Krishnas alla inkarnationer, känd långt utanför Indiens gränser.

Man kan bland annat i Wat Phra Keo-templet (intill det kungliga palatset i Bangkok), se många fresker där Herren Ramas lekar skildras, i Kambodja framförs det fortfarande danser som hyllar Herren Rama och moder Sita, likaså spelas i Indonesien teaterpjäser - av muslimer - vars handling är tagen från Ramayana.

Den som vill veta mer om eposet Ramayana och dess inflytande på asiatisk kultur kan läsa vidare här:

http://www.mahidol.ac.th/thailand/ramakian.html

http://orias.berkeley.edu/SEARama/RamaOverview.htm#Developing

http://orias.berkeley.edu/SEArama/imagelibrary.htm

http://kalyan97.wordpress.com/2007/11/04/1171/

I eposet Ramayana finns en detaljerad skildring av Herren Rama och Hans gärningar. I Srimad-Bhagavatam finns en förkortad version:



Åkallad av halvgudarna, uppenbarade Sig Gudomens Högsta Personlighet, den Absoluta Sanningen, tillsammans med Sin uppenbarelseform samt expansioner av denna uppenbarelseform. Deras heliga namn var Rama, Laksmana, Bharata och Satrughna. Dessa berömda inkarnationer framträdde sålunda i fyra gestalter som Maharaja Dasarathas söner.

O kung Pariksit! Herren Ramacandras transcendentala gärningar har beskrivits av stora heliga personer, som har sett sanningen. Eftersom du om och om igen har lyssnat till berättelserna om Herren Ramacandra, moder Sitas make, skall jag beskriva dessa gärningar helt kortfattat. Vänligen lyssna.

För att Hans faders löfte inte skulle brytas, övergav Herren Ramacandra omedelbart Sin ställning som kung, och i sällskap med Sin hustru, moder Sita, vandrade Han från den ena skogen till den andra på Sina lotusfötter, vilka var så känsliga att de inte ens kunde utstå beröringen från Sitas händer. Herren åtföljdes också av apkungen Hanuman (eller av en annan apa, Sugriva), och av Sin yngre broder Herren Laksmana, och dessa båda lindrade den trötthet Han erfor från att vandra i skogen. Herren vanställde Surpanakha genom att hugga av hennes näsa och öron, och därefter skildes Han från moder Sita. Av den anledningen blev Han vred, och genom att röra Sina ögonbryn injagade Han fruktan i havet, som då gav Herren tillåtelse att bygga en bro över oceanen. Därefter trängde Herren in i Ravanas kungarike för att döda honom, på samma sätt som en eld slukar en skog. Måtte denne Högste Herre, Ramacandra, ge oss allt skydd.

På arenan där Visvamitra utförde offer dödade Herren Ramacandra, Ayodhyas konung, många demoner, Raksasas och ociviliserade människor, som om natten vandrar i mörkrets kvalitet. Måtte Herren Ramacandra, som dödade dessa demoner i Laksmanas närvaro, vara godhjärtad nog att ge oss skydd.

O konung! Herren Ramacandras gärningar var förunderliga, likt de som utförs av en elefantunge. I församlingen där moder Sita skulle välja sin make, mitt ibland den här världens hjältar, bröt Han itu bågen som tillhörde herren Siva. Bågen var så tung att den måste bäras av trehundra män, men Herren Ramacandra böjde den, strängade den och bröt den mitt itu, precis som en elefantunge bryter av ett sockerrör. På detta sätt erhöll Herren moder Sitas hand. Hon var lika begåvad med transcendentala kvaliteter som Han, vad gäller gestalt, skönhet, uppträdande, ålder och sinnelag. Förvisso var hon lyckogudinnan, som ständigt vilar på Herrens bröst. När Herren Ramacandra återvände från Sitas hem, efter att i församlingen av rivaler ha erhållit hennes hand, träffade Han Parasurama. Fastän Parasurama var mycket högmodig, emedan han hade rensat bort den kungliga samhällsklassen från jordens yta tjugoen gånger, besegrades han av Herren, som framträdde som en ksatriya av kunglig rang.

För att åtlyda befallningen från fadern, som var bunden genom ett löfte till sin hustru, lämnade Herren Ramacandra, Sitt kungarike, Sina rikedomar, vänner, välönskare, Sitt residens och allting annat, precis som en befriad själ lämnar sitt liv, och Han begav Sig till skogen tillsammans med Sita.

Med Sina pilar och Sin oövervinneliga båge i handen, vandrade Herren Ramacandra i skogen, där Han levde ett liv fullt av strapatser. Han vanställde Ravacanas syster, som hade besmittats av lustfyllda begär, genom att hugga av hennes näsa och öron. Han dödade också hennes fjortontusen Raksasa-vännner, med Khara, Trisira och Dusana i spetsen.



O kung Pariksit! När Ravana, som hade tio huvuden på sina axlar, hörde talas om Sitas vackra och tilltalande kroppsdrag, överväldigades hans sinne av lustfyllda begär, och han begav sig iväg för att kidnappa henne. För att lura iväg Herren Ramacandra från Hans asrama, skickade Ravana fram Marica i form av ett gyllene rådjur. När Herren Ramacandra såg det vackra rådjuret, lämnade Han Sin bostad och följde efter det för att slutligen döda det med en spetsig pil, precis som herren Siva dödade Daksa.

När Ramacandra försvann in i skogen och Laksmana också var frånvarande, kidnappades Sitadevi, dottern till kungen av Videha, av den mest ondskefulla av alla Raksasas, Ravana, precis som en tiger kastar sig över ett värnlöst får när fåraherden inte är där. Därefter vandrade Herren Ramacandra i skogen tillsammans med Sin broder Laksmana, som vore Han mycket olycklig på grund av att vara skild från Sin hustru. Sålunda visade Han genom Sitt eget exempel tillståndet hos en person, som är fäst vid kvinnor.

Herren Ramacandra, vars lotusfötter dyrkas av herren Brahma och herren Siva, hade antagit formen av en människa. Han utförde begravningsceremonin för Jatayu, som hade dödats av Ravana. Därefter dödade Herren demonen Kabandha. Han blev vän med apornas ledare, dödade Vali och gjorde upp planer för att befria moder Sita, varefter Han begav Sig till oceanens strand.



När Herren Rama hade kommit fram till stranden, fastade Han i tre dagar, medan Han väntade på att oceanen skulle framträda i sin personliga gestalt. När oceanen inte infann sig, uppvisade Herren Sin vredes lekar, och genom att helt enkelt kasta en blick över havet, överväldigades alla dess levande varelser av rädsla, till och med krokodilerna och hajarna. Fylld av fruktan trädde då det personifierade havet fram inför Herren Ramacandra, medförande alla tillbehör som behövs för att dyrka Honom. Det personifierade havet bugade sin inför Herrens lotusfötter, och talade följande ord.

O alltgenomträngande Högsta Person, vi är trögtänkta och kunde inte förstå vem Du är, men nu inser vi att Du är den Högsta Personen, härskaren över hela universum, Gudomens oföränderliga och ursprungliga personlighet. Halvgudarna behärskas av godshetens kvalitetet, Prajapatis av lidelsens kvalitet, och spökenas ledare av okunnighetens kvalitet, men Du är härskaren över alla dessa kvaliteter.

Herre, Du får använda mitt vatten på vilket sätt Du vill. Sannerligen må du färdas över det, och nå Ravanas hemvist. Ravana är Visravas son, men han har förkastats, likt urin, och han är den största källan till oro och gråt i de tre världarna. Var vänlig och döda honom, och återvinn Din hustru, Sitadevi. O store hjälte, fastän mitt vatten inte utgör något hinder för att Du skall nå Lanka, ber jag Dig uppföra en bro över det, ty detta kommer attt öka Din transcendentala ryktbarhet. Alla stora hjältar och konungar kommer i framtiden att lovprisa Dig, när de ser denna underbara, ovanliga gärning, som Du o Herre, har utfört.



Sukadeva Gosvami sade: Efter att ha uppfört en bro över havet, genom att i vattnet kasta bergstoppar, vars träd och annan växtlighet hade ruskats om av de stora apornas händer, begav Sig Herren Ramacandra till Lanka för att befria Sitadevi från Ravanas klor. Med hjälp av anvisningar från Vibhisana, Ravanas broder, trädde Herren, tillsammans med apsoldaterna, anförda av Sugriva, Nila och Hanuman, in i Ravanas kungarike, Lanka, vilket tidigare hade satts i brand av Hanuman.

När apsoldaterna, som anfördes av ledare som Sugriva, Nila och Hanuman, hade kommit fram till Lanka, intog de glädjehusen, sädesmagasinen, skattkamrarna, ingångarna till palatsen, stadsportarna, församlingshusen, de främre delarna av palatsen och till och med de dresserade duvornas hus. När stadens tvärgator, perronger, flaggor samt de gyllene vattenkrukorna på kupolerna hade förstörts, såg hela staden Lanka ut som en flod som har rörts upp av en elefanthjord.

När Ravana, härskaren över alla Raksasas, såg oroligheterna som skapats av apsoldaterna, kallade han till sig Nikumba, Kumbha, Dhuraksa, Durmukha, Surantaka, Narantaka och andra Raksasas, samt sin son Indrajit. Därefter kallade han till sig Prahasta, Atikaya, Vikampana och slutligen Kumbhakarna, och han uppmanade alla sina följeslagare att kämpa mot fienden.

Herren Ramacandra, omgiven av Laksmana och apsoldater som Sugriva, Hanuman, Gandhamada, Nila, Angada, Jambavan och Panasa, anföll Raksasa-soldaterna, som var fullt utrustade med diverse oövervinneliga vapen såsom svärd, lansar, bågar, prasas, ristis, sakti-pilar, khadgas (en sorts svärd) och tomaras.

Angada och de andra befälhavarna över Ramacandras soldater mötte fiendens elefanter, infanteri, hästar och vagnar och de kastade stora träd, bergstoppar, klubbor och pilar mot dem. Herren Ramacandras soldater dödade på detta sätt Ravanas soldater, som hade förlorat all lycka därför att Ravana hade fördömts genom moder Sitas vrede.

När Ravana, Raksasas kung, upptäckte att han hade förlorat sina soldater, blev han ytterst vred. Han steg upp i sin blomstersmyckade flygfarkost och färdades mot Herren Ramacandra, som satt på en strålande vagn som Matali, Indras körsven, hade fört dit. Därefter träffade Ravana Herren Ramacandra med vassa pilar.

Herren Ramacandra sade till Ravana: Du är den mest avskyvärde av alla människoätare. Sannerligen är du som deras avföring. Du liknar en hund, ty precis som en hund stjäl mat från köket när ägaren är borta, kidnappade du Min hustru, Sitadevi, när Jag inte var närvarande. Därför skall Jag straffa dig, som Yamaraja straffar syndfulla människor. Du är den mest vedervärdige, syndfulle och skamlöse. Därför skall Jag, vars ansträngningar aldrig misslyckas, straffa dig idag.



Efter att sålunda ha läxat upp Ravana, placerade Herren Ramacandra en pil på Sin båge, siktade på Ravana, och avlossade pilen vilken genomborrade Ravanas hjärta likt en åskkvigg. När de såg detta, åstadkom Ravanas följeslagare ett våldsamt oljud, och de skrek "O ve! O ve! Vad har hänt? Vad har hänt?", medan Ravana, i det han kräktes blod från sina tio munnar, föll från sin flygfarkost, precis som en from man faller till jorden från de himmelska planeterna, när resultaten från hans fromma handlingar är förbrukade.

Med Mandodari, Ravanas hustru, i spetsen kom alla kvinnor, vars makar hade stupat i slaget, ut från Lanka. Gråtande oupphörligt, gick de fram till Ravanas och övriga Raksasas döda kroppar.

I sin förtvivlan över att deras makar hade dödats av Laksmanas pilar, dunkade kvinnorna knytnävarna mot bröstet, och de omfamnade sina makar och grät hjärtslitande med röster som rörde allas hjärtan.

O herre! O härskare! Du utgör den totala mängden bedrövelse för andra människor, och därför kallades Ravana. Men nu när du har besegrats, är vi också besegrade, ty utan dig har staten Lanka erövrats av fienden. Till vem skall vi vända oss för att få skydd?

O du högst lyckosamme! Du föll offer för lustfyllda begär, och därför kunde du inte förstå moder Sitas inflytande. På grund av hennes förbannelse, har du nu dragits ned till detta tillstånd, dödad av Herren Ramacandra.

O du, som är Raksasa-dynastins glädje! På grund av dig har nu varken Lanka eller vi själva någon beskyddare. Genom dina gärningar har du gjort din kropp lämpad för att ätas av gamar, och din själ lämpad för att fara till helvetet.

Sri Sukadeva Gosvami sade: Vibhisana, Ravanas fromme broder och Herren Ramacandras hängivne, erhöll uppskattning från Herren Ramacandra, Kosalas kung. Han utförde den föreskrivna begravningsceremonin för sina familjemedlemmar för att rädda dem från att falla ned till helvetet.

Därefter fann Herren Ramacandra Sitadevi, som satt i en liten stuga under ett träd vid namn Simsapa, i skogen av Asoka-träd. Hon var mager och tunn, och hon var mycket bedrövad på grund av skilsmässan från Honom.

När Herren Ramacandra såg Sin hustru i denna belägenhet, fylldes Han av medlidande. När Han kom fram till henne, blev hon synnerligen lycklig över att se sin käraste, och hennes lotuslika mun uppenbarade hennes lycka.

Efter att ha givit Vibhisana makten att härska över Raksasa-folket på Lanka under en kalpa, placerade Herren Ramacandra, Gudomens Högsta Personlighet (Bhagavan), Sitadevi på en blomstersmyckad flygfarkost, och steg därefter Själv upp på planet. Tiden för Hans vistelse i skogen var slut, och Herren återvände till Ayodhya, åtföljd av Hanuman, Sugriva och Sin broder Laksmana.
.

När Herren Ramacandra återvände till Sin huvudstad, Ayodhya, kantades Hans väg av medlemmar ur de furstliga ståndet, som hälsade Honom genom att överösa Hans kropp med vackra, doftande blommor, medan stora personligheter som Brahma och andra halvgudar lovprisade Herrens gärningar med stor glädje.

När Herren Ramacandra anlände till Ayodhya, fick Han reda på att Hans broder Bharata hade livnärt Sig på korn, som kokats i ko-urin, under Herrens bortvaro. Hans kropp var täckt med trädens bark, Hans hår var tovigt och Han låg på en madrass av kusagräs. Den ytterst barmhärtige Herren blev mycket bedrövad över detta.

När Herren Bharata förstod att Herren Ramacandra hade återvänt till huvudstaden, Ayodhya tog Han omedelbart Herren Ramacandras träskor på Sitt huvud, och lämnade Sitt läger vid Nandigrama. Herren Bharata åtföljdes av ministrarna, prästerna och andra aktningsvärda medborgare, av yrkesmusiker, som frambringade behagliga musikaliska ljud, och av lärda brahmaner, som ljudligt reciterade vediska hymner. I processionen fanns också vagnar, som drogs av vackra hästar med gyllene seldon. Dessa vagnar var prydda med guldbroderade flaggor, och även med andra flaggor av skiftande storlek och med olika mönster. Där fanns soldater klädda i gyllene rustningar, tjänare, som bar betelnötter, och många välkända och vackra glädjeflickor. Många tjänare följde efter till fots, bärande parasoll, viskor, dyrbara juveler av varierande värde, och annan utrustning som anstår ett kungligt mottagande. Åföljd på detta sätt gick Herren Bharata, vars hjärta var mycket mjukt på grund av hänryckning och vars ögon var fyllda av tårar, fram till Herren Ramacandra och föll ned framför Hans lotusfötter med stor extatisk kärlek.

Efter att ha placerat träskorna framför Herren Ramacandra, stod Herren Bharata med handflatorna ihop och ögonen fyllda av tårar, och Herren Ramacandra badade Herren Bharata med Sina tårar, medan Han med båda armarna omfamnade Honom länge. I sällskap av moder Sita och Laksmana, frambar därefter Herren Ramacandra Sina respektfulla vördnadsbetygelser till de lärda brahmanerna och de äldre familjemedlemmarna, och alla medborgarna i Ayodhya frambar sina respektfulla vördnadsbetygelser till Herren.

När Ayodhyas medborgare såg sin kung återvända efter en lång bortavaro, gav de Honom blomstergirlander, vinkade med sina övre klädesplagg och dansade i stor glädje.



O konung! Herren Bharata bar Herren Ramacandras träskor, Sugriva och Vibhisana bar en viska och en förträfflig fläkt, Hanuman bar ett vitt parasoll, Satrughna bar en båge och två koger, Sitadevi bar ett vattenkrus, fyllt med vatten från heliga platser. Angada bar ett svärd, och Jambavan, Riksas konung, bar en gyllene sköld.

O kung Pariksit! Där Herren satt på Sin flygfarkost av blommor, omgiven av kvinnor, som frambar böner till Honom, och recitatörer, som lovsjöng Hans egenskaper, liknade Han månen, omgiven av stjärnor och planeter.

Efter att ha välkomnats av Sin broder Bharata, inträdde Herren Ramacandra i staden Ayodhya mitt i en festival. När Han trädde in i palatset, frambar Han vördnadsbetygelser till alla mödrarna, inklusive Kaikeyi och de andra hustrurna till Maharaja Dasaratha, och i synnerhet till Sin egen moder, Kausalya. Han frambar också Sina vördnadsbetygelser till de andliga lärarna, såsom Vasistha. Vänner i Hans egen ålder samt yngre vänner dyrkade honom, och Han återgäldade deras respektfulla vördnadsbetygelser, vilket även Laksmana och moder Sita gjorde. På detta sätt trädde de alla in i palatset.

När Ramas, Laksmanas, Bharatas och Satrughnas mödrar såg sina söner, reste de sig omedelbart, likt avsvimmade kroppar som återfår medvetandet. Mödrarna placerade sina söner i knät och vätte Dem med sin tårar, och befriade sig på detta sätt från sorgen som orsakats av den långa skilsmässan.

Familjeprästen eller den andlige mästaren, Vasistha, rakade av Herren Ramacandras toviga hår. Med hjälp av de äldre familjemedlemmarna utförde han sedan badceremonin (abhiseka) för Herren Ramacandra, användande vatten från de fyra haven och andra ämnen, precis som den utfördes för kung Indra.

När Herren Ramacandra hade badat helt och hållet, och Hans huvud var renrakat, klädde Han Sig mycket vackert, och dekorerades med en girland och med smycken. Till följd därav strålade Han klart, omgiven av Sina bröder och Sin hustru, som var klädda och smyckade på liknande sätt.



Därefter accepterade Herren Ramacandra statens tron, fullständigt tillfredsställd med Herren Bharatas totala överlämnande och underkastelse. Han tog ansvar för medborgarna precis som en fader, och medborgarna, som var helt sysselsatta med sin yrkesuppgifter enligt varna och asrama, betraktade Honom som sin fader.

Herren Ramacandra var kung under Treta-yuga, men tack vare Hans goda regering, var denna period som Satya-yuga. Alla var gudfruktiga och fullständigt lyckliga.

O Maharaja Pariksit, Bharata-dynastins främste! Under Herren Ramacandras regeringstid var skogarna, floderna, kullarna och bergen, staterna, de sju öarna och de sju haven, alla gynnsamma när det gällde att förse alla levande varelser med livets nödtorft.

När Herren Ramacandra, Gudomens Högsta Personlighet, var kung över världen, förekom varken kroppsliga eller psykiska lidanden, sjukdomar, ålderdom, dödsfall, sorg, bekymmer, fruktan eller utmattning. Inte ens döden drabbade dem, som inte önskade den.

Herren Ramacandra avgav ett löfte att endast ha en hustru, och att inte ha några förbindelser med andra kvinnor. Han var en helig konung, och alla hans karaktärsdrag var goda, utan spår av kvaliteter som vrede. Med utgångspunkt från varnasrama-dharma lärde Han alla hur man uppträder korrekt, särskilt dem, som lever familjeliv. Sålunda tränade Han allmänheten genom Sina egna handlingar.

Moder Sita var mycket undergiven,trogen, blyg och kysk, och hon förstod alltid sin makes inställning. Således attraherade hon, genom sin karaktär, kärlek och tjänst, fullständigt Herrens sinne.
(Srimad-Bhagavatam, Bok 9, Kapitel 10)

tisdag 8 april 2008

Herren Kapilas redogörelser för den gudshängivna tjänsten


Herren Kapila, Gudomens Personlighet, svarade: O ädla kvinna, det finns en mängd olika vägar för den gudshängivna tjänsten på basis av utövarnas olika egenskaper.

Ren hängiven tjänst i Krishnamedvetande är en och densamma, när det i ren gudshängiven tjänst inte finns några önskningar hos den gudshängivne, som han vill att Herren skall uppfylla. Men vanligtvis brukar folk börja utöva gudshängiven tjänst med ett speciellt önskemål i sikte. Enligt Bhagavad-gita finns det fyra kategorier av människor som tillgriper gudshängiven tjänst med orena motiv. En kategori av personer utgörs av dem som lider materiellt, och som närmar sig Gud för att försöka få lindring sitt lidande. Nästa kategori utgörs av dem som är i behov av pengar, och som närmar sig Gud för att be om Hans hjälp att förbättra sin ekonomiska situation. Andra personer, som inte lider eller behöver hjälp med pengar men istället söker kunskap för att kunna förstå den Absoluta Sanningen, påbörjar också gudshängiven tjänst, och slutligen finns det en grupp personer som när nyfikna och frågar efter den Högste Herrens natur. Faktum är att den gudshängivna tjäsntens väg är en enda utan någon motsvarighet, men den gudhsängivna tjänsten utövas på en mängd olika sätt beroende på den gudshängivnes förutsättningar.
S B 3.29.7

Sådan gudshängiven tjänst, som utövas av en person som är avundsam, högmodig, våldsam och ondsint och som är en separatist, anses befinna sig i mörkrets kvalitet.

För ren gudshängiven tjänst bör enda motivet vara att vilja behaga Gudomens Högsta Personlighet. Detta är egentligen inte något motiv, enär denna vilja utgör den levande varelsens rena tillstånd. I sitt betingade tillstånd bör den levande varelsen följa alla instruktioner från sin bona fide andlige mästare och överlämna sig till honom i sitt gudshängivna tjänande. Den andlige mästaren är en manifesterad representant för den Högste Herren, enär han mottar och vidarebefordrar Guds instruktioner som de är, genom lärjungekedjan. Att handla under en bona fide andlig mästares ledning med motivet att vilja behaga Gudomens Högsta Personlighet är ren gudshängiven tjänst. Men för den som har motiv för sin egen sinnesnjutnings skull, gestaltar sig den gudshängivna tjänsten på ett annat sätt. En sådan person kan bli våldsam, högmodig, avundsjuk och ondskefull, och hans intressen är helt skilda från Herrens.

Den som närmar sig den Högste Herren för att utöva hängiven tjänst till Honom, men som är stolt över sin egen personlighet, avundsjuk på andra eller hänmdlysten, befinner sig i vredens kvalitet. Han betraktar sig själv som den bästa bland gudshängivna. Gudshängiven tjänst som utförs med denna inställning är inte någon ren hängiven tjänst. Den är blandad och tillhör det allra lägsta slaget av tjänst, tamasah. Srila Visvanatha Cakravati Thakura rekommenderar att en vaisnava, som inte visar sig ha god karaktär, bör undvikas. En vaisnava är en person, som har godtagit Gudomens Högsta Personlighet som sitt livs yttersta mål, men den som inte är ren, utan fortfarande har andra motiv, är inte en vaisnava med förstklassig karaktär. En vaisnava utan rena motiv bör dock respekteras, enär han har godtagit den Högste Herren som sitt livs yttersta mål. Däremot bör man inte vara tillsammans med en vaisnava som befinner sig i okunnighetens kvalitet.
SB 3.29.8

Dyrkan av Gudsgestalterna i templet, utförd av en separatist i avsikt att erhålla materiell sinnesnjutning, berömmelse och rikedom, utgör hängivenhet i lidelsens kvalitet.

Ordet "separatist" måste tolkas med försiktighet. En separatist är en person som betraktar sina egna intresssen som skilda från den Högste Herrens. Blandat gudshängivna personer, eller gudshängivna i lidelsens och okunnighetens kvaliteter, tror att det är den Högste Herrens intresse att tillgodsose deras önskningar. Sådana gudshängivna personers intressen består i att försöka utvinna så mycket som möjligt av Gud i syfte att tillfredsställa sin egen sinnesnjutning. Sådan är separatistens mentalitet. Kännetecknande för ren hängiven tjänst är att den gudshängivnes inre sinne är sammanlänkat med den Högste Herrens inre sinne. En gudshängiven bör inte ha någon annan önskan än att utföra den Högstes önskningar. Detta är enhet med Gud. När en gudshängiven person har något intresse eller någon egen önskan, som skiljer sig från den Högste Herrens intressen, då har han en separatists mentalitet. När en så kallad gudshängiven person önskar sig något slag av materiell sinnesnjutning, utan att detta är sammanlänkat med den Högste Herrens intressen, eller när han önskar bli berömd eller rik genom att använda sig av Herrens nåd eller barmhärtighet, då befinner han sig i lidelsens kvalitet.
SB 3.29.9

När en gudshängiven person dyrkar Gudomens Högsta Personlighet och offrar frukterna av sina handlingar i syfte att frigöra sig från berusningen av sina fruktbärande handlingar, då är hans hängivenhet belägen i godhetens kvalitet.

Brahmaner, ksatriyer, vaisyer och sudrer jämte brahmacarier, grihasthas, vanacarier och sannyasier utgör medlemmarna i varnas och asramas åttafaldiga indelning, och i var och en av dessa indelningar finns det föreskrivna plikter, som man bör fullgöra för att tillfredsställa Gudomens Högsta Personlighet. När ens handlingar sker i enlighet med dessa plikter och och frukterna därav offras till den Högste Herren, kallas de för karmarpanam, plikter utförda för att tillfredsställa Herren. Om det finns någon berusning eller några brister i ett dylikt handlande, så blir det försonat genom detta sätt att offra. Men om denna offerhandling utföres i godhetens kvalitet i stället för i ren gudshängivenhet, då är intresset helt annat slag. Handlingarna i enlighet med de fyra asramas och de fyra varnas syftar till att gagna ens egna intressen. Dylika handlingar är belägna i godhetens kvalitet, och de kan inte räknas till samma kategori som ren gudshängiven tjänst. Rupa Gosvami har förklarat att ren gudshängiven tjänst är fri från alla materiella önskningar. Personliga eller materiella önskningar finns det ingen ursäkt för. Gudshängivna aktiviteter bör vara transcendentala till fruktbärande handlingar och empiriska filsofiska spekulationer. Ren gudshängiven tjänst är transcendental till alla materiella kvaliteter.

Gudshängiven tjänst utövad i okunnighetens, lidelsens och godhetens kvalitet kan indelas i åttioen olika kategorier. Det finns olika gudshängivna aktiviteter, exempelvis att höra, lovprisa, erinra sig, dyrka, frambära böner, utöva tjänst och att överlåta allt till Gud, och var och en av dessa aktiviteter kan indelas i tre kategorier med avseende på naturens tre kvaliteter. Hörandet kan vara i antingen i lidelsens, i okunnighetens eller i godhetens kvalitet. På samma sätt kan lovprisandet vara i lidelsens, okunnighetens eller i godhetens kvalitet, osv. Tre gånger nio är lika med tjugosju, och multiplicerat med tre ännu en gång blir det åttioett. Man måste överskrida all denna materiellt betingade hängivna tjänst för att lyckas nå stadiet för ren gudshängiven tjänst.
SB 3.29.10

Ren gudshängiven tjänst manifesteras när ens inre sinne genast attraheras av att höra det transcendentala namnet och egenskaperna tillhörande Gudomens Högsta Personlighet, som har Sitt säte i allas hjärtan. Denna gudshängivna extas flödar, utan att hindras av någon materiell omständighet, mot den Högste Herren, precis likt Ganges vatten, som på ett naturligt sätt rinner mot havet.

Grundprincipen för denna rena, oförfalskade gudshängivna tjänst utgöres av kärleken till Gud. Den Högste Herren är obesmittad av den materiella naturens kvaliteter. Han är av den anledningen tilldragande för den rene gudshängivne. Det är inte nödvändigt att sitta och meditera för att uppnå denna kärlek till Gud. Den rene gudshängivne befinner sig redan i ett transcendentalt tillstånd, och samhörigheten mellan den gudshängivne och Gudomens Högsta Personlighet är naturlig och liknas vid hur Ganges vatten rinner ned mot havet. Ganges vattenflöde kan man inte stoppas under några som helst förhållanden. På liknande sätt kan man ej under några som helst materiella förhållanden stoppa en ren gudshängiven persons kärlek till den Högste Gudens transcendentala namn, form och lekar.

En ren gudshängiven person utövar inte hängiven tjänst till Gudomens Personlighet av några speciella motiv, vare sig det gäller materilla eller andliga fördelar. Detta utgör det första tecknet på oförfalskad hängivenhet. Den gudshängivna tjänsten är avsedd för purusottama, Gudomens Högsta Personlighet, och inte för någon annan.

En ren gudshängiven person måste engagera sig i den gudshängivna tjänsten tjugofyra timmar om dygnet, utan avbrott. En ren gudshängivens liv är så utformat att han ägnar varje minut och varje sekund åt någon form av hängiven tjänst åt Gudomens Högsta Personlighet.
SB 3.29.11-12

Genom att nå upp till den högsta plattformen för gudshängiven tjänst i enlighet med vad Jag här förklarat, kan man övervinna inflytandet från den materiella naturens tre kvaliteter och bli belägen i samma transcendentala tillstånd som Herren Själv.

På samma sätt som Herren är oberörd av inflytandet från den materiella naturens tre kvaliteter, är även Hans rena hängivna oberörda. Den som inte påverkas av den materiella naturens tre kvaliteter, kallas för en befriad själ. eller brahma-bhuta-själ.

Det är en missuppfattning hos opersonlighetsanhängarna att tro att man kan dyrka Herren, eller Brahman, i vilken inbillad form som helst, och att man till slut kan sammansmälta med Brahmans utstrålning. Att sammansmälta med utstrålningen från den Högste Herrens kropp (Brahman) är naturligtvis också en form av befrielse. Denna form av befrielse, som kallas ekatva, godtas dock aldrig av någon gudshängiven person, enär han omedelbart uppnår kvalitativ enhet med Herren så så snart som han är belägen i gudshängiven tjänst. Denna kvalitativa likställdhet, som utgör slutresultatet av en personlig befrielse, uppnår den gudshängiven direkt. Han behöver inte göra några extra ansträngningar för att erhålla detta.
SB 3.29.14

En gudshängiven person måste utföra sina föreskrivna plikter, som är ärofulla, utan materiell vinning. Man bör stadigt utöva sina hängivna aktiviteter, utan att därvid utöva onödigt våld.

Även om den gudshängivne är nödsakad att bruka våld i viss mån, så bör detta inte ske i högre grad än nödvändigt. Ibland hör man någon ställa frågan:"Ni ber oss att låta bli att äta kött, men själva äter ni grönsaker. Innebär inte även ätandet av grönsaker att man utövar våld?" Svaret härpå är, att även ätandet av grönsaker innebär våldsutövning, ty vegetarianen utövar våld mot andra levande varelser, eftersom även växterna har liv. De icke gudshängivna dödar kor, getter och många andra djur i syfte att äta upp dem, och de gudshängivna, som är vegetarianer, dödar ävenledes, i det att de äter grönsaker. Det betydelsefulla, som står i denna vers, är att alla levande varelser är nödsakade att döda andra levande varelser, ty detta är naturens lag - jivo jivasya jivanam, den ena varelsen utgör föda åt den andra - men för människan gäller att hon inte skall utöva mer våld än nödvändigt.

Människan bör inte äta annan mat än sådan som offrats till Gudomens Högsta Personlighet. Man blir fri från alla syndfulla återverkningar genom att äta sådan mat som offrats till Yajna, Gudomens Högsta Personlighet. En gudshängiven person äter därför endast prasada, dvs mat som offrats till den Högste Herren. Krishna säger, att när en gudshängiven person offrar Honom mat från växtriket, så tackar Han ja till att äta denna mat. En gudshängiven person måste tillreda mat på grönsaker för att offra till Krishna. Om den Högste Herren hade önskat mat tillredd på kött, så skulle den gudshängivne offra kött, men Herren har inte uttryckt någon önskan om detta.

Vi är nödsakade att begå våldshandlingar, ty sådan är naturens lag. Vi bör emellertid inte utöva överdrivet våld, utan endast i den omfattning som Herren har gett tillstånd till. Vi kan inte undvika våld, så länge våra liv är betingade, men vi bör inte utöva mer våld än nöden kräver, eller än vad som anbefallts av Gudomens Högsta Personlighet.
SB 3.29.15


Den gudshängivne bör regelbundet beskåda Mina gestalter i templet, vidröra Mina lotusfötter, offra föremål som används för dyrkan och frambära böner. Han bör se allt ur godhetens kvalitet i en anda av försakelse, och betrakta varje levande varelse som ett andligt väsen.

Tempeldyrkan utgör en av den gudshängivnes plikter. Den rekommenderas speciellt för dem som är nybörjare, men inte heller de som är mera avancerade bör avstå från tempeldyrkan. Det är en viss skillnad på hur en nybörjare och den mer avancerade uppfattar Herrens närvaro i templet. Nybörjaren anser arca-vigraha (Gudsgestalten) vara askild från den ursprungliga Gudomens Personlighet. Han betraktar Gudsgestalten som en representant för den Högste Herren. En avancerad gudshängiven person godtar däremot Gudsgestalten i templet som Gudomens Högsta Personlighet. Han ser ingen skillnad mellan Herrens ursprungliga form och Gudsgestalten, dvs Herrens arca-form i templet. En gudshängiven med detta synsätt befinner sig på det högsta stadiet av bhava, kärlek till Gud, medan nybörjarens dyrkan i templet utförs som en rutinmässig plikt.

Dyrkan av Gudsgestalten i templet är en vad den gudshängivnes uppgifter. Han beger sig regelbundet till templet för att beskåda den vackert dekorerade Gudsgestalten, där han med vördnad och respekt vidrör Herrens lotusfötter och frambär böner och offergåvor, såsom frukt, blommor m m. För att göra framsteg i sin gudshängivna tjänst bör den gudshängivne dessutom se på alla andra levande varelser som andliga gnistor, utgörande eviga beståndsdelar av den Högste Herren. Den gudshängivne måste respektera alla varelser, som har ett förhållande till Gud. Eftersom varenda levanade varelse urpsrungligen har ett förhållande till Gud som en evig beståndsdel av Honom, bör den gudshängivne försöka se alla levande varelser som andligt jämställda. Om den gudshängivne inte kan se varenda levande varelse som en evig beståndsdel av den Högste Herren anses han vara en prakrita-bhakta, en materialistisk gudshängiven.

Trots att den gudshängivne anser att alla levande varelser är jämställda i den andliga tillvaron, är han inte intresserad av att var tillsammans med vem som helst. Bara för att tigern är en evig beståndsdel av den Högste Herren och har ett andligt förhållande till Honom, innebär detta inte att omfamnar en tiger. Vi bör enbart umgås med sådana personer som har utvecklat Krishnamedvetande.

Vi bör visa speciell aktning för och bistå alla personer som är framskridna i Krishnamedvetande. Alla andra levande varelser är visserligen också eviga beståndsdelar av den Högste Herren, men eftersom deras medvetande är täckt och inte utvecklats i Krishnamedvetande, bör vi avstå från att umgås med dem.

Man måste utöva den gudshängivna tjänsten med stort tålamod. Man bör inte ge upp den gudshängivna tjänsten därför att man gjort några misslyckade försök. Man måste fortsätta. Tålmodigheten är nödvändig för att stärka sin tillit till Herren: "Krishna kommer helt visst att godta mig eftersom jag utövar gudshängiven tjänst." Man behöver blott utöva den gudshängivna tjänsten i enlighet med reglerna och föreskrifterna för att vara säker på att lyckas.
SB 3.29.16

En ren gudshängiven person bör vid sin utövning av gudshängiven tjänst visa största respekt gentemot sin andlige mästare och mot alla acaryer. Han bör känna medlidande med alla fattiga och bli vän med alla personer som är hans jämlikar, men alla hans aktiviteter bör utföras under reglerade former och under sinneskontroll.

Man bör dyka en acarya, en andlig mästare som känner tingen som de är. Den andlige mästaren måste tillhöra lärjungekedjan från Krishna. De föregående andliga mästarna utgöres av den nuvarande läromästarens läromästare, dennes läromästare och så vidare bakåt i tiden, vilka tillsammans bildar en lärjungesuccession av acaryer.

Det rekommenderas i denna vers att man bör visa alla acaryer största respekt. Att anse att vaisnaver, de gudshängivna, tillhör en viss klass eller ett visst samfund att acaryer är vanliga personer eller att Gudsgestalten i templet endast är ett förmål gjort av sten, trä eller metall, fördömes helt. En gudshängiven person bör dessutom visa medlidande gentemot de fattiga. Detta medlidande syftar inte på dem som är fattiga i materiellt avseende. Enligt andligt betraktelsesätt är man fattig om man inte har Krishnamedvetande. En person kan vara mycket rik i materiellt hänseende, men om han saknar Krishnamedvetande, så är han att betrakta som fattig. Å andra sidan brukar många acaryer, exempelvis Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami, varje natt sova under ett träd. Ytligt sett föreföll de vara ytterst fattiga, men av deras skrifter inser vi att de i sitt andliga liv var rikast av alla personligheter.

En gudshängiven person visar medlidande gentemot de fattiga själar, som önskar erhålla andlig kunskap, genom att ge dem upplysning, så att de kan upphöjas till Krishnamedvetandets plattfom. Detta utgör en av den gudshängivnes plikter. Man bör också bli vän med alla personer, som står på samma nivå som han själv, eller besitter samma förståelse som han själv. För en gudshängiven person finns det ingen mening med att stifta bekantskap med vanliga personer. Han bör söka sina vänner bland andra gudshängivna så att de, genom att tala med varandra, kan hjälpa varandra att göra ytterligare framsteg på den andliga förståelsens väg. Detta kallas för ista-gosthi. Vänskap bör knytas mellan personer med gemensamma intressen och lika uppfattning. Den gudshängivne bör undvika personer med dålig karaktär. Även den som är en vaisnava, eller en av Krishnas hängivna, bör undvikas, om hans karaktär inte är föredömlig.
SB 3.29.17

En gudshängiven person bör alltid söka höra om andliga ämnen och bör alltid använda sin tid till att sjunga Guds heliga namn. Han bör alltid ha ett rättframt och okonstlat uppträdande, och trots att han inte är avundsam utan vänlig mot alla, bör han dessutom undvika sällskap med personer som inte är utvecklade i andligt avseende.

För att kunna göra framsteg i andlig förståelse måste man höra den andliga kunskapen förklaras av en auktoritativ källa. Man kan förstå innebörden av andligt liv genom att strängt följa de reglerande principerna och genom att utöva sinneskontroll. För att uppnå sinneskontroll är de nödvändigt att man inte utövar våld och att man är sanningsenlig, låter bli att stjäla, avstår från sexuellt leverne och endast äger så mycket som är absolut nödvändigt för att hålla kropp och själ samman. Man bör inte äta mer än nödvändigt och ej heller samla på sig mera tillhörigheter än nödvändigt. Vidare bör man inte i nödan tala med vanligt folk, och man bör inte följa regler och föreskrifter för andligt liv utan att veta varför. Man bör följa dessa regler och föreskrifter i syfte att kunna göra verkliga framsteg i andligt liv. I Bhagavad-gita anges arton olika kvalifikationer, bland dem enkelhet. Man bör vara fri från högmod, man bör inte fordra onödig respekt från andra personer och man bör inte använda våld. Man bör vara tolerant och enkel, man bör godta den andliga mästaren och man bör kontrollera sina sinnen. Vidare bör man höra från en tillförlitlig källa, hur man gör framsteg i andligt liv. Dylika instruktioner bör man tillägna sig från en acarya.

Speciellt nämns här nama-sankirtana ca, dvs man bör sjunga Guds heliga namn - Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare / Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare - antingen för sig själv eller tillsammans med andra. Herren Caitanya har speciellt framhållit vikten av att sjunga Guds heliga namn som den grundläggande principen för ett andligt framåtskridande.

En gudshängiven person bör inte ha några själviska baktankar. Dessutom bör han undvika sällskap med personer, som inte gör några framsteg i andligt liv. Ett annat ord här är arya. Arier är sådana personer som gör framsteg i såväl i kunskapen om Krishnamedvetande som i materiellt välstånd. Skillnaden mellan en arya och en icke arya, dvs mellan en sura och en asura, består i det andliga framåtskridanet. Umgänge med personer, som inte är andligen utvecklade, är förbjudet.

En gudshängiven bör inte yvas över det han uträttar. En gudshängiven kännetecknas av att vara anspråkslös och ödmjuk. Även om den gudshängivne är mycket andligt framskriden, förblir han anspråkslös och ödmjuk, såsom Kaviraja Gosvami och alla övriga vaisnaver har lärt oss genom sina egna exempel. Man bör inte bli högmodig eller uppblåst. Om man beaktar dessa ting kommer man helt säkert att göra framsteg i andligt liv.
SB 3.29.18

När man blivit fullt kvalificerad genom att erhålla alla dessa transcendentala egenskaper och ens medvetande sålunda blivit fullständigt renat, då blir man omedelbart attraherad till Mig genom att blott får höra Mitt namn eller höra talas om Mina transcendentala egenskaper.

En persom blir fullt utrustad med alla transcendentala egenskaper genom att efterfölja alla regler och anvisningar som finns angivna i olika uppenbarade skrifter. Vi har genom vår kontakt med den materiella naturen utvecklat olika ogynnsamma egenskaper, men genom att följa ovanämnda metod kan vi göra oss fria från denna besmittelse.
SB 3.29.19

Jag finns närvarande i varenda levande varelse i form av Översjälen. Om någon förnekar eller underlåter att se denna allestädes närvarande Översjäl, men ändå ägnar sig åt att dyrka Gudsgestalten i templet, så är detta enbart ett efterhärmande.

Med ett rent medvetande, eller med Krishnamedvetande, kan man se Krishnas närvaro överallt. Om man därför endast ägnar sig åt dyrkan av Gudsgestalten i templet, utan att ta hänsyn till andra levande varelser, då befinner man sig på en materiell plattform som utgör det lägsta planet för utövning av gudshängiven tjänst. En gudshängiven person bör försöka förstå allting i förhållande till Krishna och försöka att tjäna allt i denna anda. Att tjäna allt innebär att engagera allt i Krishnas tjänst.
SB 3.29.21

Den som dyrkar Gudsgestalten i templet men inte vet att den Högste Herren, i form av Paramatma, befinner Sig i varenda levande varelses hjärta, måste befinna sig i okunnighet och kan jämföras med en person som lägger sina offergåvor i askan.

Det står här tydligt och klart att Gudomens Högsta Personlighet, i Sin fullständiga utvidgning i form av Översjälen, är närvarnade i alla levande varelser. Om man blott intresserar sig för riterna i templet, i kyrkan eller i moskén, utan denna grundläggande kunskap om Guds allestädes närvaro, så är detta jämförbart med att man offrar smöret i askan istället för i elden. En gudshängiven person bör med andra ord inte bortse från någon levande varelse. Den gudshängiven måste veta att Gud finns närvarande i varenda levande varelse, till och med i det minsta lilla kryp, och därför så måste varenda levande varelse behandlas väl och inte utsättas för något våld. I dagens civiliserade samhälle håller man sig med regelrätta slakthus, vilka understöds av vissa religiösa principer. Alla så kallade framsteg i den mänskliga civilisationen, såväl andliga som materiella, som görs utan kunskap om Guds närvaro i varje levande varelse, sker i okunnighetens kvalitet.

SB 3.29.22

Den som frambär sin respektfulla vördnad till Mig, men är avundsjuk på andras kroppar och av den anledningen är en separatist, kommer aldrig att få frid i sitt sinne, på grund av sitt fientliga beteende gentemot andra levande varelser.

Den som avundas eller är fientlgt sinnad mot andra erfar aldrig någon lycka. En gudshängiven persons betraktelsesätt måste därför vara perfekt. Han bör vara likgiltig för olikheter hos olika kroppar och endast se närvaron av den Högste Herrens beståndsdel i dessa, jämte Herren Själv i Hans fullständiga utvidgning i form av Översjälen. Detta är en ren gudshängiven persons betraktelsesätt. Det kroppsliga utseendet hos en viss typ av levande varelser fäster en gudshängiven person inte något avseende vid.

I denna vers står det att Herren alltid är angelägen om att befria de betingade själarna, som har varit fångar i materiella kroppar. De gudshängivna har till uppgift att överbringa Herrens budskap eller önskan till dessa betingade själar och upplysa dem om Krishnamedvetande. De kan därigenom upphöjas till ett transcendentalt, andligt liv, varvid deras liv blir framgångsrika. Detta är naturligtvis inte möjligt för de varelser som lever på ett lägre stadium än människan, men för alla människor består dock denna möjlighet att få bli upplysta av Krishnamedvetande. Levande varelser på en lägre nivå än människan kan dock genom andra metoder upphöjas till Krishnamedvetande. Sivananda Sena, som var en stor hängiven till Herren Caitanya, befriade till exempel sin hund genom att ge den prasada. Genom utdelning av prasada, dvs återstoden av den mat som offrats till Herren, ges till och med den okunniga folkmassan och djuren en chans att höja sig upp till Krishnamedvetande.
SB 3.29.23

söndag 6 april 2008

Herren Kapilas instruktioner rörande hängiven tjänst Del 2


Den gudshängivne bör först koncentrera sitt inre sinne på Herrens lotusfötter, som är utsmyckade med olika märken, nämligen en åskvigg, en elefantpåk, en flagga och en lotusblommar. Glansen från tårnas vackra, rödfärgade naglar liknar månens kretslopp och skingrar det tjocka töcknet i ens hjärta.

En konkret beskrivning av Guds eviga form lämnas här. När en yogi betraktar märkena under Herrens fotsulor och den bländande glansen från Hans tånaglar, då kan man blir fri från okunnighetens mörker i det materiella livet. Denna befrielse kan man inte erhålla genom spekulativt tänkande, utan genom att se ljuset som emanerar från Herrens glänsande tånaglar.
SB 3.28.21



Den välsignade Siva blir än mer välsignad genom att på sitt huvud bära Ganges heliga vatten, som har sin källa i det vatten, som tvättade Herrens lotusfötter. Guds lotusfötter agerar liksom åskviggar som är utslungade för att krossa berget av de synder, som den mediterande gudshängivne lagrat i sitt inre sinne. Man bör därför meditera mycket länge på Herrens lotusfötter.

Den Högste Guden är Krishna, och alla andra, inklusive Herren Siva och Herren Brahma - för att nu inte nämna alla övriga halvgudar - är tjänare till Krishna. Herren Siva är mäktig, enär han mottar Ganges heliga vatten på sitt huvd. Detta vatten har sitt ursprung i det vatten som tvättar Herren Visnus fötter.

En annan viktig punkt i denna vers är att den betingade själens inre sinne, på grund av sin kontakt med den materiella energien sedan urminnes tid, innehåller högar av orenhet i form av önskningar om att få härska över den materiella naturen. Dessa högar av orenheter liknar ett berg, men ett berg kan söndersmulas om det träffas av en åskvigg. Meditation på Herrens lotusfötter verkar som en åskvigg mot berget av orenheter i det inre sinnet hos en yogi. De gudshängivna är så starkt fixerade vid Herrens lotusfötter, att de inte tänker på något annat. Ett förhållande till Hans lotusfötter kan till och med stärka Sivas storhet, för att nu inte tala om vilken inverkan ett sådant förhållande kan ha på vanliga levande varelser.
SB 3.28.22


I sitt hjärta bör yogin fixera Laksmis aktiviteter. Laksmi är lyckans gudinna och dyrkas av alla halvgudar och är mor till den högsta personen, Brahma. Man ser henne alltid i färd med att massera benen och låren på den transcendentale Herren, som hon omsorgsfullt tjänar på detta sätt.

SB 3.28.23

Därfter bör yogin fästa sitt inre sinne i meditation på den Högsta Personliga Gudomens lår, i vilka all energi finns lagrad. Herrens lår är blåvita, likt linblommans lyster, och de synes var mycket välformade, när Herren bärs på Garudas skuldror. Yogin bör ävenledes meditera på Herrens runda höfter, som omsluts av ett bälte, vilket vilar på ett gult sidenkläde av utsökt kvalitet som sträcker sig ända ned till Hans vrister.

Gudsgestalten i templet, som kallas arca-vigraha, mosvarar precis beskrivningen på Herrens transcendentala form. Oftast är nedre delen på denna gestalt täckt av gult siden. Detta är Vaikuntha-klädseln, dvs den klädsel som Herren bär i den andliga rymden.
SB 3.28.24



Yogin bör därefter meditera på Hans månliknande navel, mittpunkten på Hans buk. Ur Hans navel, som utgör hela universums grundval, spirade lotusstjälken som innehåller alla olika planetsystem. Lotusen är Brahmas, den först skapade varelsens, hemvist. På samma sätt bör yogin koncentrera sitt inre sinne på Herrens bröstvårtor, som liknar ett par ytterst utsökta smaragder, men som förefaller vitaktiga på grund av utstrålningen från de mjölkvita pärlhalsbanden som pryder Hans bröst.

Yogin tillrådes att som nästa meditationsföremål välja Herrens navel, som är grunden för hela den materiella skapelsen. I Brahma-samhita står det förklarat att varje del av Guds kropp besitter samma förmågor som var ch en av de övriga kroppsdelarna. Hans olika kroppsdelar är inte betingade, eftersom dessa är av andlig natur. Varje organ i Hans transcendentala kropp kan fungera som vilket som helst av övriga organ. Hans buk är grundvalen för alla planetsystem. Brahma innehar posten som alla planetsystemens skapare, men hans skapande energi alstras ur Herrens buk. Alla skapande funktioner i universum har alltid en direkt sammanbindande länk med Gud.
SB 3.28.25



Yogin bör sedan meditera på den Högsta Personliga Gudomens bröst, gudinnan Maha-Laksmis boning. Herrens bröst är källan till all transcendental glädje för det inre sinnet och fyllt av allt, som tillfredsställer ögonen. Yogin bör därefter koncentrera sitt inre sinne på den Personliga Gudomens hals, som beundras av hela unversum. Herrens hals förhöjer skönheten hos Kaustubha-juvelen, som hänger på Hans bröst.

I Upanisaderna förklaras det att Guds olika energier verkar för att skapa, vidmakthålla och förinta. Dessa olika slag av ofattbar energi finns lagrad i Herrens bröst. Som folk vanligtvis brukar säga: Gud är allsmäktig. Denna makt representeras av Maha-Laksmi, som är reservoaren till alla eneriger och befinner sig på Herrens bröst.

Det står här skrivet att Herrens hals förhöjer Kaustubha-juvelens skönhet i stället för tvärtom. Ädelstenen blir vackrare, därför att den sitter på Herrens hals. Yogin rekommenderas därför att meditera på denna hals. Guds transcendentala form kan vara föremål för meditation, antingen i det inre sinnet eller uppställd i templet som en "staty", dekorerad på ett sådant sätt, att alla kan meditera på den. Tempeldyrkan är därför avsedd för sådana personer, som inte är så avancerade att de kan meditera direkt på Herrens form i sitt inre sinne. Det är ingen skillnad mellan att se Herrens gestalt i templet och att direkt se Hans transcendentala form. Dessa två sätt är likvärdiga. Herrens form utgör objektet, såväl när man hör som när man ser eller mediterar. Det är inte tal om någon tomhet eller något opersonligt väsen. Gud kan skänka Sin väsignelse i form av transcendental glädje såväl åt tempelbesökaren som åt den mediterande yogin eller åt den som hör talas om Herren transcendentala form från de uppenbarade skrifterna, som exempelvis Srimad-Bhagavatam och Bhagavad-gita.
SB 3.28.26

Vidare bör yogin meditera på Herrens fyra armar, vilka är ursprungskällan till all makt hos halvgudarna, som styr den materiella naturens olika funktioner. Därefter bör yogin koncentrera sitt inre sinne på de skinande smycken, som blev blankpolerade då berget Mandara roterade. Han bör också på vederbörligt sätt meditera på Herrens diskus, Sudarsana cakra, som består av ett tusen ekrar och har ett bländande sken, samt ävenledes på snäckan, som liknar en svan i Hans lotuslika hand.

Alla olika avdelningar för lag och ordning emanerar från den Högsta Personliga Gudomens armar. För lag och ordning i universum svarar olika halvgudar och deras makt sägs i denna vers emanera från Herrens armar.
SB 3.28.27

Yogin bör meditera på Hans klubba, som benämns Kaumodaki och är Honom mycket kär. Denna klubba krossar demonerna, som alltid är fientligt sinnade soldater, och den är nedsölad med deras blod. Han bör också koncentrera sitt inre sinne på den vackra girlanden runt Herrens hals, vilken alltid är omgiven av humlor med deras angenäma, surrande ljud. Vidare bör han meditera på pärlhalsbandet runt Herrens hals, vilket anses representera alla rena levande varelser, som ständigt är engagerade i Hans tjänst.

Här står skrivet att den levande varelsen bör lära känna sin naturliga position. Två olika sorters levande varelser står omnämnda i denna vers. Den ena sorten kallas för arati (fiender). De, som räknas till denna grupp, vill inte lära känna den Högsta Personliga Gudomens lekar. Herren uppenbarar sig för dem med Sin fruktansvärda klubba i handen, vilken alltid är nedsölad av blodfläckar från Hans dödande av demoner. Demonerna är också söner till Gudomens Högsta Personlighet. Enligt Bhagavad-gita är alla levande varelser i alla olika livsarter söner till Gudomens Högsta Personlighet. Det finns emellertid två olika klasser av levande varelser, vilka handlar på två olika sätt.
SB 3.28.28


Yogin bör sedan meditera på Herrens lotusliknande ansikte, enär Han framträder i Sina olika former i den här världen på grund av medlidande med de ängsliga gudshängivna . Hans näsa är framträdande och Hans kristallklara kinder lyses upp av det dallrande skenet från Hans glittrande, krokodilformade örringar.

Herren nedstiger i den materilla världen på grund av det djupa medlidande Han känner för Sina hängivna. Det finns två olika anledningar till Herrens uppenbarelse eller inkarnation i den materiella världen. Närhelst det uppstår någon avvikelse i utövningen av de religiösa principerna och irreligionen tar överhanden, då nedstiger Herren på jorden för att skydda de gudshängivna och förgöra de icke gudshängivna. När Han uppenbarar Sig, så är det i första hand för att ge tröst åt Sina hängivna. Han behöver dock inte komma Själv i egen person för att tillintetgöra demonerna, ty Han har många agenter. Även den yttre energien, maya, äger tillräcklig makt att döda dem. Men när Han kommer Själv för att visa Sitt medlidande med Sina hängivna, då är det självklart att Han också dödar de icke gudshängivna. Herren uppenbarar Sig i den speciella form, som en viss gudshängiven person tycker mest om. Det finns miljontals olika former av Gud, men de utgör alla en enda Absolut form. Men en del gudshängivna personer vill se Honom i form av Radha och Krishna, andra föredrar Honom som Sita och Ramacandra eller som Laksmi-Narayana, medan andra återigen vill se Honom som den fyrarmade Narayana, Vasudeva. Herren har ett oräkneligt antal olika former, och Han uppenbarar Sig i den speciella form, som den gudshängivne föredrar. Yogin rekommenderas att meditera på sådana former som godkänts av de gudshängivna. En yogi kan kan inte själv inbilla sig någon form för meditation. Yogi betyder hängiven person. Sådana yogier, som inte är riktigt rena gudshängivna, bör följa i de rena gudshängivnas fotspår.
SB 3.28.29

Därefter bör yogin meditera på Herrens vackra ansikte, som prydes av lockigt hår och förskönas av de lotusliknande ögonen och av ögonbrynens dansande rörelser. En lotusblomma omgiven svärmande bin och ett par simmande fiskar skulle överskuggas av detta ansiktes skönhet.

SB 3.28.30

Alla yogier bör meditera med full hängivenhet på de medlidsamma blickar, som Herren ideligen kastar, enär dessa blickar lindrar de allra värsta slag av de trefaldiga lidanden som Hans hängivna utsätts för. Hans blickar, åtföljda av ett kärleksfullt leende, flödar av Hans nåd.

Så länge som man befinner sig i det betingade livstillståndet i den materiella kroppen, är det helt naturligt att man får lida av oro och andra kval. Man kan inte komma undan den materiella energiens inflytande, inte ens om man befinner sig på det transcendentala planet. Ibland infinner sig störningar, men den gudshängivnes lidanden och oro mildras omedelbart, när han tänker på den Högste Personliga Gudomens underbart vackra gestalt eller på Hans leende ansikte. Herren visar Sin ynnest åt Sina hängivna på ett oräkneligt antal sätt, och den största uppenbarelsen av Hans nåd är Hans leende ansikte, som präglas av fullt medlidande med de rena hängivna.
SB 3.28.31

Likaledes bör en yogi meditera på Herren Sri Haris högst välvilliga leende, vilket torkar bort oceanen av tårar hos dem som känner gränslös sorg och bugar sig ned inför honom. Yogin bör ävenledes meditera på Herrens vävlda ögonbryn, som manifesteras genom Hans inre energi i syfte att för vismännens bästa charma guden över all sexualitet.

Hela universum är fullt av lidanden. Därför så är invånarna i vår materiella värld alltid i färd med att fälla tårar på grund av djup bedrövelse. Det finns en hel ocean av dessa tårar, men för den, som överlämnar sig till Gudomens Högsta Personlighet, torkar oceanen av tårar genast upp. Men behöver blott se den Högste Herrens tilltalande leende.

I denna vers står det att Herrens charmfulla ögonbryn är så förtrollande, att de får en att glömma allt behag från sinnesnjutning. De betingade själarna är fjättrade i den materiella tillvaron, emedan de låter sig fångas av sinnesnjutningens behag, i all synnerhet sexlivets behag. den Högsta Personliga Gudomens charmfulla ögonbryn skyddar alla vismän och gudshängivna från att låta sig förledas av materiell lusta och sexuell njutning.
SB 3.28.32



Med hängivenhet indränkt i kärlek och tillgivenhet bör yogin i sitt hjärtas allra innersta vrå meditera på Herren Visnus skratt. Visnus skratt är så tilldragande, att man med lätthet kan meditera därpå. När den Högste Herren skrattar, kan man se Hans små tänder, som liknar jasminknoppar, som blivit rödaktiga av glansen från Hans läppar. När yogin en gång hängett sitt inre sinne åt att meditera på detta, bör han inte önska att få se någonting annat.

Det står rekommenderat här, att yogin bör visualisera Herrens skratt efter det han studerat Hans leende mycket omsorgsfullt. Alla dessa speciella beskrivningar av meditation på leendet, skrattet, ansiktet, läpparna och tänderna, visar att slutsatsen måste vara att Gud inte är opersonlig. Det förklaras här att man bör meditera på Visnus skratt eller leende. Det finns ingen annan aktivitet som kan rena den gudshängivnes hjärta fullständigt. Om en yogi lyckas med att placera Herrens vackra ansikte i sitt hjärtas innersta vrår, då kommer han att känna sig helt nöjd. Med andra ord kan den materiella naturens lockelser inte längre störa en, när man blivit helt absorberad i att inom sig själv beskåda Guds skönhet.
SB 3.28.33


Genom attt följa denna utstakade väg utvecklar yogin gradvis ren kärlek till Gudomens Högsta Personlighet, Hari. När han gjort framsteg i gudshängiven tjänst kommer håren att resa sig på hans kropp på grund av omåttliga glädjekänslor, och han kommer att oavbrutet bada i en ström av tårar, förorsakade av intensiv kärlek. Gradvis kommer även hans inre sinne, som han använde som ett hjälpmedel i syfte att dra till sig Herren på samma sätt som man lockar till sig en fisk med hjälp av en metkrok, att dra sig undan från alla materiella aktiviteter.

Här står det klart och tydligt nämnt att meditation, som är en handling som utförs av det inre sinnet, inte är det fulländade stadiet för samadhi, eller absorption. I början är det inre sinnet sysselsatt med att dra till sig den Högsta Personliga Gudomens form, men i de högre stadierna är det inte frågan om att använda det inre sinnet. Genom att rena sina sinnen vänjer sig den gudshängivne vid att tjäna den Högste Herren. Tillämpningen av yoga-principerna för meditation krävs med andra ord så länge som man inte befinner sig på plattformen för ren gudshängiven tjänst. Det inre sinnet används för att rena de yttre sinnena, men när de yttre sinnena blivit renade genom meditation, då behöver man inte sitta på en avskild plats och föska meditera på Herrens form. Man blir så invand, att man automatiskt ägnar sig åt personlig tjänst till Herren. När man tvingar sitt inre sinne till koncentration på Guds form, kallas detta för nirbija-yoga , eller livlös yoga, enär yogin härvidlag inte automatiskt utövar personlig, gudshängiven tjänst. Då han däremot konstant tänker på Gud, kallas detta för sabija-yoga, eller levande yoga. Man måste höja sig upp till plattformen för levande yoga.

SB 3.28.34

När det inre sinnet sålunda blivit fullständigt fritt från all materiell besmittelse och lösgjorts från alla materiella intressen, liknar det ljuslågan i en lampa. Vid den tidpunkten är det inre sinnet verkligt förenat med den Högste Herren och upplevs som ett med Honom, enär det är fritt från flödet av all växelverkan från den materiella naturens kvaliteter.

I den materiella tillvaron utmärks det inre sinnets aktiviteter av att antingen godtaga eller förkasta. Så länge som man befinner sig i ett materiellt medvetande, måste man med våld öva upp det inre sinnet till att godta meditation på Gudomens Högsta Personlighet, men när man verkligen lyckats med att höja sig upp till plattformen för kärlek till den Högste Herren, då blir ens inre sinne automatiskt absorberat i tanken på Gud. I denna position har en yogi inget annat i sina tankar än att få tjäna Gud. Detta sammanlänkande av det inre sinnet med den Högsta Personliga Gudomens önskningar kallas för nirvana, eller att låta sitt inre sinne bli ett med den Högste Herren.

Mayavada-filosoferna kan inte förstå detta. De tror att enheten nödvändigtvis kräver förlust av individualiteten. Enligt Bhagavad-gita finner vi emellertid, att så verkligen inte är fallet. När det inre sinnet blivit fullständigt renat i kärlek till Gud, då blir ens inre sinne samma inre sinne som hos Gudomens Högsta Personlighet. Vid den tidpunkten agerar inte det inre sinnet avskilt, och ej heller agerar det utan att vara besjälat av önskan om att få uppfylla Herrens önskningar. Den befriade individuella själen utför ingen annan aktivietet än att söka uppfylla Herrens önskningar.

SB 3.28.35

När det inre sinnet sålunda uppnår det högsta transcendentala tillståndet, lösgörs det från alla materiella återverkningar och blir beläget i sin egen salighet, transcendentalt till all materiell uppfattning av lycka och olycka. Vid den tidpunkten inser yogin sannningen om sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet. Han upptäcker då att njutning och lidande, likväl som deras inbördes växelverkan, vilket han ansåg höra samman med hans eget själv, i verkligeten beror på det falska egot, som är en produkt av okunnighet.

Glömskan av ens förhållande till Gudomens Högsta Personlighet är en produkt av okunnighet. genom utövning av yoga kan man utplåna denna okunnighet som består i att man tror om sig själv, att man är oberoende av den Högste Herren. Ens verkliga förhållande utgöres av ett evigt kärleksförhållande till Gud. Den levande varelsens uppgift är att utöva transcendental tjänst i kärlek till Herren. Glömskan av detta sälla förhållande kallas för okunnighet, och okunnigheten påverkas man och styrs av den materiella naturens tre kvaliteter, vilket får en att tro sig själv vara den som är njutaren. När den gudshängivne blivit renad i sitt inre sinne och inser att hans inre sinne måste sammanlänkas med en Högsta Personliga Gudomens önskningar, då har han nått transcendental fulländning, som är bortom föreställningen om materiell lycka och olycka.

Så länge som man handlar för sin egen räkning är man underkastad den materiella föreställningen om så kallad lycka och olycka. I själva verket existerar det inte någon lycka på detta plan. Precis på samma sätt som att det inte finns någon lycka i en galen persons handlingar, är även sinnets självpåhittade föreställningar om lycka och olycka när det gäller materiella företeelser falska. I själva verket innebär alla materiella företeelser lidande.

SB 3.28.36

Eftersom den fullkomligt förverkligade själen har funnit sin verkliga identiet har han inte något medvetande om hur hans materiella kropp rör sig eller handlar, precis likt en berusad person, som inte vet om han har några kläder på sig eller inte.

En sådan person, vars inre sinne är helt sammanlänkat med den Högsta Personliga Gudomens önskningar och som till hundra procent ägnar sig åt gudshängiven tjänst, glömmer bort sin materiella kropps behov.

SB 3.28.37

En sådan befriad yogis materiella kropp jämte alla dess sinnen tas om hand av Gudomens Högsta Personlighet, och den fungerar ända till dess att den har avslutat sina bestämda aktiviteter. En befriade gudshängiven person, som är medveten om sin naturliga position och på så sätt befinner sig i samadhi, det högsta och mest fulländade tillståndet i yoga, godtar inga biprodukter från sin materiella kropp som tillhörande honom själv. Han jämställer sålunda sina kroppsliga aktiviteter med en kropp som agerar i drömmen.

SB 3.28.38

På grund av affektionen för sin familj och för sitt välstånd, godtar man en son och en viss summa pengar som sin egendom, och på grund av tillgivenheten för sin materiella kropp, tror man att denna tillhör en själv. Men den befriade själen har förstått, att han själv och hans materiella kropp inte är samma sak, på samma vis som man i praktiken kan förstå att ens familj och ens välstånd är skilt från en själv.

Vi gör anspråk på den materiella kroppen på grund av vår affektion för den. Jag säger att det är "min " kropp. Sedan utvidgar jag detta ägandemedvetande och säger "det är min hand, min fot", och vidare"det är mitt bankkonto, in son, min dotter". Men i verkligheten vet jag att sonen och pengarna är skilda från mig. Det förhåller sig likadant med kroppen. Jag är skild från min kropp. Det är något man måste söka förstå. Genom att erhålla denna kunskap genom gudshängivet tjänande, dvs genom Krishnamedvetande, kan man bli en befriad själ.

SB 3.28.39