En dag kallade Vasudeva till sig Gargamuni, yadu-vamsas familjepräst, och sålunda begav sig Gargamuni till Nanda Maharajas hem, där han blev väl mottagen och ombedd att ge namn åt Krishna och Balarama. Gargamuni påminde naturligtvis Nanda Maharaja om att Kamsa letade efter Devakis son, och Gargamuni sade att om Nanda Maharaja gjorde en stor sak av denna ceremoni, så skulle Kamsa få reda på saken och misstänka att Krishna var Devakis son. Nanda Maharaja bad därför Gargamuni utföra denna ceremoni i hemlighet, och detta gjorde Gargamuni. Eftersom Balarama, Rohinis son, förstärker den transcendentala lycksaligheten hos andra, är Hans namn Rama, och på grund av Hans utomordentliga styrka, kallas Han Baladeva. han föranleder Yaduerna att följa Hans instruktioner, och därför är Hans namn Sankarsana. Krishna, Yasodas son, har tidigare uppenbarat Sig i många andra färger, såsom vit, röd och gul, och nu hade Han anammat en svart färg. Eftersom Han ibland är Vasudevas son kallas Han Vasudeva. Han har många namn med avseende på hans olika aktiviteter och egenskaper. Efter att ha upplyst Nanda Maharaja om dessa ting och fullbordat namngivningsceremonin, uppmanade Gargamuni Nanda Maharaja att mycket omsorgsfullt beskydda sin son, och sedan gav han sig iväg.
Sukadeva Gosvami beskriver härnäst hur de två barnen kröp, gick på Sina små ben, lekte med korna och kalvarna, stal smör och andra mjölkprodukter samt slog sönder smörkrukorna. Sålunda skildrade han Krishnas och Balaramas många rackartyg. Det underbaraste av dessa inträffade när Krishnas lekkamrater skvallrade för moder Yasoda att Krishna hade ätit jord. Moder Yasoda ville öppna Krishas mun för att se om det var sant, så att hon sedan kunde tillrättavisa Honom. Ibland blev hennes attityd skarp och tillrättavisande, och i nästa ögonblick blev hon överväldigad av moderlig kärlek. Efter att ha beskrivit allt detta för Maharaja Pariksit prisade Sukadeva Gosvami, på Maharaja Pariksits begäran, moder Yasodas och Nandas lyckosamma ställning. Nanda och Yasoda var tidigare Drona och Dhara, och på Brahmas befallning kom de till denna jord och fick Gudomens Högsta Personlighet som in sin son.
(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 8)
Efter en kort tid började de båda bröderna, Rama och Krishna, att krypa på marken i Vraja med hjälp av styrkan hos Sina händer och knän, och De kunde sålunda glädjas i Sina barndomslekar.
När Krishna och Balarama i kraft av Sina små ben kröp omkring på Vrajas leriga platser, som skapats av kodynga och kourin, påminde Deras krypande om ormar som slingrade sig, och ljudet från deras fotbjällror var mycket behagligt. De tilltalades Själva mycket av andra människors fotbjällror, och De brukade följa efter dessa människor som om De var på väg till Sina mödrar, men när De upptäckte att det var fråga om andra personer, blev De rädda och återvände till Sina riktiga mödrar, Yasoda och Rohini.
Barnen såg mycket vackra ut, iklädda lerig jord, blandad med kodynga och kourin, och när De kom till Sina mödrar, tog Yasoda och Rohini upp Dem med stor tillgivenhet samt omfamnade dem och lät Dem suga i Sig mjölken som flödade från deras bröst. När de sög på brösten, log barnen, och man kunde de Deras små tänder. När mödrarna såg dessa vackra tänder, kände de stor transcendental lycksalighet.
I Nanda Maharajas hem brukade koherdekvinnorna glädjas åt att se barnen Ramas och Krishnas lekar. Barnen brukade ta tag i kalvarnas svansar, och kalvarna släpade Dem hit och dit. När kvinnorna såg dessa lekar, upphörde de förvisso med sina hushållsbestyr, och skrattande gladdes de åt vad som pågick.
När moder Yasoda och Rohini inte kunde skydda sina barn från hotande olyckor, orsakade av kornas horn, eld, djur med klor och tänder, såsom apor, hundar och katter eller av stickor, svärd och andra vapen som låg på marken, var de ständigt oroliga, och de blev störda när de försökte utföra sina hushållsgöromål. Vid sådana tillfällen befann de sig i total jämvikt i den transcendentala hänryckning som benämns den materiella tillgivenhetens lidande, ty detta uppväcktes i deras sinnen.
Alla dessa Krishnas lekar och den glädje som erfors av mödrarna, är transcendentala företeelser; det finns ingenting materiellt i dessa händelser.
O kung Pariksit! Inom en mycket kort tid började Rama och Krishna att med lätthet gå omkring i Gokula på Sina ben, av egen kraft, utan att behöva krypa.
Därefter började Herren Krishna att, tillsammans med Balarama, leka med de andra barnen till koherdarna, och därmed uppväcktes koherdekvinnornas transcendentala lycksalighet.
När de såg hur attraktiv Krishnas barnsliga rastlöshet var, brukade gopierna i grannskapet besöka moder Yasoda för att om och om igen få höra om Krishnas gärningar, och de sade följande till henne.
"Kära vän Yasoda! Ibland händer det att din son kommer till vårt hus innan det är dags att mjölka korna och släpper kalvarna lösa, och när husets herre blir vred, så står din son bara där och ler. Ibland hittar Han på något sätt att stjäla den välsmakande ostmassan eller smöret och mjölken, som Han sedan äter och dricker. När aporna kommer, delar Han med Sig till dem, och när apornas magar är så fulla att de inte vill har mer, slår Han sönder krukorna. Om Han inte får möjlighet att stjäla smör och mjölk från ett hus, händer det ibland att Han blir arg på familjemedlemmarna, och för att hämnas plågar Han de små barnen genom att nypa dem. När sedan barnen börjar gråta, går Krishna därifrån".
"När mjölken och ostmassan förvaras mycket högt i en gunga under taket och Krishna och Balarama inte kan nå den, gör De så att De kan nå den genom att stapla olika brädbitar på varandra och vända upp och ner på morteln som användes för att mala kryddor. Fullt medvetna om innehållet i en kruka, slår De hål på den. När de äldre gopierna är sysselsatta med sina hushållsgöromål går Krishna och Balarama ibland in i ett mörkt rum, och De lyser upp rummet med de värdefulla juvelerna och ornamenten som de bär på Sina kroppar, och med hjälp av detta sken kan De stjäla".
"När Krishna fångas då Han utför något rackartyg, brukar husets herre, i det han låtsas vara arg, säga till Honom:"Du är en tjuv. " Krishna brukar då svara:"Jag är inte en tjuv. Du är en tjuv." Ibland när Krishna är arg, brukar Han uträtta sina behov på en ren och fin plats i huset. Men, kära vän Yasoda, nu sitter denna duktiga tjuv här framför dig som ett mycket snällt barn." Ibland brukade alla gopierna titta på Krishna där Han satt med rädda ägon så att hans moder inte skulle tillrätttavisa honom, och när de såg Krishnas vackra ansikte, brukade de bara betrakta hans ansikte och åtnjuta transcendental lycksalighet istället för att tillrättavisa Honom. Moder Yasoda bruka lugnt le åt allt detta roliga, och hon ville inte tillrättavisa sitt välsignade, transcendentala barn.
En dag när Krishna lekte tillsammans med Sina små lekkamrater, vilka inkluderade Balarama och andra söner till goparna, samlade alla Hans vänner och framlade ett klagomål till moder Yasoda. "Moder", sade de, "Krishna har ätit jord".
När hon fick veta detta från Krishnas lekkamrater tog moder Yasoda med sina händer upp Krishna för att titta efter i Hans mun och bestraffa Honom, ty hon var alltid fylld av oro när det gällde Krishnas välfärd. Hennes ögon uttryckte fruktan och hon talade till sin son på följande sätt.
Käre Krishna! Varför är Du så otålig att Du har ätit jord på en enslig plats? Detta klagomål har framförts mot Dig av alla Dina lekkamrater, inklusive Din äldre broder, Balarama. Hur kan detta komma sig?
Herren Sri Krishna svarade:"Min kära moder! Jag har aldrig ätit jord. Alla Mina vänner som klagar på Mig är lögnare. Om du tror att de talar sanning, kan du omedelbart titta in i Min mun och undersöka den".
.
Krishna framställde Sig Själv som ett oskyldigt barn för att öka den moderliga tillgivenhetens transcendentala extas. Ett litet barn talar ibland lögner. Barnet kanske till exempel har stulit någonting eller ätit någonting men ändå förnekar att han gjort detta. Detta är en vanlig företeelse i den materiella världen, men i förhållande till Krishna är det annorlunda; sådana gärningar avser att skänka den gudshängivne transcendental extas. Gudomens Högsta Personlighet lekte som en lögnare, och Han anklagade alla de andra gudshängivna för att vara lögnare. En gudshängiven person kanske uppnår en sådan hänryckt ställning efter många liv av gudshängivet tjänande. De personer som har samlat på sig följderna av många fromma gärningar kan uppnå det stadiet där man umgås med Krishna och leker med Honom som en vanlig lekkamrat. Man får inte betrakta dessa den transcendentala tjänstens mellanhavanden som osanna beskyllningar. Man får inte beskylla sådana gudshängivna för att vara vanliga pojkar som talar lögner, ty de uppnådde detta stadium av umgänge med Krishna, i kraft av svår självtukt.
Moder Yasoda befallde Krishna:"Om Du inte har ätit jord, öppna då Din mun på vid gavel!" För att förete lekar som ett vanligt människobarn, öppnade Krishna, Nanda Maharajas och Yasodas son, Sin mun, efter att på detta sätt ha uppmanats av Sin moder. Fastän Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, som är fylld av alla majestätiska attribut, inte störde Sin moders föräldrakärlek, uppdagades automatiskt Hans majestätiska attribut, ty Krishnas majestät går aldrig vid något tillfälle förlorat utan manifesteras vid rätt tidpunkt.
När Krishna på moder Yasodas befallning öppnade Sin mun, såg hon i Hans mun alla rörliga och orörliga varelser, hela den yttre rymden och väderstrecken tillsammans med bergen, öarna, haven, jordytan, den blåsande vinden, elden, månen och stjärnorna. Hon såg planetsystemen, vattnet, ljuset, luften, rymden samt skapelsen, orsakad av ahankaras omvandlingar. Hon såg också sinnena, det inre sinnet, sinnesförnimmelse samt de tre kvaliteterna, godhet, lidelse och okunnighet. Hon såg tiden som anvisats de levande varelserna. Hon såg den naturliga instinkten samt karmas återverkningar. Och hon såg begär och olika slags kroppar, rörliga som orörliga. När hon såg alla dessa aspekter hos den kosmiska manifestationen samt också sig själv och Vrindavana-dhama, blev hon fylld av tvivel och fruktan över sin sons natur.
(Moder Yasoda resonerade för sig själv:) Är det en dröm, eller är det en illusorisk skapelse av den yttre energin? Har detta uppenbarats av min egen intellligens, eller är det fråga om någon mystisk kraft hos mitt barn?
.
Låt mig därför överlämna mig till Gudomens Högsta Personlighet och betyga Honom min vördnad, ty Han befinner Sig bortom den mänskliga spekulatioenns uppfattningsområde, bortom sinnet, gärningarna, orden och argumenten. Han är denna kosmiska manifestations ursprungliga orsak och hela kosmos upprätthålles av Honom. Det är blott tack vare Honom som vi kan förnimma dess existens. Låt mig frambära min vördnad, ty Han befinner Sig bortom min kontemplation, spekulation och meditation. Han existerar bortom all min materiella verksamhet.
Man måste helt enkelt förverkliga den Högsta Personliga Gudens storhet. Man bör inte försöka förstå Honom på materiellt sätt, subtilt eller grovt. Man bör inte försöka förstå den yttersta orsaken i kraft av förståndsmässiga resonemang. När vi upplever problem för vilka vi inte kan finna någon orsak, har vi inget annat val än att överlämna oss till den Högste Herren och betyga honom vår respektfulla vördnad. Då kommer vår ställning att bli trygg. Vadhelst det är som sker, så är den ursprungliga orsaken Gudomens Högsta Personlighet. När vi inte kan fastställa den omedelbara orsaken, låt oss då helt enkelt frambära våra vördnadsbetygelser till Herrens lotusfötter. Den gudshängivne godtar att det är grund av hans egna syndfulla gärningar i det förflutna, som Gudomens Högsta Personlighet har orsakat honom ett ringa mått av lidande. Således betygar han om och om igen sin vördnad för Herren. En sådan gudshängiven kallas mukti-pade sa daya-bhak, vilket innebär att han är garanterad befrielse från denna materiella världen. Vi bör vet att det materiella lidandet på grund av den materiella kroppen kommer att komma och gå. Därför måste vi tålmodigt utstå lidandet fortsätta att utföra vår tjänst såsom vi blivit föreskrivna av vår andlige mästare.
Det är blott genom påverkan från den Högste Herrens maya som jag felaktigt tror att Nanda Maharaja är min make, att Krishna är min son, samt att, eftersom jag är Nanda Maharajas drottning, all denna rikedom i form av kor och kalvar är mina ägodelar och alla koherdar och deras hustrur är mina undersåtar. I själva verket är jag för evigt underordnad den Högsta Herren. Han är min yttersta tillflykt.
Alla bör anta detta försakelsens sinnelag, genom att följa moder Yasoda i spåren. All rikedom och allt annat som vi äger tillhör inte oss utan Gudomens Högsta Personlighet, som är den yttersta tillflykten för alla och alltings yttersta ägare. Vi bör inte känna stolthet över våra ägodelar. Man bör sluta tänka i termer som "mina ägodelar, min son och min make". Ingenting tillhör någon annan än den Högste Herren. Det är blott på grund av illusion som vi felaktigt tänker "jag existerar" eller "allting tillhör mig". Sålunda överlämnade sig moder Yasoda helt och hållet till den Högste Herren.
Tack vare Herrens nåd kunde moder Yasoda förstå den verkliga sanningen, men den högste mästaren, med hjälp av den inre kraften, yogamaya, inspirerade henne åter att bli försjunken i innerlig moderskärlek till sin son.
Moder Yasoda glömde genast yogamayas illusion, att Krishna hade visat Sin världsomfattande skepnad i Sin mun, och hon placerade som tidigare sin son i sitt knä samt i sitt hjärta erfor tilltagande kärlek till sitt transcendentala barn.
Den Högsta Personliga Gudens härlighet studeras i de tre Veda-böckerna, Upanisaderna, sankhya-yogas litteratur samt annan vaisnava-litteratur, men ändå betraktade moder Yasoda den Högsta Personen som sitt helt vanliga barn.
(S.B 10.8.21-45)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar