Höst i Vrindavana Del 2

Förutom det dånande mullret från molnen, visar sig ibland regnbågen som vilar på himlavalvet såsom en båge utan sträng. I verkligheten har en båge erhållit sin böjda form därför att dess bägge ändar är sammanbundna med en bågsträng, men regnbågen saknar en sådan sträng. Likväl vilar den där, så underbart vacker på himmelen. På samma sätt, när Gudomens Högsta Personlighet stiger ned i denna materiella värld, framträder Han som en vanlig mänsklig varelse, men Han är inte beroende av någon materiell förutsättning. Herren säger i Bhagavad-gita, att Han uppenbarar Sig genom Sin inre energi, som är fri från den yttre energins band. Vad som innebär insnärjning för den vanliga levande varelsen är frihet för Gudomens Högsta Personlighet.

.

Under regnperioden skyms månen av moln, men då och då blir den synlig. Ibland förefaller det som om månen medföljer molnets rörelser, men i verkligheten är månen orörlig. På grund av molnens rörelse, ser det ut som om månen också rör sig. På samma sätt är det för en som har identifierat sig med den materiella världens rörelse. Hans verkliga andliga utstrålning är täckt av illusion, och på grund av växlingarna i den materiella världens skeenden, tror han att han genomlever olika livsfaser. Detta beror på falskt ego, som utgör skiljelinjen mellan andlig och materiell tillvaro, precis som molnet i rörelse bildar gräns mellan månsken och mörker.

När de första molnen dyker upp under regnperioden, brukar påfåglarna börja dansa av glädje. Detta kan liknas vid personer, som är mycket plågade av sitt materialistiska livssätt. Om de kan nå gemenskap med någon som är engagerad i gudshängiven tjänst, blir de upplivade och börjar att dansa av glädje, precis som påfåglarna. Vi har praktisk erfarenhet av detta, eftersom många av våra hängivna tidigare var frustrerade och uttråkade innan de kom till Krishna-medvetande, men efter att de kommit kontakt med de gudshängivna, dansar de nu som glada påfåglar.

Träd och buskar torkar ut om de inte kan absorbera vatten ur marken. På liknande sätt torkar en person ut då han utövar självtukt, men efter att han avslutat sina botgöringsövningar och uppnått önskat resultat, börjar han roa sig i ett liv av sinnesnjutning i familjen, samhället, kärlekslivet, hemmet osv.

Ibland kan man iaktta tranor och änder, som promenerar omkring på stränderna invid sjöar och floder. Detta trots att stränderna är fulla av avskräde och taggiga buskar. Familjeförsörjare, som inte är Krishna-medvetna, kliver på liknande sätt omkring i det materiella livet, trots att detta är mycket obekvämt. Varken i familjelivet eller i något annat liv kan man bli helt lycklig utan att vara Krishna-medveten. Srila Narottama dasa Thakura ber, att han ska få umgås med en person, antingen familjeförsörjare eller en person i försakelsens livsordning, som är engagerad i Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst och som ständigt ropar Herren Caitanyas heliga namn. Världsliga angelägenheter blir alltför uppslitande för den världsligt sinnade människan, medan en Krishna-medveten människa uppfattar allt som lyckliga tilldragelser.

Jordvallarna runt åkerfälten raseras ibland på grund av de häftiga regnen. På samma sätt raseras den vediska lärans vallar av den ovederhäftiga ateistiska propagandan i denna Kalis tidsålder. Sålunda förfaller människor gradvis till gudlöshet.

Under regnperioden för vinden med sig regntunga moln, och de skänker regn, som tas emot som det vore nektar. När veda-skrifternas efterföljare, brahmanas, uppmana rika personer, såsom konungar och förmögna köpmän, att idka välgörenhet i form av stora offer, är resultaten av denna också nektarlika.

Människosamhällets fyra klasser, nämligen brahmanas, ksatriyas, vaisyas och sudras, är avsedda att leva fredligt tillsammans i en samarbetsvillig anda. Detta är möjligt, när ledningen innehas av skickliga brahmanas, som är väl bevandrade i Veda-skrifterna, och som utför offerhandlingar och fördelar rikedomen rättvist.

Skogen i Vrindavana hämtade sig från regnen, och den var överfylld av mogna dadlar, mango, björnbär och annan frukt. Herren Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, samt Herren Balarama och Deras kamrater begav sig ut skogen för att njuta av den nya årstidens atmosfär.

Korna började bli feta av det färska gräset, och deras juver var fulla av mjölk. När Krishna ropade på dem vid namn, kom de omedelbart till Honom och visade sin tillgivenhet, och av glädje sipprade det fram mjölk ur deras juver.

Herren Krishna kände Sig mycket behaglig till mods, när Han gick omkring i Vrindavana-skogen vid sidan av Govardhana-berget. Från Yamunas strand såg Han att alla träd var vackert utsmyckade med bikupor, ur vilka det droppade honung. Det fanns många vattenfall på Govardhana-berget, och de gav ifrån sig ett vackert susande ljud, som Krishna hörde då Han tittade in i grottorna i berget.

När regnperioden närmade sig sitt slut, och hösten gradvis började infinna sig, kunde Krishna och Hans kamrater ibland, särskilt när det regnade i skogen, sätta sig under ett träd eller i en av bergets grottor, för att glatt samspråkande njuta av fullmogna frukter. När Krishna och Balarama varit i skogen hela dagen, brukade moder Yasoda skicka litet ris blandat med yoghurt, frukt och sötsaker. Krishna brukade sätta Sig på en flat sten vid Yamunas strand och äta detta.

Medan Krishna, Balarama och Deras kamrater satt och åt, höll de ett öga på korna, kalvarna och tjurarna. Korna föreföll trötta av att stå med sina välfyllda juver, så de lade sig ned i gräset och idisslade förnöjsamt. Krishna var mycket glad åt denna syn. Han var stolt över att se allt det vackra i skogen, som inte var någonting annat än en manifestation av Hans Egen energi.

Vid sådana tillfällen tyckte Krishna om att lovprisa de av naturens förändringar som särskilt hörde regnperioden till, i Bhagavad-gita står det, att naturen, dvs den materiella energin, inte är oberoende i sina verkningar. Naturen handlar under Krishnas överinseende. Det står också i Brahma-samhita, att den materiella naturen, som är känd som Durga, handlar i egenskap av Krishnas skugga och åtlyder vilka order Krishna än anbefaller. Därför är naturens skönhet, som tar form under regnperioden, ett verk utfört enligt Krishnas anvisningar.

Alla vattendrag klarnade, och uppfriskande brisar fläktade behagligt överallt på grund av höstens ankomst. Himmelen klarnade fullständigt och återfick sin naturliga blå färg. Den prunkande lotusblomman i skogstjärnens klara vatten såg ut som en person, som fallit ned från sina yoga-övningar, men som nu igen förskönats genom att börja ett andligt liv. Allt får en naturlig skönhet, när hösten inträder. På samma sätt blir en person, som kommer till Krishna-medvetande och andligt liv, klar som himmelen och vattnet i höstetid. Hösten förjagar mullret från de mörka molnen på himmelen, såväl som det förorenade vattnet. Även markytan befrias från orenheter. På samma sätt blir en person, som övergår till Krishna-medvetande, renad både utan och innan. Krishna kallas därför Hari. "Hari" betyder "den som tar bort". Krishna avlägsnar omedelbart alla dåliga egenskaper hos en person, om han övergår till Krishna-medvetande. Höstens moln är vita, eftersom de inte för med sig något regn. Och en man, som dragit sig tillbaka från arbetslivet och blivit fri från allt familjeansvar, dvs att försörja hem, hustru och barn, och som helt övergått till Krishna-medvetande, befrias likaså från all oro och ängslan, och han ser lika vit ut som höstens moln.

Om hösten händer det ibland, att vattenfallen forsar ned från bergets topp med klart vatten, och ibland torkar de ut. På liknande vis förkunnar stora heliga personer klar kunskap ibland, och ibland förhåller de sig tysta.

De små dammarna, som fylls med vatten under regnperioden, torkar så småningom ut under hösten. Små vattendjur, som lever i dammarna, förstå inte att deras antal minskar för varje dag. De liknar människor, som är helt upptagna av materiellt liv, och som inte heller förstår att deras livstid minskar för varje dag. Dessa människor ägnar sig åt att underhålla kor, egendom, barn, hustru, samhälle och vänskap. På grund av vattenbrist och solens värme under hösten, lider de små levande varelserna i vattensamlingarna stora kval. De är precis som personer som saknar självkontroll, ty de är alltid olyckliga, eftersom de inte lyckas njuta av livet eller underhålla sina familjer på rätt sätt. Den leriga jorden torkar ut gradvis, och nyss framsprungen vegetation börjar vissna. Det är likadant för en som kommit till Krishna-medvetande - önskan om familjelycka torkar så småningom bort.

På grund av höstens ankomst stillnar oceanens vatten, precis som en person, som utvecklat sitt självförverkligande, inte blir störd av den materiella naturens tre kvaliteter.

Bönderna brukar om hösten spara vattnet på fälten genom att bygga starka vallar, så att det innestängda vattnet inte kan rinna bort. Det finns knappast något hopp om att nya regn ska komma, så därför vill de spara vadhelst vatten som finns på fälten. En person, som är verkligt framskriden i andligt liv, skyddar på liknande sätt sin energi genom att behärska sina sinnen. Det rekommenderas, att man vid 50 års ålder bör dra sig tillbaka från familjelivet, och bevara kroppens energi för att utnyttja den till att göra framsteg i Krishna-medvetande. Såvida man inte kan behärska sina sinnnen och engagerar dem i transcendental hängiven tjänst till Mukunda, finns det ingen möjlighet till befrielse.

Under höstdagarna är solvärmen mycket tryckande, men på natten befrias människorna från dagens trötthet, tack vare månskenet. Om en person tar sin tillflykt till Mukunda, Krishna, kan han befrias från den trötthet som härrör från att man felaktigt identifierar sig själv med kroppen.

Mukunda är också källan till vederkvickelse för Vrindavanas ungmör. Vrajabhumis ungmör är alltid sorgsna på grund av saknad av Krishna. När de träffar Krishna under höstens månskensnätter, försvinner avsaknadens trötthet också.

När himmelen är molnfri, tindrar stjärnorna mycket vackert på natten. På liknande sätt kan man säga, att när en person verkligen uppnått Krishna-medvetande, är han renad från allt orent, och blir lika vacker som stjärnorna på hösthimmelen. Fastän Veda-skrifterna föreskriver karma i form av utföranet av offerhandlingar, förklaras deras slutliga mål i Bhagavad-gita:"Man måste godta Krishna-medvetande, efter att man fullständigt förstått Veda-skrifternas innehåll." Därför kan det rena hjärta, som en hängiven i Krishna-medvetande visar upp, jämföras med höstsäsongens klara himmel. Under hösten lyser månen mycket klart tillsammans med stjärnorna på den molnfria himmeln. Herren Krishna uppenbarade Sig på Yadu-dynastins himmel, och Han var precis som månen, omgiven av stjärnorna, dvs medlemmarna i Yadu-dynastin.

När det finns massor av blommor i skogens trädgårdar, skänker den friska doften en vederkvickande lättnad åt en person, som lidit under sommaren och regnperioden. Tyvärr kunde dessa dofter inte skänka någon lättnad åt gopi-flickorna, ty deras hjärtan var helt tillägnade Krishna. Folk i allmänhet fann kanske välbehag i dessa höstdofter, men gopi-flickorna var inte tillfreds, eftersom de inte hade omfamnats av Krishna.

När hösten anländer blir alla kor, rådjur, fåglar och hondjur i allmänhet dräktiga, eftersom hanar vid denna årstid vanligtvis är parningsvilliga. Det är precis som när transcendentalisterna, tack vare Herrens barmhärtighet, får sina välsignelser uppfyllda. Srila Rupa Gosvami anvisar i sin Upadesamrita, att man ska utför hängiven tjänst med stor entusiasm, tålamod och övertygelse, och man bör följa regler och föreskrifter samt hålla sig borta från materiella frestelser och stanna i umgänge med gudshängivna. Genom att följa dessa principer, är man säker på att uppnå önskat resultat av sin hängivna tjänst. För den, som med tålamod följer principerna för hängiven tjänst, kommer så småningom den tid då han uppnår önskat resultat, likt hondjuren som får sin önskan att bli havande uppfylld.

Under hösten växer lotusblommor i stor mängd, eftersom det inte finns några liljor vid denna årstid. Både liljor och lotusblommor växer på grund av solsken, men under höstens brännande sol trivs endast lotus. Detta exempel framförs i samband med ett land där kungen eller regeringen är kraftfull. Där kan oönskade element såsom tjuvar och banditer inte röna någon framgång. Då innevånarna känner sig trygga och kan lita på att de anfalls av rånare, utvecklas samhället tillfredsställande. En stark regering jämförs med den brännande solen under höstens årstid. Liljorna jämförs med de icke önskvärda elementen, såsom t ex tjuvar, och lotusblommorna jämförs med landets nöjda innevånare.

Under hösten fylls fälten av mogen säd. Vid den tiden gläds folket över skörden, och de iakttar olika ceremonier, såsom Navanna - offrandet av färsk säd till Gudomens Högsta Personlighet. Den färska säden offras först till Gudsgestalterna i olika tempel, och alla inbjuds att äta sötris, vilket tillagas från den nya skörden. Det finns även andra religiösa ceremonier och metoder att dyrka Herren, särskilt då i Bengalen, där den största av alla ceremonier, Durga Puja, brukar hållas.

Vid den tiden var hösten mycket vacker i Vrindavana på grund av Herren Krishnas och Balaramas närvaro.

Köpmännen, de kungliga ämbetsmännen och de stora vismännen var fria att låta sina drömmar gå i uppfyllelse. På samma sätt uppnår transcentalisterna också sina mål, då de kommit ut ur den materiella kroppens fångenskap. Under regnperioden kan inte köpmännen förflytta sig från en plats till en annan, och därför kan de inte heller göra sig någon förtjänst. De kungliga ämbetsmännen kan inte heller resa från plats till plats för att samla in skatter från folket. Vad beträffar heliga personer, som måste resa runt för att förkunna transcendental kunskap, så är de också förhindrade att göra detta under regnperioden. Men under hösten, kan samtliga lämna de områden, där de varit isolerade.

Vad gäller transcendentalisten - han må vara en jnani, en yogi eller en gudshängiven - kan han, på grund av den materiella kroppen, aldrig uppleva verkliga andliga framsteg. Men så snart som de lämnar kroppen vid döden, smälter jnanin in i den Högsta Herrens andliga strålglans; yogin förflyttar sig till de olika högre planeterna, och den hängivne färdas till den Högsta Herrens planet, Goloka Vrindavana eller Vaikuntha-planeterna, och njuter således sitt eviga, andliga liv.

Ur Boken Om Krishna

Höst i Vrindavana

I Indien är regntiden mycket efterlängtad efter sommarens torka och brännande sol. Människorna gläds mycket, då de ser molnen torna upp sig på himmelen, och de väntar regn när som helst. Efter sommaren anses regperiodens ankomst vara en livgivande källa för alla. Även tillfälliga åskväder fyller människorna med välbehag.

De utmärkande egenskaperna hos regnperioden kan jämföras med de utmärkande dragen hos de levande varelserna, som är täckta av den materiella naturens tre kvaliteter. Den ändlösa skyn liknar den Högsta Brahman, och de små levande varelserna liknar den molntäckta himlen, eller Brahman, täckt av den materiella naturens tre kvaliteter. Ursprungligen är alla levande varelser Brahman väsentliga beståndsdelar. Den Högsta Brahman, eller den ändlösa skyn, kan aldrig helt skymmas av moln, men del av den kan bli täckt. Enligt Bhagavad-gita är de levande varelserna den Personliga Gudens väsentliga beståndsdelar, men de betingade själarna utgör endast en ringa del av Honom. Denna del är täckt av den materiella naturens tre kvaliteter, och det är av denna anledning som dessa levande varelser befinner sig i den materiella världen. Brahmajyoti - andlig strålglans - är som solsken. Liksom solskenet består av små ljuspartiklar, består också brahmajyoti av små delar av Gudomens Högsta Personlighet. Utav denna oändliga uppenbarelserform av den Högsta Herrens obetydliga delar, påverkas somliga av dessa av den materiella naturen, medan andra är helt fria.

Moln består av kondenserat vatten, som genom solvärmen avdunstat från jorden. Under åtta månader förångas oavbrutet allt slags vatten från jordytan, och detta samlas i form av moln, som sedan fördelar sig som vatten när det behövs. På likartat sätt infordrar en regering olika skatter, som medborgarna förmår betala genom sina olika materiella sysselsättningar, som lantbruk, handel och industri. Således kan regeringen även infordra inkomst- och försäljningsskatt. Detta jämförs med att solen tar vatten från jorden. När det återigen uppstår behov av vatten på jordytan, omvandlar samma solsken detta vatten till moln och fördelar det således över hela jordklotet. Skatterna, som regeringen samlar in, måste på samma sätt åter fördelas bland folket för att tillgodose behovet av skolor, administrativa inrättningar, sjukhus etc. Detta är mycket viktigt för en bra regering. Regeringen ska inte samla in skatter bara för att slösa bort dem på onyttiga ändamål, utan skatteintäkter ska utnyttjas för statens allmänna välfärd.

Under regnperioden rasar det kraftiga stormar över hela landet, och de för med sig moln från ett område till ett annat för att distribuera vatten. Om det föreligger ett trängande behov av vatten efter sommaren, är molnen som en rik man, som i svåra tider skänker bort sina pengar, även om han därigenom tömmer ut hela sin förmögenhet. På så vis uttömmer molnen sig genom att fördela vatten över hela jordytan.

När Dasaratha, Herren Ramacandras fader, brukade kämpa mot sina fiender, sades det att han gick fram som en jordbrukare som ryckte upp alla onödiga plantor och träd med roten, och när det fanns behov av välgörenhet, så delade han ut pengar precis som molnen skänker regn. Regnet från molnen är så frikostigt, att det liknas vid en rik, generös man, som delar med sig av sin rikedom. Molnens nederbörd är så väl tilltagen, att det regnar till och med på berg och klippor samt på oceaner och sjöar, där det inte finns behov av vatten. Det liknas vid en barmhärtig person, som öppnar sin skattkista för att fördela sina rikedomar, och som inte frågar efter om det föreligger behov av hjälp eller ej. Han idkar välgörenhet frikostigt.

Innan nederbörden kommer, är hela jordytan i det närmaste uttömd på all slags kraft och verkar vara mycket torftig och utmattad. Efter regnen, däremot, grönskar hela jordytan av växtlighet, och den verkar vara både frisk och stark. Här jämförs med en person, som underkastar sig självtukt för att få någon materiella önskan uppfylld. Markens grönska efter regnperioden jämförs med uppfyllandet av materiella önskningar. När ett land styrs av en oönskad regering, underkastar sig folket och partierna ibland svåra umbäranden för att överta regeringsmakten, och när de uppnått denna, frodas de genom att ge sig själva generöst tilltagna löner. Det är som när marken frodas under regnperioden. Men egentligen ska man bara underkasta sig allvarlig bot och försakelse för att uppnå själslig lycka. Srimad-Bhagavatam ger oss rådet att tapasya, botgöring, bör utövas för att förverkliga den Högsta Herren. När man underkastar sig självtukt i gudshängiven tjänst, återfår man sin andliga tillvaro, och så snart som man uppnått andligt liv, åtnjuter man obegränsad andlig lycksalighet. Men, som det beskrivs i Bhagavad-gita, om man underkastar sig bot och självtukt för att erhålla materiella fördelar, blir resultatet endast temporärt, och därför eftertraktas detta endast av mindre intelligenta personer.

Under regnperioden kan man på kvällarna se massor av lysmaskar sitta här och där i trädtopparna, och de skimrar som små ljuspunkter. Men de stora lysande kropparna på himlavalvet, månen och stjärnorna, är inte synliga. På samma sätt syns i denna Kalis tidsålder, ateistiska och samvetslösa personer mycket klart, medan personer, som verkligen lever efter de vediska principerna för andlig frigörelse, lever praktiskt taget i obemärkthet. Denna tidsålder, Kali-yuga, kan liknas vid de levande varelsernas molniga årstid. I denna tidsålder är verklig kunskap täckt av påverkan från civilisationens materiella framåtskridande. Krassa, intellektuellt spekulerande filosofer, ateister och tillverkare av så kallade religiösa principer, gör sig bemärkta likt lysmaskar, medan personer, som strikt följer de vediska principerna och skrifternas anvisningar, skyms av molnen i denna tidsålder. Människor ska lära sig att dra nytta av det verkliga ljuset från himmelen, dvs från solen, månen och stjärnorna , istället för lysmaskarnas sken. Lysmasken kan i själva verket inte lysa upp nattens mörker. Liksom det ibland klarnar upp himmelen även under regnperioden, så att solen, månen och stjärnorna blir synliga, finns det ibland fördelar även i Kali-yuga. Herren Caitanyas vediska folkrörelse - det gemensamma sjungandet av Hare Krishna-mantrat - hör till dessa. Folk med uppriktigt intresse av att finna verkligt liv, ska dra fördel av denna rörelse istället för att låta sig bländas av intellektuellt spekulerande filosofer och ateister.

Efter första åskregnet börjar alla grodor att kväka likt studerande, som högläser sina läxor. Studerande måste i allmänhet stiga upp tidigt på morgonen. Emellertid stiger de vanligtvis inte upp av sig själva, utan först när en klocka ringer i templet eller i utbildningslokalen. De stiger genast upp på den andliga mästarens befallning, och efter att ha avslutat sina morgonplikter, sätter de sig och studerar Veda eller sjunger vediska mantras. Alla sover i Kali-yugas mörker, men när en stor acarya väcker en, börjar man ägna sig åt Veda-studier för att förvärva verklig kunskap.

Under regnperioden vattenfylls alla bäckar, dammar och sjöar, vilka annars står uttorkade under resten av året. På samma sätt är materilistiska personer torra, men kan ibland blomma upp när de befinner sig i en så kallad välbärgad ställning, med hem, barn och bankkonto, men omedelbart efter det torkar de ut igen, precis som de små bäckarna och dammarna. Poeten Vidyapati sade, att det förvisso finns en viss lycka i umgänget med vänner, familj, barn, hustru etc, men denna lycka jämförs med en droppe vatten i öknen. Alla åtrår lyckan precis som alla längtar efter vatten i öknen. Om det finns droppe vatten i öknen, så finns den utan tvivel där, men nyttan av denna droppe är helt obetydlig. Genom vårt materialistiska sätt att leva, strävar vi efter en ocean av lycka, men i samhället, genom vänner och världslig kärlek, får vi aldrig mer än en droppe. Vi blir aldrig nöjda, likt de små bäckarna, dammarna och sjöarna, som aldrig är fyllda med vatten under torrperioden.

Genom nederbörden erhåller gräset, träden och den övriga växtligheten en vacker grön färg. Ibland är gräset täckt av en viss typ av röda insekter, och det gröna och röda tillsammans med paraplyliknande svampar, får hela scenen att förändras, precis som tillvaron förändras för en person som plötsligt blivit rik.

Bonden gläder sig åt att se sin fält fyllda av säd, medan kapitalisten, som alltid lever i okunnighet om det som sker på grund av gudomliga krafter, blir orolig för att konkurrensen kommer att pressa ned priserna. På en del håll förbjuder vissa kapitalister i regeringsställning bönderna att producera för mycket säd, eftersom de inte känner till det faktum, att säd är en gåva av Gudomens Högsta Personlighet. Enligt den vediska läran, är det Gudomens Högsta Personlighet som uppehåller denna skapelse, och av denna anledning ombesörjer Han att allt finns i tillräcklig mängd för att täcka de levande varelsernas behov. Om befolkningen ökar, är det den Högsta Herrens sak att förse dem med mat. Men ateister och samvetslösa personer gillar inte överproduktion av säd, i synnerhet inte när deras affärer kan bli lidande.

Under regnperioden blir alla levande varelser till lands, i luften och i vattnet uppfriskade på samma sätt som en som engagerar sgi i Herrens transcendentala hängivna tjänst. Det har vi praktisk erfarenhet av genom våra lärjungar i vårt sällskap för Krishna-medvetande, Krishna rörelsen. Innan de blev lärjungar såg de smutsiga ut, fastän de hade naturligt vackra personliga drag, men eftersom de inte kände till Krishna-medvetande visade de sig vara mycket orena och eländiga. Efter att de övergått till Krishna-medvetande har deras hälsa förbättrats, och genom att efterleva regler och föreskrifter har även deras kroppsliga lyster bilvit klarare. När de är klädda i saffransfärgade kläder och bär tilaka-märket i pannan jämte radband i handen och runt halsen, ser de ut precis som om de kommit direkt från Vaikuntha.

När floderna under regnperioden svämmar över sin bräddar och forsar ned i ocanen verkar det om om de bringar havet i uppror. På liknande sätt kan en person, som håller på med mystiska yoga-metoder och inte är särskilt framskriden i andligt liv, blir anfäktad sexuella impulser.

Höga berg, däremot, förändras inte, även om strömmar av regn forsar utför dem. Så är det också med en person, som är framskriden i Krishna-medvetande. Även om han råkar i svårigheter, tappar han inte fattningen, för en person som är andligt framskriden, tar emot alla motgångar i livet som Guds barmhärtighet, och på så sätt är han helt kvalificerad att med lätthet träda in i det andliga riket.

Under regnperioden används en del vägar inte så mycket, och de blir därför täckta av högt gräs. Det är precis som en brahmana, som inte regelbundet studerar och utövar den vediska lärans reformationsmetoder. Han täcks så av mayas höga gräs. Under dessa betingelser glömmer han sin verkliga natur som evig tjänare till den Högsta Personliga Guden. När en person avviker, genom att maya låter sitt höga gräs växa igen över honom, identifierar han sig själv med mayas verk, förfaller till illusion och glömmer således sitt andliga liv.

.

.

Under regnperioden framträder blixtar i en molnformation, och omedelbart uppträder de i en annan. Detta fenomen liknas vid en lustfylld kvinna, som inte fäster sitt sinne vid bara en man. Molnet jämförs med en kvalificerad person, eftersom det skänker regn och vidmakthåller så många människor. På samma sätt försörjer en kvalificerad man många människor, som familjemedlemmar eller många arbetare i ett företag. Skiljer sig hustrun från honom, kan familjen, företaget och hela hans liv påverkas. Därför rekommenderas det att en kvinna, som önskar nå framgång i Krishnamedvetande, lever ett fridfullt liv med sin äkta man och att paret inte skiljs åt under några som helst förhållanden. Man och hustru ska behärska sitt sexliv och rikta in sinnet på Krishna-medvetande, så att deras liv blir framgångsrika. I den materiella världen fordrar en man trots allt en kvinna, och en kvinna önskar sig en man. När de slagit sig samman, ska de leva fridfullt i Krishna-medvetande, och inte vara rastlösa som blixten, när den hoppar från den ena molngruppen till den andra.

Ur Boken Om Krishna